Så tog sig Kinga Sandén in på häktet i El Salvador: ”Människor stirrade på mig från burar”

Män och kvinnor i vita fångkläder hänger med armarna ut genom gallren till metallburar på fem gånger fem meter. De omger en öppen plats i vad som liknar ett garage. I mitten står arrestchefen Ruben Velasquez. Med en blick runt sig säger han nöjt:

– Nu har jag det här stället som jag vill ha det.

Några av fångarna äter stående eller sittande på golvet. Andra samtalar lågt. Några sover direkt på betongen, det finns inga sängar. De flesta bara stirrar framför sig.

Så inleds Kinga Sandéns reportage från El Penalito, i senaste numret av Amnesty Press. El Salvador har under presidenten Nayib Bukele de senaste åren fängslat 72 000 personer utan rättegång. Landet tycks ha lyckats med ambitionen att knäcka de kriminella gängen  – men till priset av att många oskyldiga fängslats och grundläggande rättsstatsprinciper avskaffats.

Samtliga som gripits har passerat häktet El Penalito, där fångarna sitter i dygn och månader. Såvitt Kinga Sandén vet är hon den enda journalist som fått tillträde dit.

– De journalistiska bilder som finns från fängelserna är tillrättalagda och visar bara de mest förhärdade, gängkriminella med ansiktstatueringar – inte tanterna, spädbarnen, de kroniskt sjuka, säger Kinga Sandén.

Hon kopplar upp sig från sitt kök i Buenos Aires, där högsommaren är på ingång. I tretton år har Sandén frilansat från Argentina, för titlar som Ottar, Arbetet, Svenska Dagbladet och Expressen. Hon gör relativt få resor, men att ta sig till El Salvador tidigare i höstas kändes viktigt.

Hon tog sig till El Penalito redan första dagen. Ambitionen var att fånga röster från anhöriga utanför häktet, och fångar som släpps ut.

– Jag gick inte dit med planen att ta mig in, eftersom jag visste att det var omöjligt. Men det är en bra reportagemiljö för att komma nära själva saken.

Till en början hände ingenting, och hon knackade på för att fråga när fångar skulle släppas nästa gång (alla som avtjänat straff på något av fängelserna slussas ut i frihet via häktet). När hon pratade med kvinnan bakom en polariserad ruta gick häkteschefen förbi, och Kinga Sandéns fråga skickades vidare.

”Släpp in henne då”, blev det oväntade svaret.

– ”Vad vill du veta?”, undrade han. Som vanligt är den bästa frågan: Hur är det här? Du är chef här, hur är ditt jobb? Då började han berätta, skjuta ut de här otroliga sägningarna. Jag började anteckna. Det han berättar och som han tycker är helt normalt är för utomstående inte normalt. Och säger väldigt mycket om hur systemet fungerar.

Envishet och grundläggande insikter i mänsklig psykologi och lagom utmanande frågor – tog henne till slut hela vägen in bakom dörren till häktet. 

– Människor gillar att få svåra frågor, att bli tagna på allvar. Att jag till slut kom in tror jag hände när jag frågade: Du har ju utbildat dig i ett system som gick ut på att få individer dömda för sina gärningar – vad blir det för skillnad när det som nu är kollektivt straffansvar som gäller?

När häkteschefen tog upp sin nyckelknippa för att hon skulle få se med egna ögon de ”celler” han försökt beskriva och som hon frågat detaljerat om insåg hon knappt vad som hände.

– Jag förstod inte att vi redan var inne. Jag har varit inne i massor av fängelser, det brukar vara en miljon dörrar. Här var det som att gå in i vilket garage som helst.

Hon såg först inte att det satt människor i burarna.

– De tittade på mig med gapande munnar. För det kommer inte in någon där som inte är polis eller läkare – eller den evangeliska kör som sjunger där varje onsdagskväll. De stirrade och jag stirrade. ”Titta, hon är gängmedlem”, sade en av fångarna och pekade på mig. Jag har rätt mycket tatueringar. Alla skrattade utom jag och arrestchefen.

Hjärnan gick på högvarv, hur skulle hon maxa tiden? Hon bestämde att prioritera interaktionen mellan chefen och fångarna framför att försöka intervjua fångarna, också för att inte försätta dem i fara.

– Vad som är fel och rätt där inne är godtyckligt, det bestämmer chefen. De har inga rättigheter, ingen rätt till advokat.

Hon tittade på allt, och började fota, men var öppen med att hon gjorde det, använde långsamma rörelser. Efter en stund frågade häkteschefen: vad ska du göra med de här bilderna? ”Dem ska jag publicera, i Sverige”, svarade Kinga Sandén.

Chefen förklarade att han kunde förlora sitt jobb om de började snurra i sociala medier.

– Det var en svår situation. Jag vill ju göra så mycket som möjligt av mina bilder, men han är också en källa – om än en makthavare – som inte kan bedöma vidden av konsekvenserna. Lösningen jag kunde erbjuda där och då var publicering bara i papper och bakom betalvägg i Sverige. Det kändes okej för honom.

Var det ett okomplicerat beslut?
– Nej. Jag hade gärna velat visa bilderna på fler håll, eftersom det inte finns fler som inte är regisserade. Det blir en etisk avvägning, jag skulle kunna bryta dealen. Det här är en av alla gånger man hellre skulle vilja ha en chefredaktör att diskutera med i stället för att vara frilans.

Andra dagen i El Salvador träffade Kinga Sandén krimchefen på en av landets största dagstidningar. Han hade hört att hon varit inne på arresten och ville köpa något journalistiskt av henne därifrån. Hon tackade nej.

– Det avgörande var att komma in och se med egna ögon. El Salvadors ambassadör kan sitta i en intervju med Kvartal och säga att de har fängelser med rehabilitering där man tillgodoser fångarnas mänskliga rättigheter – det är rent hittepå! Det kan jag säga, för jag har sett med egna ögon hur människor sover på golvet i det här häktet. Så även om jag inte hade kunnat använda mina bilder överhuvudtaget så hade det varit värdefullt ändå.

Tusentals vittnesmål samlade av medier och människorättsorganisationer visar samma sak, betonar hon.

I februari är det val i El Salvador. Kinga Sandén hoppas att svenska mediers intresse för landet ska öka. Hon kommer att bevaka och försöka förklara varför människor ser ut att vilja välja om en president som infört 18 månaders undantagstillstånd och frihetsberövat tusentals oskyldiga.

– Jag har intervjuat tonåringar som aldrig tidigare har lekt utomhus, som bor i hus med märken av kulor, efter att två gäng slagits om kontrollen över området. Människor är ju skitnöjda med att de kan leva ett lite mer normalt liv, även om det är till priset av att grannar fängslats helt utan förklaring. Det är väldigt sorgligt, men begripligt. Alla är rädda att landet ska störta ner i kaos igen om presidenten inte blir omvald.