”Det sliter att ta sig nära människor”

Det börjar inte så bra.

Nästan det första journalisten och författaren Katia Wagner säger till mig är att hon är lite snål med att dela med sig av privatlivet. Hon brukar inte heller framhålla sig själv i sina böcker. Den senaste boken Ingen plats för mig är ett undantag och har varit plågsam att skriva.

Jag träffar henne i ett samtalsrum på förlaget Natur & Kultur i Stockholm. Har jag varit otydlig? Har hon inte förstått att vi ska prata om annat än hennes senaste bok?

Jodå, men vi har haft kontakt i flera månader utan att hitta någon tid att mötas. Katia Wagner har mest suttit i Libanon och skrivit. Nu när hon är i Sverige, precis när boken kommit ut, avlöser författarintervjuerna varandra och nu har hon bara boken i huvudet.

Senast vi träffades var 2008 då hennes första bok Alexandramannen kom ut. Den handlar om en man som raggade upp unga tjejer på nätet och utsatte dem för sexuella handlingar och våldtäkt.

– När Alexandramannen greps var nyhetsrapporteringen enorm. Men det var mest olika yrkesgruppers företrädare som fick komma till tals.

Det störde henne. Så Katia Wagner ägnade sig åt att söka upp offer och förövaren för att förstå.

– När jag påbörjade arbetet var min plan att söka upp de utsatta tjejerna och därefter intervjua experter som skulle förklara saker. Det visade sig att tjejerna själva var de bästa experterna, genom deras berättelser kom nyanserna fram, och genom Alexandramannens berättelse fick jag en djup insyn i både hans agerande och det tjejerna varit med om.

Hon är intresserad av att förstå hur saker hänger ihop, komplexa skeenden som kräver flera olika perspektiv för att man ska kunna begripa.

– Jag är extremt nyfiken.

Det finns så många lager i en historia och hon gillar att skala av dem och se vad som finns under nästa och nästa.

– Man måste ha mycket tid och tålamod, för man får hålla på tills man begriper. Det tar också tid att bygga upp förtroende hos människor som är beredda att lämna ut sig, och att få syn på systembrister i samhället.

Katia Wagner ”började skriva innan hon kunde skriva”. Att bli journalist var inget hon tänkte på innan hon fattade att det fanns ett yrke där man fick ägna sig åt skrivprocesser. Och så var det farbror Sixten, en släkting som hon skrev måndagsbrev till, som uppmuntrade henne att bli journalist.

I gymnasiet var hon lat och skolkade oftast om det inte var uppsatsskrivning eller om hon skulle göra skoltidning.

– Mina betyg var så dåliga, så det var inte lönt att söka till alla  journalistutbildningar. Jag sökte till Skurups folkhögskola men var inte i närheten av att komma in. I stället härmade jag kompisar som var journalister. Det blev min skola. Och människorna som jag mött och intervjuat, unga på flykt, tjejer och killar som utsatts för övergrepp, människohandel, svek.
 
Journalistkarriären inleddes med att hon skrev porträtt i en lokal gratistidning i hemstaden. De artiklarna använde hon sedan när hon kontaktade tidningen Vi och berättade att hon skulle till USA och göra jobb.

– Jag gnetade på för att få skriva. På Vi köpte de både mitt reportage från en amerikansk dödsbunker och en intervju med författaren Lars Gustafsson. Det använde jag sedan för att ta mig vidare.

I mitten av 1990-talet sålde hon in en reportageserie till Sydsvenskan. Det blev en rykande start på journalistlivet. Katia Wagner började med att göra något som verkligen var privat.

Artikelserien handlade om adoption och där berättade hon i en personlig text att hon själv var adopterad. Hon började söka efter sina rötter som ett skrivprojekt, ”för att det inte skulle bli så känslomässigt skrämmande”. Först lyckades hon hitta sin far i ett annat europeiskt land, och genom honom sin mor. Hon fick veta att hon hade en några år äldre helbror, och en dag ringde han, hennes bror Peter.

Jan Wifstrand var chefredaktör, han anställde henne kort därefter.

– Hans ledarskap gjorde mig trygg och orädd. Utåt stod han alltid rak som en fura och försvarade mig, jag kunde alltid lita på att han fanns där. I diskussioner med mig kunde han samtidigt vara skarp och om jag var ute och cyklade. Det gjorde att jag vågade ta ut svängarna när jag som nyanställd nästan direkt började med undersökande journalistik.

På Sydsvenskan retades kollegorna och kallade henne för Länsstyrelsen för att hon samlade på sig mycket material och sorterade i mappar.

Efter 17 år sade Katia Wagner upp sig från Sydsvenskan. Då hade hon gjort åtskilliga uppmärksammade undersökande reportage och varit tjänstledig till och från för att skriva sina böcker. Hon valde att sluta på grund av frihetslängtan.

