Margite Fransson bevakar arbetsmiljön på byggen: ”Jag är rädd för fler katastrofer”

Bashir, 25 år. Anton, 26. Serheii, 63, Olek­sandr, 43, och en rysk medborgare, 49. Det är de fem män av fyra olika nationaliteter som måndagsmorgonen den 11 december störtade mot sin död i en bygghiss i Ursvik, i norra Stockholm.

Byggnadsarbetarens arbetsmiljöreporter Margite Fransson var där nästa dag. Tittade på platsen, pratade med fackliga företrädare, gick på presskonferensen. Det som beskrivits som den allvarligaste arbetsplatsolyckan sedan Estoniakatastrofen chockade många. Själv var Margite Fransson bedrövad – men inte överraskad.

– Det är en extrem bransch, det är så höga höjder, så tunga betongelement. När folk dör är det för att de faller från hög höjd, blir ihjälklämda, eller slagna av något som faller. En människa har svårt att stå emot de krafterna.
Förändringarna i byggbranschen de senaste decennierna, med underentreprenörskedjor och närvaron av kriminella arbetsgivare, har lett till en rent livsfarlig arbetsmiljö, säger hon.

– Det finns undantag, bra arbetsgivare som vill sköta sig. Men de måste konkurrera med oseriösa företag. Den matchen är svår att ta hem, för det kostar att ha skydd. Många stora företag har sålt ut sina jobb och har få egna anställda. Ytterst handlar allt om ekonomi.

Det finns journalister som ställer upp på en sekund när Journalisten ringer om personporträtt, som ledigt och gärna berättar om sig själva och sin gärning. Så finns det de som liksom måste dras fram och ställer upp mer av princip; för att de tycker att de borde och av lojalitet med sitt uppdrag. Margite Fransson hör till den sistnämnda sorten.
På samma sätt är hennes arbete av det lågmälda, men uthålliga, slaget. Hon är den som stannar kvar när andra medier åkt hem. Som reporter på facktidningen Byggnadsarbetaren har hon i snart 35 år plöjt statistik och rapporter från Arbetsmiljöverket, förundersökningar och åtal – de få fall som kommer dit – för att gå till botten med olyckor i byggbranschen.

Margite Fransson släpper in via en sidoingång. Via en anonym trappa slussar redaktionen in besökare man inte vill anmäla i huvudentrén, på Byggnads huvudkontor på Hagagatan i centrala Stockholm; papperslösa, migrantarbetare. Hon tar fram ett papper med siffror, det är tidningens räkenskaper över byggnadsarbetare som dött på svenska arbetsplatser. På 20 år rör det sig om över 200 personer. Till det kommer arbetarna som dör av asbest och andra kemiska faror – där det senaste orosmolnet är kvartskomposit som skördat unga liv på andra håll i världen.
Många fler skadas, understryker hon. Förra året anmäldes runt 4 000 arbetsskador till Försäkringskassan. Då är de utländska arbetarna inte med.

– Ofattbara tal. I vilken annan yrkesgrupp sker det här? Man kan tycka att lägstanivån i en bransch borde vara att man överlever sin arbetsdag, säger Margite Fransson.

Barndomens småländska sitter kvar. Hon är uppvuxen på en gård i Villtofta utanför Växjö, ägnade mycket av sin barndom åt hästar. Ett samhällsintresse och en vilja att skriva gav henne sommarvikariat på Smålandsposten, där hon blev kvar och skolad till journalist. Hon köpte en bil och flyttade runt mellan lokalredaktionerna: Åseda, Alvesta, Lammhult.

– Jag kunde inte se något annat jobb som överhuvudtaget skulle vara intressant. Jag vet inte var det kom ifrån, men journalistiken var allt jag någonsin velat göra, säger Margite Fransson.

En gång tänkte hon omskola sig till sjuksköterska och resa i världen, men insåg att hon varken hade rätt drivkraft eller förmåga.

– Det var nog bättre för patienterna att jag fortsatte med det här.

När 80-tal blev 90-tal fick Margite Franssons sambo jobb i Stockholm. Själv tipsades hon om en ledig tjänst på Byggnadsarbetaren. Hon stönar lite när vi pratar om de 34 år hon varit på tidningen – hur ambitionslöst låter det egentligen, ”hit har ingen headhunter kommit”, raljerar hon. I allvarligare ton konstaterar hon att jobbet känns meningsfullt varje dag, och att kollegorna alltid varit varma och drivna av samma engagemang som hon.

