Gå direkt till textinnehållet
Jakob Hederos hemma i Segerstad utanför Karlstad.
Foto: Tor Johnsson

Altingetreportern Jacob Hederos: ”Fôlk blir glada när man ringer”

Det är långt till Bryssel från den värmländska byn Segerstad. Det hindrar inte EU-nörden och Altinget-reportern Jacob Hederos från att punktmarkera lagförslag som unionen spottar ur sig. Hans budskap till kollegor: Det är lättare än du tror.

3 318. Det är antalet pågående lagförslag i den Europeiska unionen. Siffran suger det sista syret ur det rum i Gävle konserthus som hade dålig luft redan vid seminariestart. Men Jacob Hederos fortsätter att peppa närvarande journalister att ha en oförskräckt inställning till EU. Han pratar i utropstecken och versaler, både i rummet och i de slides han visar:

– EU är inte vinkeln, sakfrågan är vinkeln!

– I ett appendix till den här lagen finns en spännande grej!

– 15 regelverk om skogen – OMG!

En timme senare har Jacob Hederos hunnit få ner pulsen. Han gillar att föreläsa men det medför sin anspänning. Han är besviken på sig själv för att han inte tänkt på att förbereda en dummy i att kartlägga parlamentskandidater – en journalist på plats ställde frågan.

För ja, det är den tiden igen. Vart femte år, inför Europaparlamentsvalet, kommer inte så få svenska journalister på att det finns ett stort maktcentrum som heter EU. Genom åren har det sagts mycket om det demokratiska underskottet, hur stort inflytande EU har på det svenska samhället jämfört med journalistiken som görs. Är det fortfarande så?

– Gud ja, det är ett faktum. EU påverkar den svenska nationella, regionala och lokala politiken i hög grad, säger Jacob Hederos, reporter och redaktör på Altinget.

Men det har hänt saker, tycker han. Det puttrar, fler redaktioner gör mer.

– Vår konkurrent Aktuell Hållbarhet har till exempel växlat upp så in i helskotta, det är roligt. Det görs många fler reportage där journalister vinklar på olika EU-frågor.

Likväl finns det kvar en beröringsskräck i stora delar av kåren. Ogenomträngligheten i beslutslabyrinten och de där 3 000 rullande lagförslagen.

– Ja, jo, suckar Jacob Hederos. Men EU består ju av fôlk på samma sätt som andra saker består av fôlk. Jag försöker tjata på för att sänka tröskeln.

Vi kan ta det redan nu, hans allra bästa tips: ring! EU-maskineriet vimlar av personer som bara väntar på att få berätta om läget i olika sakfrågor för reportrar, menar Jacob Hederos. För att inte tala om de som jobbar med EU-frågor på SKR, regeringskansliet, sakmyndigheter, intresseorganisationer, i civilsamhälle och näringsliv.

– De är superfrustrerade, vill jättegärna att man ringer. De blir så glada! Så länge det är underrapporterat är det kul för de flesta att snacka.

Att sitta på landet i Värmland, 150 mil från Bryssel, och skriva om EU är nästan aldrig ett problem. Det mesta går att följa på distans. Undantaget är korridorsnacket och det lokala surret. Därför drar Jacob Hederos ändå till Bryssel någon gång per år, för att ”skaka tass” med alla han ”telefontrakasserat” men inte träffat, höra korridorskvaller – och äta lite moules frites. Förmodligen blir det en resa ner i slutet av sommaren, när nya kommissionen ska formas och Altingets Brysselredaktion växlar upp inför hösten.

Till Stockholm reser han någon gång per månad. Jacob Hederos är numera fast anställd på den nischade nättidningen Altinget, där han bevakar infrastruktur-, miljö- och energipolitik. Läsekretsen är påläst – politiska tjänstemän, myndighetsanställda, journalister. Han gillar att få behålla komplexiteten i de tungrodda ämnena.

– Fast ibland skriver jag artiklar och får höra att kanske bara 40 personer skulle förstå. Då vet jag att jag måste förenkla.

Han är bevakningsmässigt placerad mitt i tidens stora utmaningar klimat och miljö.

– EU har spottat ur sig minst 50 lagförslag för att ”lösa klimatkrisen”. På papperet är det ambitiöst. Ingen större ekonomi har en mer heltäckande lösning.

Nästa mandatperiod ska han försöka ägna sig mer åt att följa implementering, hur lagstiftningen faller ut i praktiken när den ska trilla ner i länderna.

Hur blev en bypojke från Segerstad en av mediebranschens ”värsta EU-nördar”, för att citera en kollega till Jacob Hederos? Han är uppvuxen i en värmländsk variant av Bullerbyn, yngst av fyra syskon. Spelade fotboll.

Mer då, vem var du?

Djup suck av allt mer plågat intervjuföremål.

– Helvete, det är ju personporträtt.

– Okej. Jag var nyfiken, har jag fått höra. Vetgirig.

Föräldrarna har rötterna i Jönköpingstrakten och flyttade till Värmland för att komma närmare bra vintrar. Grönavågare light, tror Jacob Hederos.

– Jag vet att de testade att ha get i trädgården, men det var innan jag föddes.

Jacob Hederos

Ålder: 35 år
Bor: Hus i Segerstadsbyn i Värmland.
Bakgrund: Pol kand i Lund, webbredaktör på Lundagård. Frilansade i flera år innan han 2021 blev anställd på nischsajten Altinget.

Aktuell: Bevakar EU-, infrastruktur-, energi- och miljöpolitik på Altinget. Föreläser om EU-rapportering för journalister i olika sammanhang. Ska vara med på Kulturhuset Stadsteaterns EU-valvaka i Stockholm i juni.