– Det var dags att lämna. Jag är en ganska rastlös äventyrare som vill ge mig i kast med nya saker. Att vara nyhetsreporter för länge åt gången passar mig inte så bra.

Sedan dess har hon varvat sakprosa med reportage och föredrag.

Hennes medverkan i Journalistens och bokförlaget Atlas antologier Goda Nyheter gjorde att Katia Wagner fick kontakt med förlagsvärlden och blev sugen på att skriva sociala reportage i bokform.

Men efter att hon skrivit sin fjärde bok Pojkarna och de ensamma poliserna och gjort P1-dokumentären ”Att ta ett barn”, som hon fick en guldspade för, var Katia Wagner både yrkes- och hälsomässigt trött: ”Det sliter mycket att ta sig nära  människor.”

En kompis som jobbade inom Röda Korset befann sig i Libanon och bjöd Katia Wagner att komma dit och skriva. Tillsammans reste de runt i landet och Katia Wagner blev förtjust i människorna och miljöerna. Hon åkte hem ett tag, men bestämde sig sedan för att återvända till Libanon och lämna ansvaret för hem, stuga och katter till sina två vuxna döttrar. Hon behövde både skrivro och vistas i regionen för att samla material till boken om  Ghazi, ett helt annat projekt än det hon tidigare gjort.

– Jag hade hittills aldrig engagerat mig privat. Men 2012 mötte jag Ghazi i Oslo. Han var ensamkommande från Tunisien, men fick ingen asylprövning här i Sverige och drog därför till Norge. Nu hade han varit utsatt för människohandel och hamnat i klorna på knarkhandlare. Men myndigheterna tog honom inte på allvar. Han var bara en angelägenhet under arbetstid. Han utstrålade skörhet, utsatthet, övergivenhet. Jag stod inte ut med att bara vända mig bort och gå därifrån. Ibland hamnar man i situationer där man behöver vara medmänniska i stället för journalist.

Katia Wagner blev Ghazis extramamma. De hade kontakt på telefon och sociala medier och ibland reste hon till Oslo med sina döttrar för att hälsa på honom.

Men så märkte hon att Ghazi förändrades och drog sig undan. Det var en lång process, men en dag skrev han att han anslutit sig till IS i Syrien.

– Det har varit känslomässigt mycket svårt. Jag var en närstående som oroade mig för honom. Men jag var också jävligt arg på honom för hans ofattbara beslut. Samtidigt var det nu jag insåg att jag måste börja samla material igen för att skriva om det, hittills hade jag ju bara varit hans mamma.

Att arbeta med historien om Ghazi, och samtidigt lämna ut en del av sig själv har varit tungt, säger hon.

– Jag är van att skriva reportageböcker. Att blanda in mig själv har varit plågsamt. Jag både gråter, kräks och gormar i boktexten.

Hon hoppas att boken ska bidra till en mer nyanserad bild och fördjupade kunskap­er om vilka som kan radikaliseras. Och att det finns många extremistiska grupper som flyttar fram sina positioner, inte bara islamistiska.

– Om vi försöker identifiera dem utifrån att de är galna onda människor, tror jag att vi missar de andra, de som är rotlösa och vilsna. Ghazi var inte ens religiös när salafisten i Norge fick tag i honom. Han höll på med fotboll och gillade att röka på och träffa tjejer.

– Radikaliseringen fortsätter. Överallt. Också här.

Katia Wagner är redan igång med sin nästa bok där hon intervjuar människor som dömts för sexualbrott.

– Jag tror att vi behöver olika röster och perspektiv för att få djupare inblick, även om det kan vara provocerande och stötande.

Snart reser hon till en ny del av världen för att skriva.

Katia Wagner

Ålder: 53
Familj: Vuxna barn.
Yrke: Journalist och författare.
Karriär i korthet: Började som frilans, var reporter på Sydsvenskan i 17 år, frilans sedan 2012. Har skrivit böckerna Alexandramannen, ungdomsboken Addad på nätet, De förlorade barnen (tillsammans med Jens Mikkelsen), Pojkarna och de ensamma poliserna och Ingen plats för mig.
Priser: Har förutom att få en guldspade för sin P1-dokumentär varit nominerad fyra gånger. Har tilldelats Röda korsets journalistpris för reportage i Dagens Nyheter och Wendelapriset för Alexandramannen.
Gör på fritiden: ”Min hobby är mitt jobb”. Umgås med sina barn, håller gärna till i köket, älskar Friskis & Svettis och prosecco.
Drivkraft: Hur fan blev det så här?

Mer om Katia Wagner:

I Libanon varvade hon skivandet med att snorkla med sköldpaddor. Och lärde sig att lata sig.

Kan läsa böcker för njutnings skull numera. Hon gillar att läsa tekniska manualer men har lärt sig att inte läsa rapporter innan hon ska somna.

Skriver liggande sedan hon år 2000 råkade ut för en bilolycka som gjorde henne 20 procent invalidiserad.