Gå direkt till textinnehållet

”Medierna misslyckades med att beskriva hoten mot Lars Vilks”

Idag är det ett år sedan konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka. ”Många journalister underskattade hoten mot Vilks”, säger DN-reportern Niklas Orrenius.

”[V]ilket annat svenskt konstverk har sagt så mycket om sin samtid? Om yttrandefrihetens gränser, om en ny religions intåg i landet – och om olika tolkningar av denna religion – om rasism och fördomar, det globala nord och syd, om våldet som politiskt redskap, om mediernas makt och ansvar. Inte minst: Om mod och feghet”, skriver Dagens Nyheter om Vilks mest kända verk ”Profeten M. som rondellhund”, i en ledare idag på årsdagen.

DN-journalisten Niklas Orrenius följde Lars Vilks på nära håll under ett drygt års tid, när han 2015-16 skrev boken Skotten i Köpenhamn om yttrandefrihet och attentatet mot Vilks i Köpenhamn.

– Då sågs eller hördes vi flera gånger varje vecka. Jag var även med honom på resor till Danmark och Norge. Jag hade även träffat honom för Sydsvenskan före och efter rondellhundsverket 2007. Vi fortsatte att ses och höras även efter boken kom ut 2016, ända fram till hans död, berättar Niklas Orrenius.

Han har även i reportage i DN skildrat hur kraftigt Lars Vilks liv kringsskars av dödshoten mot honom. I Niklas Orrenius runa i DN för ett år sedan, ”Lars Vilks blev radioaktiv i den svenska offentligheten”, skrev han att ”många i Sverige har varit fega och tysta om Lars Vilks situation”.

Vad tänker du om hur svenska medier förhöll sig till Vilks och hans yttrandefrihet?
Jag tycker att vi som helhet – den svenska mediesfären – misslyckades med att beskriva hoten mot Lars Vilks, och allvaret i dem. Många journalister underskattade hoten mot Vilks: De radikalislamistiska krafter som fått fäste i Sverige och som även är anledningen till att vi och Belgien toppade listan över rekryterade IS-terrorister per capita. De som ville mörda Vilks är ett hot mot många fler – i DN har jag exempelvis skrivit om den blasfemiske konstnären Mahu som inte vågar vara öppen med sin identitet, eftersom våldsamma islamister faktiskt har makt här, säger Niklas Orrenius.

– Kanske bidrog Vilks eviga skämtande till att hoten inte togs på tillräckligt stort allvar. Han gillade inte att spela offerrollen, utan retades hellre.

Har någon självrannsakan skett efter Vilks död, uppfattar du?
– Jag tycker att det finns en viss tillnyktring och även självkritik kring Vilks, och även kring hur vi i medierna bevakat IS-rekrytering och radikal islamism. Nu oroar jag mig snarast för att vi som kollektiv ska glömma bort hoten från den antimuslimska och rasistiska rörelse som Vilks ganska obekymrat lät sig användas av. När demokratiskt sinnade muslimer börjar lämna Sverige på grund av hatet mot dem – och det händer tyvärr – så är något i grunden fel.

Idag utkommer också SR-journalisten och konstkritikern Mårten Arndtzéns bok Konsten är vi, som tar sig an den svenska konstvärldens mottagande av Vilks rondellhund.

Fler avsnitt
Fler videos