Karin Olsson: ”Pendeln har svängt om Akademien”

Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal tycker att det är synd att debatten om journalistisk integritet gentemot Akademien som hon lyft inte förs i Stockholmstidningarna.

Har du som chef för en av de stora kultursidorna någon kommentar till det – varför har ni till exempel inte plockat upp den?
– På redaktionen har vi diskuterat de tre artiklarna som hittills publicerats i Sydsvenskan och GP, men debatten kommer mitt i den extremt pressade tiden innan julhelgerna när vi lägger mycket kraft på förproduktion. Då är man väldigt restriktiv med att ge sig in i nya frågor. Men det är inte omöjligt att vi plockar upp tråden framöver, svarar Karin Olsson.

Hur ser du på sakfrågan: är det för kletigt mellan Svenska Akademien och kulturjournalistiken?
– Vissa redaktioner och kulturskribenter har genom åren absolut haft en svassande stil gentemot Akademien. När Niklas Svensson 1997 i Expressen avslöjade brevet om övergrepp som skickats till Svenska Akademien och i flera dagar rapporterade om "sexterrorn i kultureliten" nämndes inte ett ord på kultursidorna, vilket känns helt otroligt idag.

Annons

– Sedan tror jag att vissa kritiker kanske undvikit att recensera akademiledamöters böcker för att inte riskera att skriva något negativt som kan äventyra stipendier, eller så har man kanske istället överdrivit sin uppskattning. Men idag är det snarare ovanligt att hitta en uppskattade text om Akademien på en kultursida. Pendeln har svängt. 

Behövs det en diskussion om kulturjournalistikens etiska gränsdragningar i förhållande till exempelvis Akademien?
– Det behövs alltid en levande diskussion om kulturkritikens integritet, eftersom den på många sätt själv är en del av världen som den bevakar. Därför kan nog inte yrkesetiken se exakt likadan ut som för nyhetsjournalister. Många författare är till exempel också litteraturkritiker och kulturskribenter kan vara Akademiledamöter eller sitta i Nobelkommittén. De helt vattentäta skotten mellan ”bevakare och bevakad” som finns i nyhetsjournalistiken är inte på samma sätt möjliga i kulturkritiken.

– Men det finns ändå oftast en god praxis att hålla sig till. Som att man inte recenserar verk av personer som man känner, vilket var vanligt förr i tiden, och att man håller privat distans till sådant som man ska bevaka. Men ibland kanske man ska utnyttja privata kontakter för att skaffa sig mer kunskap om vad som händer bakom kulisserna. Allt beror på situationen. I denna lilla värld lär man sig efter hand vilka personer som har en tendens att sätta rövslickeri framför intellektuell integritet och de blir i allmänhet inte så respekterade. Det enda riktiga beviset på integritet i längden är vilka strider man väljer att ta och höjden på gärningen över tid.