Hanne Kjöller: ”Ett helgpass på akuten är som att ta sig en bläcka”

Hon behövde en ekonomisk grundplåt för att känna sig trygg att välja bort frilansjobb hon inte vill ha.

– Jag ville inte vara orolig för att inte kunna betala mina räkningar. Jag är ingen carpe diem-människa, jag vill planera och veta att jag inte hamnar hos Lyxfällan.

Dessutom skrev hon som opinionsskribent ofta om vården, men hade inte haft markkontakt med den på 25 år. Och sjukvården skulle säkert bli en stor fråga i valet 2022. Så hösten 2019 sökte DN-kolumnisten Hanne Kjöller anställning som sjuksköterska på Södersjukhusets akutmottagning – och fick jobb. Sedan vidare till privata S:t Göran.

Annons

Med utgångspunkt i jobbet på akutmottagningarna har hon nu gett ut debattboken Dagbok från akuten, som innehåller en rad fallbeskrivningar av akutvårdsökande patienter – varav den stora merparten enligt Kjöller inte borde vara där.

Hon skriver om en ängslighetskultur, om en amerikanisering av akutvården där läkare tillämpar ”defensiv medicin” och utreder brett trots att patienter borde skickas hem eller till primärvården.

Vad hoppas du åstadkomma med boken?
– Jag skulle helst önska att det ledde till en debatt där politikerna slutar lova att alla ska få komma till akuten och inte vänta mer än fyra timmar. Och en omfördelning där primärvården blir basen.

– Men jag tror inte att det kommer hända. Alla partier vill ha kortare väntetider på akuten. Möjligtvis skulle en riktigt jävla rejäl kris kunna ändra på det. Om vi på riktigt tvingades prioritera, säger Hanne Kjöller.

Hon hade inte räknat med att bli så förtjust i sitt gamla yrke som hon blev.

– Jag lever det bästa livet jag kan leva, både att få skriva, som jag älskar, och sedan kunna lämna den världen och gå in i den här världen där riktiga saker händer, dramatiska saker i människors liv. Det är fantastiskt att få kombinera de två.

När covid kom var hon inskolad och klar, och det kändes än mer som ett privilegium att kunna göra något handfast.

– Vi har ett behov av att vara en del av något när det händer något.

Hon har kvar sin tjänst på S:t Göran, även om hon nu är tjänstledig för att bo i Danmark ett halvår. På akuten börjar hon klockan 13 på fredagar, jobbar bara helger. DN-kolumnen publiceras på torsdagar, och en twitterstorm eller arga mejl kan hänga över henne när hon går på sitt pass.

– Då känns det som att ta sig en rejäl bläcka, att gå in på sjukhuset. Jag måste vara där till 100 procent, man blåser ut allt ur huvudet. Och jag har arbetskamrater! Jag hade inte förstått hur mycket jag saknade att höra till en grupp, jobba mot ett mål tillsammans.

Vilka etiska krav ställer du på dig själv för att kunna skriva om det du upplever i vården?
– Jag är ingen casejournalist, är inte särskilt intresserad av individer. Utan av system, hur samhället fungerar och sjukvården är organiserad. Jag försöker teckna en bild av det jag ser.

Men ibland använder hon enskilda exempel, i nya boken finns alltså en rad fallbeskrivningar av människor som söker till akuten.

– Då har jag luddat till dem så mycket att jag tror och hoppas att ingen kan känna igen sig. Om någon ändå gör det kan jag säga: det var inte du.

– Mina chefer har aldrig bett om att få läsa, de har full tillit.

En gång har hon skickat en kolumn i förväg till sjukhuscheferna, den kändes på gränsen.

– Jag ville stämma av, är jag inom både moralens och lagens ramar? Jag är förbunden av tystnadsplikten, men den innebär inte att jag inte får berätta om verksamheten – bara inte detaljer om enskilda människors liv.

Skulle statsministern hamna på akuten skulle Kjöller inte berätta det för en levande människa, betonar hon.

Men det känns ändå som minerad mark, att vara åsiktsskribent och jobba i en verksamhet du skriver om?
– Det var känsligt på SÖS. Jag var där ett halvår innan jag började skriva. Då blev vissa medarbetare chockade, det blev nästan krismöte. Cheferna stöttade mig helt, sade att jag hade yttrandefrihet precis som de har. Sedan blev det ganska lugnt där. På S:t Göran har det nästan bara varit hejarop från kollegorna, många kommer med tips på vad jag borde skriva om.

Hanne Kjöller vill vara öppen med sin journalistidentitet. När hon nyligen sökte jobb på en missbruksmottagning i Danmark och berättade att hon också skriver blev det tvärstopp. Arbetsgivaren kunde inte tänka sig att anställa henne.

Har patienter känt igen dig från DN?
– Ja, men det har bara varit positiva reaktioner. Jag kan tänka mig att de som inte gillar mig inte berättar att de känner igen mig.

– Om man är van att bli jagad av journalister kanske man inte vill ha mig som sjuksköterska. Men jag har inte hört om några klagomål.

Finns en risk att du upphöjer den vårdverklighet du själv ser till allmänna sanningar om vården?
– Det stora problemet är väl att jag bara ser en liten del av verksamheten. Hur är det på onkologen i Skaraborg? Men det som gjorde mig till en bättre iakttagare var att jag inte hade jobbat i vården på 25 år. Hade jag varit kvar hade jag kanske inte sett det här drastiska skiftet: herregud, vad vi utreder saker som inte ska utredas, tar prover på friska, slösar med resurserna.

Kjöller understryker att hon inte vill ses som talesperson för alla vårdanställda i Sverige.

– Men jag tycker att det som jag ser förtjänar att tas på allvar. Jag tror att en journalist generellt i många fall är en bättre iakttagare än någon som går i det varje dag. Min journalisthjärna är påkopplad varje dag.