”Nya heta tips – så stoppar du utlämnandet av allmänna handlingar”
KRÖNIKA Allt fler hejarop hörs när domstolar och andra myndigheter vägrar lämna ut handlingar till rättsdatabaser och andra aktörer. Var tid har sina mest populära argument för att inskränka offentlighetsprincipen. Här är några av de senaste.
För fem år sedan skrev jag krönikan Tre smarta knep – så slipper du offentlighetsprincipen.
Sedan dess har listan tyvärr blivit längre.
Flera domstolar, bland annat Malmö tingsrätt, Skellefteå tingsrätt, Umeå tingsrätt, hovrätten för övre Norrland och förvaltningsrätten i Stockholm, har stoppat utlämning av handlingar, eller begränsat vidarepublicering av uppgifter ur handlingar, till rättsdatabaser som publicerar domar, med hänvisning till GDPR. Det har även drabbat nyhetsbyrån Siren som används av många journalister i det dagliga arbetet, bland annat för att kunna granska de kriminella gängen.
Också enskilda redaktioner har fått känna på de nya vindarna. Umeå tingsrätt ville bestämma hur SVT Västerbotten använde uppgifter ur en dom och lämnade ut handlingar med ett förbehåll kring vilka uppgifter som fick publiceras. I förbehållet stod det också att redaktionen inte fick kontakta målsäganden. I det här fallet fick dock inte tingsrätten stöd i hovrätten, som, när beslutet överklagades, rev upp tingsrättens beslut och sa att den inte fick fatta beslut om förbehåll utan motivering.
Ryggradsreflexen att försöka hindra utlämnandet av handlingar är djupt problematisk. I vissa fall motarbetar myndigheterna sig själva, som exempelvis Ekobrottsmyndigheten. Där försöker de som arbetar med brottsförebyggande verksamhet utbilda företag och allmänhet i att kontrollera vem de gör affärer med. Samtidigt vägrar andra delar av myndigheten att lämna ut uppgifter från åtal till företag som arbetar med bakgrundskontroller.
Tyvärr hejas det här otyget på av så väl debattörer som ministrar. Och det sprider sig.
Ett av de mest populära argumenten just nu mot att lämna ut handlingar ur domar och förundersökningsprotokoll är att uppgifterna underlättar för kriminella att kartlägga människor. Gunnar Strömmer öppnar för att göra inskränkningar i offentlighetsprincipen av just den anledningen.
Att det är just offentlighetsprincipen som är den samhällsbärande funktion som föreslås inskränkas för att den används av kriminella borde få fler att protestera. Ingen har till exempel föreslagit att vi ska lägga ned alla företag för att bolag är ett av den organiserade brottslighetens viktigaste verktyg.
Öppenheten kan vara mer hotad än på länge. Den sittande regeringen har redan visat att den inte vill att snabbt genomdrivna beslut ska kunna granskas. En av de första saker den gjorde var att i strid mot lagrådets invändningar, och med rekordkort remisstid, sekretessbelägga utbetalningarna av elstödet. Det visade sig vara en smart strategi. Kritiken mot stödet har i princip helt tystnat. Det gick helt inte att gräva fram mer.
Också frågan om att anonymisera beslutsfattande tjänstemän vädrar morgonluft. Även där med argumentet att offentliga utsätts för hot.
Självklart måste tjänstemän skyddas i sin yrkesutövning. Ingen ska, likt Ing-Marie Wieselgren, förlora livet på grund av sitt jobb.
Men en anonymisering skulle göra det svårare för journalister att granska jävsituationer och i längden kan det riskera att förtroendet för samhället minskar ännu mer, vilket kan spä på dödliga konspirationsteorier.
Frågan är vad som drog igång lavinen av domstolarnas och åklagarmyndigheternas hänvisning till GDPR för att vägra lämna ut handlingar och varför de bestämt sig för att följa John, i stället för att invänta hur HD tar ställning till det hovrättsärende som överklagats.
Den sittande regeringen är inte ensam om att driva frågor om inskränkningar i offentlighetsprincipen. Ett tidigare lagförslag om att ändra i grundlagen för att hindra databaser med utgivningsbevis att publicera sökbara personuppgifter om personer som dömts för brott stoppades efter protester, men tyvärr fick vi i stället se nya inskränkningar i form av den så kallade spionerilagen.
Det finns så klart många som vinner på begränsad insyn och ett samhälle där vi inte längre litar på varandra.
Kriminella som kan fortsätta sälja allt från bilar till bostadsrätter till intet ont anande privatpersoner, eller använda bilaffärer för att tvätta pengar.
Domstolar som gör misstag i sina domar.
Offentligt anställda som vill kringgå regelverk för egen vinnings skull.
Och, förstås – regeringar som vill kunna genomföra beslut i rekordfart som inte ska kunna granskas i efterhand.
Vem som förlorar på det? Alla vi andra.
Ska man skratta eller gråta? Att just Förvaltningsrätten i Stockholm sätter sig på tvären förvånar nog inte den som passerat denna instans utan att något utredningsansvar tagits eller där nämndemän somnat under muntlig förhandling så att allt behöver tas om (vid ett annat tillfälle …).
Att vägra lämna ut allmänna handlingar till bolag som säljer personuppgifter på nätet innebär inte en inskränkning av offentlighetsprincipen, och det är oärligt att påstå något annat. Aktörer som t.ex. Lexbase bedriver inte journalistisk verksamhet, vilket är den huvudsakliga anledningen till att dessa bolag har nekats att begära ut handlingar från domstolarna.
