Tidningen Arbetet behövs
En kamrat till mig med mångårig erfarenhet av kommunbevakning har en teori: politik är en större hjärtefråga för socialdemokrater än för kollegorna på den borgerliga sidan.
En kamrat till mig med mångårig erfarenhet av kommunbevakning har en teori: politik är en större hjärtefråga för socialdemokrater än för kollegorna på den borgerliga sidan.
Han menar att borgerliga politiker ofta har sin starkaste identitet vid sidan av politiken. De är främst köpmän, företagare, lärare, godsägare etc – det politiska arbetet kommer i andra hand.
I socialdemokratiska och fackliga kretsar är politik centrumet och mera knutet till den egna personen. Kritik mot rörelsen tas på stort allvar, den rör vid det rent personliga. Och misstänksamheten mot kritiska journalister blir större.
Jag kom att tänka på min kamrats teori nu när skuggor ännu en gång faller över tidningen Arbetet.
När Axel Danielsson var med och grundade Arbetet 1887 var tidning och ideologi ett. Ägare, tidning och journalister drog åt samma håll. Sedan lång tid gäller inte detta längre.
”Tidningen Arbetet innebär trots allt en vidgning av åsiktsbildningen och mångfalden i mediesverige.”
IDe borgerliga tidningarna insåg snabbare än rörelsen vikten av att bli bredare. De såg också att det var kommersiellt framgångsrikt att styra bort från ett öppet politiserat nyhets- och reportagematerial. Tidningarna har för den skull inte blivit opolitiska, men numera finns det politiska mera som en underliggande ton.
Det tycks som om borgerliga tidningar har haft lättare att acceptera en friare journalistik som slår åt alla möjliga håll, särskilt som den genererar pengar till ägarna.
Socialdemokrater har haft svårare att fördra den moderna journalistiken. För inte så många år sedan kunde en annons om ett journalistjobb innehålla formuleringar som ”vi förutsätter att du delar arbetarrörelsens värderingar”. Underförstått: du är väl lojal?
Den självständigare journalistrollen, som även utvecklats på s-tidningarna, har bidragit till ett minskat intresse och förtroende för tidningarna bland arbetarrörelsens företrädare.
Häri finns sannolikt åtminstone en pusselbit till arbetarrörelsens tilltagande ovilja att stötta sina tidningar. Att rädda till exempel Arbetet uppfattas helt enkelt inte som angeläget nog.
Ändå är det rimliga att LO och SAP ser till att anrika Arbetet inte går under, om inte annat för det symboliska värdet av att ha kvar en större dagstidning med tydlig anknytning till arbetarrörelsen.
Tidningen Arbetet innebär trots allt en vidgning av åsiktsbildningen och mångfalden i mediesverige. Det är en röst som behövs. Dagstidningar av i dag är kanske påfallande lika i sin inriktning, men det finns som bekant gradskillnader även i helvetet.
Den linjen knyter krönikören Ann-Charlott Altstadt an till i veckans nummer av Journalisten, i vilket särskilt krisen på Arbetet uppmärksammas.
Medieekonomen Karl-Erik Gustafsson tecknar en bakgrund till Arbetets nedgång och vår reporter Staffan Wolters rapporterar om stämningarna på Arbetets redaktion i Malmö.
