Fanzine ett sätta att uttrycka sig själv
Att ge ut ett fanzine är första steget in i mediebranschen för flera blivande journalister. Men en del blir bitna och fortsätter. Nicke Boström har gett ut musikfanzinet EttNollEtt i 15 år. — De som känner till mig brukar kalla mig fanzinefarfar. För mig är tidningen som knark: jag blir berusad av att skriva av mig om vad jag tycker om musik.
Att ge ut ett fanzine är första steget in i mediebranschen för flera blivande journalister. Men en del blir bitna och fortsätter. Nicke Boström har gett ut musikfanzinet EttNollEtt i 15 år.
— De som känner till mig brukar kalla mig fanzinefarfar. För mig är tidningen som knark: jag blir berusad av att skriva av mig om vad jag tycker om musik.
33 år gammal är han redan något av en legend inom musikfanzinskretsar. Få — om ens någon — har lyckats hålla liv i en ideell tidskrift helt på egen hand så länge som han.
— EttNollEtt har väl blivit något av en förebild för nya fanzines som startat. Tidningen har alltid funnits där, vare sig man bara hört namnet eller köpt varenda nummer.
Som tonårig punkare läste han andra fanzines, och bestämde sig att starta ett eget. Då var det skrivmaskin och klippa och klistra som gällde. Idag görs tidningen på Page Maker, trycks på snabboffset, kommer ut två gånger per år. Den finns representerad på Internet, har en upplaga på 1 100 exemplar och distribueras delvis via Pressstopp — men är alltjämt ett fanzine.
Han tjänar inga pengar på tidningen, och de andra skribenter och fotografer som publiceras får nöja sig med att behålla recensionsexemplar eller backstagepass till rockfestivaler. EttNollEtts hophäftade rygg har blivit något av ett signum, och försök att förbättra utseendet med en plastrygg ledde till protester. Men nu vill han trots allt ta steget att jobba med tidningen på heltid.
— Det är en överlevnadsfråga för mig. Att ge ut EttNollEtt är en form av hobby, men jag vill göra en snyggare tidning med fyrfärgsmöjligheter. Jag gick en kurs i starta eget nyligen, och gjorde en kalkyl för vad det skulle kosta att driva tidningen kommersiellt — tyvärr gick den inte ihop.
Förhoppningen är dock att bättre tryck ska locka fler läsare och fler annonsörer.
— En del skivbolag vill inte annonsera då de tycker upplagan är för liten. Jag har också sökt kulturstöd sex gånger, men alltid fått nej. Vad jag förstår tycker de inte att EttNollEtt fyller någon funktion.
Att andra nystartade tidskrifter med mer traditionella kulturella områden som böcker får stöd är lite bittert, konstaterar han. Men att lägga ner EttNollEtt eller jobba för andra är inget alternativ.
— Jag hade en kris för ett par år sedan då jag var nära att lägga av. Men nu är jag så pass gammal att jag insett att det är min uppgift att ge ut EttNollEtt. Och jag skulle inte klara av att skriva om någon stod och flåsade mig i nacken. EttNollEtt är ett sätt för mig att uttrycka precis det jag känner och tänker om popmusik.
