Politiske chefredaktören också underställd ansvarige utgivaren
Varför glömmer politiska chefredaktörer för tidningar med dubbelkommando – en ordning som fick fäste i pressen för cirka tre decennier sedan – att de väger lättare än chefskollegan när denne är ansvarig utgivare?
När Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, Tove Lifvendahl, nyligen (28/10) i en lång ledare reagerade mot att Greta Thunberg för en dag ska bli chefredaktör för Dagens Nyheter, skrev hon att ett redskap för att värna journalistiken är att skilja mellan nyhetsförmedling och opinionsjournalistik och att hennes tidning därför har två chefredaktörer.
Konstaterandet om åsikter och nyheter är inte särskilt sensationellt. Men fortsättningen blir mer intressant – och i sak felaktig: ”Skulle SvD kopiera DN:s modell (alltså en chefredaktör, min anm) skulle undertecknad vara underställd Anna Careborg (hennes chefskollega) som dessutom skulle skriva söndagskrönika på ledarsidan.”
Men Tove Lifvendahl är faktiskt i praktiken underställd den andra chefredaktören i dennas roll som ansvarig utgivare. Careborg kan stryka i ledarredaktionens artiklar eller helt stoppa dem. Politiske chefredaktören har mot detta inget annat vapen än möjligen att i verbalt hög decibelton och/eller med ilskna jämfotahopp på redaktionsgolvet demonstrera sin animositet. Sista ordet är nämligen alltid ansvarige utgivarens.
Därom tycks inte alla, som ”bara” är politiska chefredaktörer, vara medvetna. Jag har träffat flera. Likställdheten finns ju bara i deras chefstitel.
Sedan är det förstås en annan sak, att konflikter mellan de båda personifierade storheterna dessbättre är få. Men de kan dyka upp och aktualiserar då frågan om vilken modell som är att föredra i tidningsvärlden. Vem vågar på allvar påstå, att dubbelkommandot alltid är den bästa? Den svenska presshistorien ger inga belägg för att den av Tove Lifvendahl kritiserade DN-modellen med en chefredaktör, som tidningen för några år sedan återgick till efter att ha haft både två och – ännu tidigare – tre chefredaktörer: en för den politiska åsiktsbildningen, en för kulturen samt en för nyhetsförmedlingen, är sämre än den med två personer vid rodret.
Strikta gränsdragningar i en redaktions dagliga arbete bidrar nämligen till att försämra slutprodukten. Tänk om kommunreportern har avslöjat en skandal men inte meddelar ledarredaktionen detta!
Ingen samordning och utebliven kommentar på opinionssidorna!
Eller om sportredaktionen har gjort ett scoop med uppgiften, att fotbollsföreningens ordförande och sportchef, tillsammans med kommunstyrelsens ordförande i staden, har gjort en ”studieresa” till det tyska elitlaget Bayern Münchens hemstad i Sydtyskland för att officiellt titta närmare på hur relationerna mellan staden och laget fungerar men i verkligheten har spenderat tusentals kronor av skattebetalarnas pengar på nöjen, nattklubbar, lyxkrogar och femstjärniga hotell!
Är inte denna uppseendeväckande händelse en sak för nyhetsredaktionen, liksom också – igen – för ledarredaktionen? Svaret är självklart; redaktionsarbete är en laginsats, som i sin tur kräver samordning för att resultera i en bra helhetsprodukt. Den ena handen skall ju få veta, vad den andra gör.
En debattredaktör vid en stor och välrenommerad sydsvensk landsortstidning luftade en gång för mig åsikten, att det ”blir fel” om ledarredaktionen redigerar debattmaterialet. Det betydde, per automatik, enligt honom, att denna redaktions politiska värderingar skulle spegla urvalet och redigeringen. Därför skulle nyhetsredaktionen ansvara för debattmaterialet.
Som om en medarbetare därifrån per automatik skulle vara åsiktsmässigt neutral och i nämnda redaktionstillhörighet utgöra garanten för opartisk debattredigering!
Eftersom debattartiklar och insändare ofta handlar om synpunkter på samhällsfrågor och tidningens opinionsbildning, är ledarredaktionens ansvar för dem tämligen naturligt.
Vad som däremot inte alls bör förekomma på sidorna är polemik mellan tidningens egna medarbetare. Den har setts ibland i exempelvis Expressen. Ett anmärkningsvärt och aktuellt exempel på sådan, är också den smått ilskna reaktionen från DNs kulturmedarbetare, Kristina Lindquist (26/10), på en ledartikel i samma tidning om familj och relationer, skriven några dagar tidigare av politiska redaktionens Lisa Magnusson.
En seriös dagstidning skall inte utgöra officiell arena för interna åsiktsutbyten.
Bengt Olof Dike
samhällsjournalist, tidigare politisk redaktör i Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar
