Gå direkt till textinnehållet

”Jag är självkritisk om Knutby”

Religion. Döden. Existensen. SVTs Anna Lindman sysslar med det allra viktigaste. Tycker hon själv. ”Ångesthantering är också lustfyllt.”

Det händer att folk kommer fram till Anna Lindman på krogen och säger att de slagit vad om vad hon tror på. Pingstvän eller judinna, brukar gissningarna lyda. Ett resultat av att ha gjort ett livsåskådningsprogram per år i public service-tv i tjugo år. (”Det säger allt om hur gammal jag är!”)

Anna Charlotta Lindman, uppvuxen i Märsta och Nyköping där pappa var landstingsdirektör och mamma lärare, steg in på Sveriges Televisions Nordnytt i Luleå samma dag som planen körde in i World Trade Center. Händelsen som skulle omforma världen skulle också komma att sätta tonen för hennes journalistiska gärning. För trots att hon tänkt bli en vanlig nyhetsjournalist hamnade Anna Lindman snart på livs-
åskådningsredaktionen i Umeå. Det såg ut som en slumpmässig gir – en fråga från grannredaktionen, ett ja – men hon hade högskolepoäng i religionsvetenskap, antropologi och idéhistoria. Och ett sedan länge starkt intresse för religion; som ung drömde hon om att se den heliga floden Ganges, när kompisarna ville till USA.

– Jag vet inte var det kommer ifrån, och det har inte släppt. Fortfarande är en människas tro det roligaste och viktigaste man kan prata om. Existentiella frågor är höjden av spännande samtalsämne för mig, säger Anna Lindman.

Livsåskådning var inte ett högstatusområde på SVT Umeå i början av millenniet. Finast var konsumentjournalistiken. Dess främste uttolkare, programledaren Sverker Olofsson, brukade på kanalmötena skämtsamt fråga livsåskådningsgänget om ”gud” hade något att säga.

Anna Lindman accepterade länge blicken på bevakningsområdet som något flummigt eller pinsamt, ett särintresse. Tills en dag.

– Efter några år blev jag skitförbannad, när jag förstod hur otroligt ointressant det var att diskutera priser på tvättmaskiner – i jämförelse med vad vi gjorde. Vi pratade om döden! Om livet! Om världsreligionerna, religionskrig, allt som brände i världen, det var på vårt bord det landade. Muhammedkarikatyrerna, World Trade Center, Fadime. Det var på riktigt och det var viktigt.

En annan fajt hon tog de där första åren i Umeå handlade om rätten att få hålla tyst om sin egen eventuella tro. Rätt snabbt efter att hon blivit ansiktet utåt för SVTs Existens stod det klart att det kristna Sverige förväntade sig att hon skulle ställa upp som kristen profil.

– Jag förväntades vara deras person i tv-huset. Det var obegripligt för mig, och skapade vissa konflikter.

För att bygga förtroende pratar Anna Lindman länge och mycket med personerna innan intervjun. (Foto: Ali Lorestani)

Sedan dess har frågan om vad hon egentligen tror på fortsatt komma – som när tidningen Dagen i sin intervjupodd envist hängde sig fast vid den i fjol – och Anna Lindman har fortsatt dra en parallell till sin goda vän Anna Hedenmo.

– Man frågar inte henne vad hon röstar på. Vi måste ha samma hållning mot reportrar som jobbar med religion.

Varför då?
– Religion är ett alldeles för viktigt bevakningsområde, med för stor makt i samhället och som påverkar människor alldeles för mycket. Vi måste ha fakta, kunskap och opartiskhet. Och vi måste förhålla oss strängt. Jag tror inte att man är en bra religionsreporter om man har en stark religiös övertygelse eller är med i ett samfund.