Familj: Sambo, två katter.

Annons Annons

Drivkraft: Nyfikenhet, på gränsen till vetgirighet.

En högstadielärare vidgade blicken mot samhällsfrågor och politik. Han gick samhällsprogrammet med medie­inriktning i Karlstad. Efter studenten blev det en sväng i elevrådsvärlden och på folkhögskola, sedan statsvetenskap i Lund. Och studenttidningen Lundagård, där han var verksam tillsammans med bland andra Svenska Dagbladets kulturchef Ida Ölmedal och Max Jedeur Palmgren på Affärsvärlden.

– På Lundagård fanns stenhårda bra redaktörer som rödmarkerade hela texten, yes! Det var skitjobbigt men man lärde sig.

Efter Lund gjorde han ”genidraget” att plugga en praktiktermin vid Göteborgs universitet. Den förlades i Bryssel, närmare bestämt på EU-parlamentets nu insomnade tv-kanal Europarl TV.

Det var strax före supervalåret 2014. Jacob Hederos hade en generös handledare som gav honom mer eller mindre fria händer. Han valde att ta rygg på de svenska Brysselkorrespondenterna. Hängde med bland andra SvDs Theresa Küchler och SRs Jens Möller på pressbriefingar, bad om en kaffe med dem – lärde sig det mesta om att bevaka kolossen med säte i centrala Bryssel.

Vad ville du?

– Jag tänkte på att inte så många rapporterade, att det skulle gå att göra något, nischa in sig som journalist. Och det var kul. Och när jag rantade runt där började det bubbla ordentligt på klimatfronten.

Han kom att rikta in sig på energi, klimat och infrastruktur – och det har kommit att bli rätt mycket, med EUs gröna giv och ”fjorton miljarder lagförslag” som rullat de senaste åren. Jacob Hederos stannar upp ibland i samtalet, söker i sin mänskliga hårddisk efter vad som är på gång inom ett område.

– Det går att fylla på med hur mycket kunskap som helst, det kommer nytt hela tiden. Man får vara ödmjuk inför det. Det är den tröskeln jag försöker tjata om: man behöver inte kunna allt för att göra grejen. Utan gå direkt på sakfrågorna.

Även om svenska medier blivit bättre på EU så bevakas många sakfrågor fortfarande inte jätteintensivt, menar Jacob Hederos. Och ”bättre på EU” är egentligen ett felformulerat påstående, för igen: EU är, för det mesta, inte vinkeln.

– Konstgräsplansavfallet är vinkeln. Eller lastbilsbatteriåtervinningskraven, för Scanialäsaren. Eller det slopade jordbrukskravet som gör att man inte måste lämna två meter längs vägen i träda, är vinkeln. Det förändrar landskapet igen, jaha, vad tycker vi om det?

Den som börjar nysta i ett regelverk eller en sakfråga kan upptäcka att man får loss nyhet efter nyhet, menar han – ”the gift that keeps on giving”.

– Bakom frågan om åldersgräns för A-traktorer finns till exempel ett trafiksäkerhetspaket med jättemånga intressanta aspekter. Men det är bra med en krok!

Vilken är egentligen grejen, för dig?

– Att lära mig, tror jag, det är intellektuellt roligt och bara grymt intressant att följa allt som pågår. Jag har en lyxig arbetssituation när beställningen är att jag inte måste förenkla för mycket. Men berättarglädje är kanske inte min starkaste grej.

Odlarglädje, däremot. I hemmet i Segerstad två mil utanför Karlstad har vintern lämnat marken. Men den är ändå för lerig för att Jacob Hederos ska våga tro att ett nytt potatisland ska må bra. För tre år sedan köpte han sitt föräldrahem. Tillsammans med sambon hade han tidigare bott i Höör, Malmö, Lund och på landet i Skåne, och funderat på att flytta tillbaka till Värmland. Nu satsar de.

– Vi är uppvuxna på landet. Jag blev lite galen i Malmö, det finns en skog som man måste ta bussen till. Jag saknade granskogen.

Radbyn* där kattstrider är det största dramat är fin, men egentligen lite för pittoresk för Jacob Hederos.

– Jag skulle vilja ha mer träd runt omkring. En granne bor mitt i skogen, har en öppen skogsklyka framför sig i söderläge, och en uggla i trädgården. Så mysigt!

– Det är lugnt i skogen, det är väl det.

Men Bryssel får gärna bli hemma någon gång. Det finns en bra skog där också, säger han, upp mot det gamla skrytbygget som Leopold II begärde fram till världsutställningen 1897, där den riktigt mörka kolonialhistorien gjort sig påmind.

Han tittar oroligt på diktafonen.

– Får du ihop något? Nu har du ändå lagt en timme och tjugo minuter på det här.

Jacob Hederos bästa EU-bevakartips

  1. Be nördarna du pratar med förklara var saker och ting befinner sig i lagstiftningsmaskineriet. Ring dock inte bara en – för det finns en hel del spinn!
  2. Dra igenom jobbet med några av källorna, så slipper du trampa i klaveret med att blanda ihop direktiv och förordning och så vidare. Och hör med kollegor, vetja!
  3. Börja ha som vana att kolla vad som händer i EU-medierna och se om du hittar en krok hem till din publik. Vill du gräva djupare – bläddra i Sigrid Melchiors guldgruva Handbok i EU-journalistik (utgiven av Journalisten och EU-kommissionen).

* I en radby ligger gårdarna i en rad, vanligtvis längs bygatan. I samband med skiftesreformerna på 1800-talet försvann flertalet radbyar. Källa: Wikipedia.

 

Kommentarer

Lämna ett svar

Vi hanterar läsarkommentarer som insändare. Regler för kommentarer.