Röshammar: ”Intervjun med Thorsten Flinck var en katastrof”

– Den bästa intervjun är när man får reda på något man inte hade en aning om. När man inte riktigt visste att det var dit man ville.

Reportern Martin Röshammar gillar att intervjua. Han har gjort det i 24 år. Nu har han skrivit en bok om just det, att intervjua, full av intervjuer med några av våra stjärnor i genren; en Wicklin, en Saarinen, en Voss Gustavsson, en Bendjelloul… Det är en resonerande bok och samtidigt en handbok där tipsen och råden ”står som spön i backen”, för att citera författaren själv.

Det känns därför lite… ansträngt och självmedvetet att ses för en intervju. Hur var det nu, småprata eller inte innan diktafonen är igång? Jag är iallafall i tid på kafét vid Årsta torg där han stämt träff. Själv brukar Martin Röshammar befinna sig på utsatt plats en timme (!) före större intervjuer. Då läser och reviderar han sin frågelista, de bästa frågorna brukar uppstå där.

Annons

Hur länge har du gått och tänkt på att skriva den här boken?
– Ganska länge. Intervjun är central när man är journalist, och jag har gjort jättemånga personporträtt. När jag gick på JMG tyckte jag att böckerna som fanns om intervjuande var rätt torra och oinspirerande.

Har du också skrivit boken för din egen skull, för att du känt dig trött på dig själv som intervjuare?
– Ja, jag var nyfiken på att få någon slags ny energi. Det har också blivit att jag skrivit mer om skolfrågor och skogen de senaste åren, när jag tidigare skrev jättemycket om kultur och populärkultur. Så lite kunde jag blicka utifrån.

Han pratar eftertänksam göteborgska, hör jag när jag lyssnar igenom inspelningen. Själv brukar Martin Röshammar anteckna sådant, men det är också allt han antecknar, i övrigt låter han dikafonen stå på och koncentrerar sig på att vara närvarande i samtalet. Eller intervjun då, för en intervju är trots allt inte ett samtal. Ensidigheten är en vattendelare, slår han fast.

–Du ska leda mig någon vart. Hade det här varit ett samtal skulle jag ha varit mycket artigare och bollat tillbaka.

– Samtidigt kan man ju diskutera om den intervjuade ändå ska känna att det är ett samtal. Det beror ju på vilken intervju det är.

Det är en genre med undergenrer. Intervjun bakom ett skrivet personporträtt är annorlunda än den direktsända utfrågningen, telefonintervjun annan än enkäten på stan.

Vilken genre håller du själv högst?
– Det som ligger mig närmast är personporträttet, eller den längre intervjun i ljudformat. Den där bubblan, när man är där för att hitta det intressanta, det som andra inte hittat.

Utbudet av intervjuer är enormt idag. Men Martin Röshammar håller inte med om att det gått inflation i formatet.

Men kan det inte användas lite slappt? Man häller ut frågor och svar, det är enkel journalistik?
– Jo, det finns förstås väldigt mycket prat därute. I radio och poddar.

Har du någon ambition att styra upp intervjugenren med den här boken?
– Det är nu jag borde svara ja. Men, jag tror att alla som intervjuar, i poddar eller på scener, tjänar på att tänka över vad det är de gör. Indirekt blir väl saker bättre då.

Martin Röshammars checklista innehåller inga magiska trick: förbered dig noga, lyssna uppmärksamt, försök få intervjupersonen trygg och avslappnad för att kunna få fram nya saker. Någon grad av manipulation brukar behövas.

Efteråt: koppla greppet om materialet. Den skrivna intervjun har fördelen att det går att maskera en havererad intervjusituation. Det kan rentav bli en mer spännande text.

Som när Martin Röshammar för ett par år sedan satt i Thorsten Flincks vardagsrum medan denne höll låda och ”lajvade Thorsten Flinck” i två timmar. Formellt en katastrof till intervju, där Röshammar inte alls höll i styrspaken. Men personporträttet, publicerat i Faktum, är han nöjd med ändå.

En grej Martin Röshammar tror på – vid sidan av att komma hem till den intervjuade – är att få hänga med personen på något.

– Jag följde med Håkan Nesser ut med hundarna i Uppsala en gång. Det blev bra för han var så avslappnad. Man kanske släpper fokuset att svara smart eller roligt, som de flesta intervjupersoner har.

– Men samtidigt finns risken att det blir för mysigt, att man tappar en grad av sitt kritiska tänkande.

Vem är Sveriges bästa intervjuare?
– Jobbig fråga. Men Stina Jofs i Vi ligger bra till, hon har ett helt eget tilltal. Stina Dabrowski var bra, oftast, och Martin Wicklin, det finns jättemånga.

Senaste intervjun var med Greider. Inte lättstyrd, vet alla som mött honom. Den bästa intervju Martin Röshammar gjort, eller finaste, var med Anne Power, en då 85-årig miljöaktivist i Manchester, till reportageboken Liverpool vs Manchester.

– Hon berättade om sitt liv, sina sorger, sin uppväxt i krigets Liverpool och om sitt miljöengagemang, med en sån humor och värme. Hon lever fortfarande förresten, lika engagerad mot fracking och mot miljöbovar fortfarande.

Att intervjua. Att fråga är att lyssna är utgiven på Carlsson bokförlag.