Tre decennier till trots känner hon sig ibland som en nybörjare.

– Jag kan tycka att man inte räcker till, att det är svårt. Att jag skulle kunnat göra något bättre, snabbare. När jag är klar med ett gräv kan jag bli lite irriterad och känna att det här borde jag ha vetat om från början.

Margit Fransson besöker bygget av en sporthall i Midsommarkransen. Foto: Tor Johnsson

Både ansvarsutkrävandet och det journalistiska fotarbetet har blivit svårare med åren. När hon började på tidningen var det i princip bara att åka ut till byggen, kliva in och presentera sig. Idag styr företagen mycket hårdare tillgången till både arbetsplatserna och intervjupersoner, och svarar helst på mejl om de alls svarar.

– Ju jäkligare det ser ut på ett bygge, desto viktigare blir det för företagen att ha en polerad yta. För mig är det helt ofattbart att vuxna människor inte ska få uttala sig om en olycka på deras egen arbetsplats, vilket är beskedet vi ibland får. Det är absurt att personer som anses vara kompetenta och yrkeskunniga inte får uttrycka sin åsikt.

Svårast i jobbet är att prioritera. Hon skulle vilja hinna göra lättsammare knäck ibland, men det blir sällan av. De allvarliga dödsolyckorna avlöser varandra, därtill kommer många läsartips.

– Det finns hur många som helst som råkar illa ut i branschen, papperslösa, migrantarbetare. Min bild av byggbranschen är att den är väldigt svår­överskådlig. Människor utnyttjas på ett sätt som inte fanns på kartan när jag började. Det är som att vakna till en ny värld. Jag är alltid rädd för nya olyckor, fler katastrofer.

Medan breda nyhetsmedier rapporterar vid svåra olyckor men sedan hastar vidare, återkommer Byggnadsarbetaren, försöker lägga hela pusslet. Margite Fransson kommer gärna tillbaka flera år senare. Då brukar det gå att ge en bättre bild av vad som egentligen hände. Se mönster mellan olyckor och visa upp dem för läsarna, som en granskning de gjort om varför flera kranförare klämdes till döds vid fjärrstyrda kranlyft. Det låter pretentiöst, säger hon, men ett syfte med journalistiken är också att rädda liv.

– Jag vill också att man ska akta sig. Ytterst handlar det faktiskt om att folk ska leva. Och inte skada sig, varken av maskiner, fall eller kemikalier.

Att prata med anhöriga till omkomna är en viktig del av arbetet. Hon har träffat änkor i Polen, där en fick vänta på dödsbesked i fyra dagar. Suttit ned med mammor, pappor, partners, barn.

– Jag får en klump i magen när jag hör om en ny dödsolycka, för jag vet att en ny familj drabbas och att det är ett helvete att gå igenom. De anhöriga står kvar med sina frågor. Det de i många fall vill veta är hur det gick till.

Hon kan förbluffas över det förtroende hon får av anhöriga – och tar det med sig in i ansvarsutkrävandet. Margite Fransson har också personlig vetskap om vad det innebär att bli lämnad kvar. Hennes syster gick bort i bröstcancer i unga år, deras mamma dog också tidigt. Kanske har det bidragit till hennes starka engagemang för de efterlevande, funderar hon.

Margite Fransson intervjuar Jonas Ekström, skyddsombud på byggföretaget Veidekke. Foto: Tor Johnsson

Margite Fransson arbetar mycket, men måste också vara i naturen mycket. Hon sportar när kroppen håller – ”om man säger sportar när man är 63?”. När vi ses har hon kommit iväg på cirkelfys för första gången sedan ryggen brakade ihop efter en för tung skivstång.

Hon blev journalist för att hon tyckte om att skriva, men det är inte det roligaste idag.

– Mest tycker jag om att ha kontakt med människor. Det är viktigt att mötas fysiskt. Jag skulle lätt kunna låta bli att skriva.

Särskilt kontakten med skyddsombud ger något. Hon lär sig mycket, om de många yrkena i byggbranschen, från snickare till betongarbetare och kranförare.

– Och det här är folk som engagerar sig för andra. Många av dem betalar ett pris för det. Att ha civilkuraget att stoppa ett bygge, det kräver ganska mycket. Men det finns människor som gör det.