Angreppssätten på de existentiella frågorna varierar. Hon har gjort programserier och skrivit böcker om döden, intervjuat kända svenskar om meningen med livet, ätit middag hemma hos folk med olika existentiell hemvist, själv testat smala andliga uttryck. Hon hymlar inte med att hon gått på ren lust när hon valt ämnen. Ser det som en ynnest att få prata med människor om de svåraste sakerna: hur överlever man att ett barn dör? Hur accepterar man sin egen död?

– Jag har gått på vad jag själv har velat och behövt hålla på med. Ångesthantering är också lustfyllt – det är väldigt skönt att pilla i de sår som är svåra.

Att möta människor nära döden har varit bättre än KBT, och om dödsångesten knackar på hjälper det att tänka på dem hon mött som gått vidare.

– Jag tänker på Christian och Monika och Kerstin och Roya. Då blir döden mer hanterbar, den får fäste på något sätt.


Anna Lindman har jobbat på Sveriges Television sedan 2001. Numera är hon frilans. (Foto: Ali Lorestani)
 

Det andra benet i Anna Lindmans journalistik är det granskande. Hon är ”oerhört stolt” över att sedan 2015 vara knuten till Uppdrag granskning. Med UG i ryggen har hon ofta grävt i sekter. Den mest kända av de svenska, inte minst. 2020 kom hennes – senaste – program om Knutby, nu kommer boken. Där försöker Anna Lindman förklara de psykologiska mekanismer som gör att människor kan hamna i en sekt.

2016 imploderade Knutby Filadelfia. Anna Lindman kunde börja intervjua de före detta församlingsmedlemmarna. Det var omskakande.

– Jag hade följt församlingen på utsidan i så många år och tänkt att de var en speciell sorts människor, som kan fastna. Som man ju tänker om sektmedlemmar. Men jag mötte inga tokpannor, det var helt vanliga människor. Rationella, luktade gott, hade humor. Och oerhört sorgsna och bedrövade. Och frågande: hur fan kunde jag gå med på det där? De flesta av dem var inte sämre rustade för livet än du och jag.

Fyra ingredienser underlättar för att skapa en sekt, sekulär eller religiös, konstaterar Anna Lindman. En stark ledare, följare som vill ge sitt hundraprocentiga engagemang, en gemensam sanning eller högre mening och att gruppen sluter sig. Det som driver en sektledare brukar däremot visa sig vara sex, pengar och makt.

När en sekt sluter sig, radikaliseras om man så vill, finns oftast också ett tryck från omgivningen. Till det trycket bidrog svenska medier efter mordet på Alexandra Fossmo 2004, menar hon. Hennes hårda slutsats är att journalistkåren var med om att skapa Knutby, genom en oerhört intensiv bevakning.

– Knutby hade kunnat falla samman totalt efter mordet, en av de främsta ledarna hamnade i fängelse. Det bubblade i gruppen, många var kritiska. Att journalister attackerade församlingen som om det vore ett krig bidrog starkt till att den i stället slöt sig. Det är klart man måste rapportera, men man ska veta att vi har en roll. Att när vi ligger i buskarna runt skolan så utsätter vi barnen i Knutby och deras föräldrar för ett otroligt tryck. När vi skriver om saker vi kanske inte har täckning för, om påstådda sexorgier, känner medlemmarna: ”Det är sant som ledarna säger, journalister ljuger”.

Vad ledde det till?
– Femton års ytterligare skräckvälde. Tänk det ur barnperspektivet. De barn som föddes vid mordet, så många år av deras liv.

En annan rapportering hade varit möjligt, tror Anna Lindman, men det hade förstås krävt pålästa reportrar som vet vilka frågor som ska ställas till medlemmar i en sekt.

– Alla spektakulära rubriker, löpsedlarna om hur galet det var i Knutby bidrog såklart till att gruppen radikaliserades. Möjligheten för medlemmarna att lämna var redan begränsade, nu förstördes alla broar därifrån effektivt.

Hon går själv inte fri från synd. Anna Lindman har också blivit bortkollrad av Åsa Waldau (som idag heter något annat) i intervju, det var plågsamt att se om den inför arbetet med boken. Hon var också en av de journalister som hjälpte till att ”tvätta” Waldau genom att ha henne som gäst i olika program under åren efter mordet.

