Usel kaffesituation på tysk public service-tv

Den kvinnliga redigeraren i 50-årsåldern tittade på mig när jag ställde en fråga till henne på engelska medan vi satt i klipprummet. ”Jag tycker det är bättre att du pratar tyska”, svarade hon mig kort. ”Det är faktiskt så man integreras i ett samhälle, inte sant?”. Förvånad skrattade jag till åt direktheten i hennes kommentar.

Jag hade bara varit på jobbutbytet på det tyska tv-bolaget ZDF i två dagar när jag fick höra att jag bara borde kunna tala tyska. Och hon var inte helt ensam om sin åsikt. Även flera av de andra kollegorna verkade ha åsikter om att ha en svensk, engelsktalande person på redaktionen. ”Hon kan tyska, så tala tyska med henne” ropade en av de fryntliga äldre kollegorna när jag talade engelska med en från de yngre gardet i korridoren. ”Och du kan prata engelska!”, ropade jag skämtsamt tillbaka. Jag hörde inga skratt.

Men det finns betydligt större problem på redaktionen. De har bara en kaffemaskin. Och dessutom kostar den ganska torftiga cappuccinon i maskinen två euro, “vi är ett public service företag, vi har inte gratis kaffe här”. Flera av mina kollegor ses i stället gå runt med flaskor med ”wenig kohlensäure”, det vill säga lite kolsyrat vatten som de dricker litervis av dagligen. Jag smyger nästan när jag hämtar min tredje kopp kaffe klockan tre på eftermiddagen, 6 euro fattigare. Där sitter jag, ensam med min kaffekopp på de långa mötena. Jag tittar på mina kollegors ansikten som faktiskt ser ovanligt återfuktade ut. Men jag behöver mitt koffein. Jag som aldrig sett mig som någon särskild kulturbärare känner mig plötsligt så svensk, med mitt extrema kaffedrickande och min amerikanskengelska på redaktionen. Inte nog med det så väljer jag att högt uttrycka min förvåning, i hopp om en diskussion, över att abort inte är lagligt i Tyskland efter ett morgonmöte på temat. ”Det är en känslig fråga”, får jag som svar.

Annons

En annan dag sitter jag och småpratar med några medarbetare i kontrollrummet som berättar att de bor i de östra delarna av Berlin. ”Många från öst ser inte Ryssland som fienden”, säger en av kollegorna  efter att jag berättat om, vad jag vet, är de allra flesta svenska politikers inställning till kriget. “De tycker inte om att Tyskland bara stöttar Ukraina, och att vi infört sanktioner mot Ryssland. Ryssvänligheten lever verkligen kvar i öst, det är inte ovanligt”, säger mannen och tittar på mig. Vi fortsätter prata om att många faktiskt kan ryska fortfarande, och att USA-motståndet lever kvar.  Den andre äldre mannen fyller i “det är som att muren fortfarande lever kvar i mig. Jag kan ibland komma på mig själv att tänka att den fortfarande står kvar där”, säger han och skakar på huvudet.

Efter första veckan på ZDF så bjuder jag mina kollegor på svensk fika, ni vet såna färdiga paket som man köper på  flygplatsen innehållandes dammsugare, chokladbollar och kanelgifflar. En av kvinnorna strålar, när hon ser vad jag dukat fram. Tio minuter senare kallar hon in mig på sitt kontor. Där ligger tre norska “Kvikk lunsj” framme.  Hooja spelas ur högtalaren. “Jag älskar Sverige”, säger hon på tysksvenska medan hon sjunger på Hoojas “Banan, Melon, Kiwi och Citron”.

Diana Olofsson
reporter/redaktör på SVT som flyttat till Berlin för att under två månader göra ett jobbutbyte på tyska public service-bolaget ZDF, på kanalens morgon-/dagsprogram ”Mittags och Morgenmagazin”.