Gå direkt till textinnehållet

”Vi speeddejtade ett sjukhus”

Svenska Dagbladets Åsa Erlandsson och Staffan Löwstedt har tillbringat 115 timmar på covidintensiven på Södertälje sjukhus. Men hindren på vägen till den hyllade reportageserien var många. 

Coronapandemin är en historisk tid som det är viktigt att berätta nära och djupgående om. Det var SvD-reportern Åsa Erlandssons ingång till det som skulle bli 16 besök och 115 timmar på främst covidintensiven men även flera andra avdelningar på Södertälje sjukhus, och artikelserien En månad på intensiven.

Närmandet till sjukhuset hade börjat med en helt annan reportageidé. Det inleddes samtal, hon fick kontakt med intensivavdelningens överläkare, verksamhetschef och kommunikatör.

Men när Åsa Erlandsson i början av april fick loss exklusiv och i princip obegränsad tillgång till covidintensiven var det mesta oklart och hindren flera. Skulle hon till att börja med ens få göra jobbet? SvD-kollegan och fotografen Tomas Oneborg hade avlidit i covid-19 bara några veckor innan hon fick klartecken från sjukhuset.

– Tomas Oneborgs död var och är en chock. Sedan kommer jag kort efter och säger till mina chefer att ”Hej, jag vill i princip bosätta mig på covidintensiven, och ha med mig en fotograf.” När jag ringde min närmaste chef och berättade att vi såg ut att få tillgång var han väldigt dröjande. Det var inte direkt ett ”yes!”, vilket är förståeligt.

Många samtal följde, upp på högsta chefsnivå. SvD kopplade också tidigt in krisgruppen och satte samman en särskild säkerhetsgrupp där den ansvarige tog egen kontakt med Södertäljeintensivens överläkare Bengt Cederlund. SvD blev försäkrade om att teamet skulle få jobba i samma utrustning som vårdpersonalen, i så kallade friskluftshjälmar som har högre skydd än annan utrustning och i vanliga fall används inom läkemedelsindustrin vid hantering av dödliga substanser. 

– Att ta på mig all utrustning på rätt sätt tog 20 minuter första gången, säger Åsa Erlandsson.

Nästa utmaning var att bygga förtroende hos de hundratals anställda genom vad hon kallar en veckolång ”förankringsturné” inne på sjukhuset. 

– Det räcker ju inte att ha sjukhuschefernas förtroende. Så jag och Staffan speeddejtade hundratals sjuksköterskor, läkare, undersköterskor och assistenter under en veckas tid. Vi bosatte oss nästan på sjukhuset och presenterade oss själva och våra reportageidéer på personalens skiftbyten tre gånger per dag. Plus att vi gick och presenterade oss på samma sätt för sjukhusets ledningsgrupp, läkarnas ledningsgrupp och diverse andra medarbetare. Allt för att skapa en relation och förtroende med alla som står i frontlinjen mot viruset.

Frågor kom, till exempel om hur patientsäkerheten skulle garanteras, men hon är ”förbluffad” över att inte en enda person under de veckor de var på sjukhuset avböjt intervju eller bett dem backa.

– Det har förvånat mig faktiskt. Det handlar ändå om så många svåra situationer och ett så tungt arbete för vårdpersonalen.

Vad tror du öppenheten beror på?
– I grunden hoppas och tror jag att de kände ett genuint förtroende för oss. Men också att det är svårt att sätta ord på detta universum och den historiska tid det här är och därför finns det ett sug efter att någon ska göra det, från grunden. Vi blir budbärare som berättar om vad som händer inne på avdelningen, åt alla håll: de vårdanställdas familjer, patienternas anhöriga och allmänheten som inte själva kan vara där och se och höra. Människor har ett enormt behov av att förstå och av att detta ogreppbara ska bli begripligt.

Varför behövde ni så lång tid på plats: 16 besök och 115 timmar?
– Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att saker tar tid. Men här räckte det inte med att träffa en person en, tre, fyra gånger. Många gånger genom åren har jag varit med om att intervjun börjar när man tror att man ska skiljas åt. Här handlade det dels om att människor skulle se oss vid kaffeautomaten, fundera på att börja prata med oss, göra det, komma djupare i samtalen. Den andra delen är att vi behövde fånga händelserna, skeendena. Tid har ett egenvärde när det handlar om att följa skeenden, till exempel vad som händer med en patient.

De har gjort dygn i sträck på sjukhuset, men också stuckit emellan med andra jobb, säger Åsa Erlandsson.

– På så sätt var vi inte i någon fredad bubbla. Både jag och Staffan hade andra uppgifter och deadlines längs vägen. Så som det brukar vara på en redaktion.

Hur tänkte ni kring er egen säkerhet?
– Staffan sade ja direkt när han fick frågan, det är jag så himla glad för. Jag själv kände att det här var så viktigt att få göra, så angeläget, det tog över. Men jag visste ju också att vi skulle få använda den bästa utrustningen som finns. Sjukhusets mantra är att det ska vara svårare att bli smittad på jobbet än på Ica.

Staffan Löwstedt säger till Journalisten att han självklart ville skildra den viktigaste nyhetshändelsen på decennier:

– Som anställd fotograf har jag tränat hela mitt liv på att skildra händelser i konfliktzoner, och det här är en konfliktzon. Det ingår i mitt arbete. Sedan är det klart att Tomas Oneborg funnits med en hela tiden och att det har varit tungt.

Tiden inne på covidintensiven har förändrat Åsa Erlandssons syn på sjukdomen. 
– Jag skäms över att så nyhetsknarkare jag är ändå inte hade fattat vad det här är för en gåtfull, gäckande sjukdom. Det händer något med en när man står bredvid så unga människor som i 30-årsåldern som svävar mellan liv och död. Man måste nästan in i salarna för att förstå det – här finns också journalistikens kraft. 

Åsa Erlandsson har aldrig under 25 år som journalist varit med om en sådan makalös respons från läsarna.

– En flod.

Fler avsnitt