Är du självkritisk?
– Jag är jättesjälvkritisk.

Knutby är ett extremt exempel, men överlag, menar Anna Lindman, slarvar svenska journalister rejält med religionsfrågorna. Vi har ”en ignorant hållning” gentemot religion som tillåter oss att vara okunniga.

– När jag började drog sig ingen reporter för att rycka ut och prata om islam, det kunde gälla huvudduken eller karikatyrförbudet, alla bara körde. Om man ens googlade innan. Ingen skulle skicka mig att intervjua Woody Allen, men vem som helst kan åka till moskén och tro att man kan göra en bra intervju med en imam.

Själv har hon ett ledord när hon intervjuar: närvaro. Hon är väl påläst för att inte behöva titta i några papper, sedan ser hon den intervjuade i ögonen och frågar, frågar om.

– De jag möter berättar om så känsliga saker att det finns bara ett läge. Alla intervjuer jag gör är privata, personliga, och de som berättar är väldigt berörda. Då lyssnar man bara in dem.

Allt människor berättat för henne har lett till att Anna Lindman också valt att vara privat. Framför allt i böckerna. Hon har skrivit om sin intensiva dödsrädsla efter att första barnet fötts, om hur hon drivits av att behaga, om att hon aldrig mer tänker ha pliktsex, och om att åldras.

– Det är en massa skit med att vara människa. Någonstans har man en skyldighet, tycker jag, att hjälpas åt, att deala med det här tillsammans. Vi är oerhört ensamma när vi inte gör det. Det är ingen ensamvandring att vara förälder eller att bli sjuk eller få en dödsdom. Det händer människor hela tiden. Det är inte min journalistiska plikt att dela med mig, men det är min medmänskliga plikt att visa att jag också bara är människa, och att så här gör jag för att hantera saker.

– Vi måste orka göra jobbet med de existentiella frågorna. Vi slarvar med det idag, och det är farligt. Tomheten, tystnaden är det farliga.

Hon pekar på en man som kliver ur en budbil några meter bort:

– Om den där killen inte har någon att prata med om hur det är att dö, och kanske precis har fått en cancerdiagnos utan hopp. Vi blir dåliga människor när vi inte har plats för och ord för vad det är att vara människa.

***

 

ANNA LINDMAN
Ålder: 49 år
Familj: Två barn, 16 och 12 år.
Bor: Bostadsrätt i Hornstull, Stockholm.
Karriär i korthet: Programledare för en rad livsåskådningsprogram på SVT: Existens, Annas eviga, Från Sverige till himlen, Meningen med livet och producent för omdebatterade Halal-tv. Reporter på Uppdrag granskning sedan 2015. Författare till böcker som Den där jävla döden och Alla kan dö.
Aktuell: Med boken Sekten.
Drivkraft: Lust. Och en känsla av att göra nytta. Vill att vi ska hjälpa varandra med de existentiella utmaningarna.  
Fritiden: Hundpromenader, vin med vänner, improvisationsteater.

OM ANNA LINDMAN
”Anna är Sveriges främsta journalist i religion och livs­åskådningsfrågor, hon sliter som en varg och har ständiga framgångar. Men alltid ödmjuk, aldrig kaxig. Hon är lojal och omtänksam och väldigt kul att parta med! Det är Anna och jag som går sist från festerna, och dan därpå går vi hundpromenad och babblar om allt som hänt.”
Anna Hedenmo, programledare SVT, nära vän.

 

”Hon är rasande skicklig på att skapa förtroende hos människor. Männi-
skor som från början inte ens vill prata med henne sitter till slut och låter sig intervjuas i tv. Hon brinner för den grävande journalistiken.”

Lars-Göran Svensson, exekutiv producent, Uppdrag granskning

Fler avsnitt
Fler videos