Journalister kommer givetvis även i fortsättningen ha precis samma möjligheter som tidigare att begära ut domar, beslut och andra handlingar från domstolar och övriga myndigheter med stöd av offentlighetsprincipen.
Hade man bara hållit sig till utskriftsundantaget och aldrig levererat information till vare sig Hitta.se eller Lexbase elektroniskt, hade sådana företag gått under och inte kunnat användas för att begå brott. Siren hade knappast gått under, eftersom de varit med länge och har OCR-skannat stora mängder handlingar. Siren/Acta Publica är dock knappast det problem som gör inskränkningar motiverade. Verktygen har myndigheterna alltid haft – sluta lämna ut digitalt och underlätta för uthängningsdatabaser och andra som tjänar pengar på offentlighetsprincipen. Den som genomför seriösa granskningar ska förstås inte hindras att göra detta. Något helt annat än seriös granskning är tillhandahållande av personuppgifter till en allmänhet som vill ta del av dem i rent njutningssyfte. Bättre borde det öppna samhället kunna.
Domstolar lämnar ut uppgifter precis som dom gjort tidigare, till journalister, även brottsmål, för journalistisk verksamhet. Det som nu är på väg att stoppas är att privata företag för personregister över Sveriges befolkning samt säljer uppgifterna till vem som helst för någon hundralapp. Mao kan journalister fortsätta med sitt jobb som dem gjort tidigare, det de inte får göra är att sälja hela svenska folkets privatliv på nätet till vem som helst.
Privata sajter som verifiera/lexbase dammsuger all form av kontakt människor har med myndigheter och säljer sedan uppgifterna till vem som helst.
Domen som överklagats till Högsta Förvalltningsdomstolen handlar om människors sjukjournaler som verifiera/lexbase vill sälja till vem som helst att ta del av, för att ta ett exempel.
Offentlighetsprincipen var aldrig till för att offentliggöra människors privatliv, den skrevs för att granska myndigheter/politiker.
Tack för alla kommentarer och allt engagemang i frågan!
Det är intressant hur så många vill göra det till en fråga om databasernas vara eller inte när krönikan handlar om att domstolarna föregriper lagändringar och vägrar lämna ut handlingar både till enskilda redaktioner och databaser som journalister använder i sitt dagliga arbete, samt försöker villkora vad som får publiceras och hur.
Både redaktioner och databaser med ansvariga utgivare kan ställas till svars och det är inte domstolars roll att i förväg bestämma vem som får publicera vad. Vi har inte längre någon censur i Sverige utan allting baseras på att en publicering prövas i efterhand enligt gällande lagar och etiska system. Man kan förstås alltid diskutera lämpligheten i vilka uppgifter en ansvarig utgivare väljer att publicera i varje enskilt fall och den som väljer att publicera en enskild uppgift måste kunna föra ett trovärdigt resonemang kring hur allmänintresset går före den eventuella publicitetsskada en publicering av den specifika uppgiften kan medföra. Det är en berättigad fråga huruvida alla som driver de databaser som nämns i kommentarerna tar det ansvaret fullt ut och verkligen gör den avvägningen för varje publicering.
Men databasernas vara eller inte vara som sådan är en helt egen fråga som har utretts tidigare där för- och nackdelar har vägts mot varandra, och frågan kan förstås gärna fortsätta diskuteras i sitt sammanhang. Förslagsvis efter en läsning av Nils Funckes utmärkta inlägg i debatten: https://www.expressen.se/kultur/ide/nu-hotas-journalistiken-av-svenska-domstolar/
Malin Croona, Funcke är som bekant inte jurist. Intressant att Verifiera har betalat för annonser både med din text och med Funckes, för övrigt.
Naturligtvis tar databaserna inget ansvar gentemot de personer som förekommer i dem. Det är hela affärsidén – låga kostnader och inget publicistiskt ansvar. Ingen avkrävs något ”trovärdigt resonemang” alls. Man gömmer sig istället bakom ett trögt och rättssäkert system för seriösa publicister för att, som någon skrev ovan, sälja folkets privatliv för en hundralapp. Att få rätt mot sådana ”medier” är i praktiken omöjligt. Man måste vara kapitalstark och ändå sympatisk i en jurys ögon. Lexbase är naturligtvis inte lagligt (https://www.dagensmedia.se/alla-nyheter/medievarldens-arkiv/lexbase-och-fortalsbrottet/) men likväl har ingen råd att driva några processer, och Justitiekanslern aviserade tidigt att man inte tänkte göra det. (JK ingriper inte ens mot sådant som Dumpen.)
Du säger att det inte är domstolars uppgift att i förväg avgöra vem som får publicera vad. Så är det naturligtvis, och så ska det vara. Censuren är avskaffad. Det handlar dock inte om publicering eller ens om journalistik. Det är det domstolarna konstaterat. Ett utgivningsbevis är inte en kvalitetsstämpel och förvandlar inte en uthängare till journalist. Det förvandlar inte en databas till opinionsbildning. Jag tycker att det är olyckligt att inte lagstiftaren har gjort något åt dessa databaser, men att domstolarna nu gör det betyder inte att de ”föregriper lagändringar”. De agerar inom ramarna för gällande rätt – bl.a. dataskyddsförordningen. Avgöranden i de högre instanserna får utvisa om deras tolkningar varit rimliga eller inte.