Som en Bob Dylan
Med Bob Dylan är det som med journalister: verket står i centrum och personen bakom är ganska okänd. I skapande sammanhang brukar annars biografin vara viktig.
Med Bob Dylan är det som med journalister: verket står i centrum och personen bakom är ganska okänd. I skapande sammanhang brukar annars biografin vara viktig.
I förra veckan träffade jag en konstnär som bestämde sig för att bli just konstnär efter att ha läst en bok om Vincent van Gogh. Konstnären arbetade en gång på ett tidningspappersbruk i Småland. Ibland blev det lite tid över. Då satte han sig ner för att teckna och måla, oftast på en bit av det styva omslagspapper som omger tidningspappersrullar.
”Så läste jag om van Gogh. Biografin grep mig, konstnärskapet blev verkligt. Utan den läsningen hade jag aldrig slutat som bruksarbetare och satsat på mitt skapande”, berättade konstnären. I dag är han miljonär; han är en av de få som mer än väl kan leva på sin konst. Hans öde är ett annat än van Goghs.
”Och det är konsert inför publik som gäller hela tiden, även om en hel del journalister har betydande scenskräck.”
Bob Dylan som var här i Sverige för att ta emot Polar-priset för knappt två veckor sedan är intressant medialt. Trots nästan 40 år i offentligheten är Dylan som person förvånansvärt okänd. Visst finns det biografier som avslöjar privata detaljer, men de har inte blivit allmängods. Inte särskilt ofta ser man heller försök att tydligt koppla samman Dylans verk och liv.
Nu delar Bob Dylan inte gärna med sig av sin person i intervjuer eller andra offentliga sammanhang. Han gör sig oåtkomlig, förmodligen gör detta honom ännu intressantare. Vid prisutdelningen i Stockholm försökte journalister och andra iakttagare göra tolkningar av Dylans återhållsamma minspel och kroppsspråk. Log han ändå inte vid ett par tillfällen? Eftersom han kom till Stockholm måste han väl ändå ha känt sig hedrad?
I Dylans fall finns det något som kan sägas med säkerhet: hans framgång beror inte på att han har fjäskat för medierna. Emellertid har han låtit sitt verk tala, från skiva och från scen.
Han gav 119 konserter i fjol, trots att han verkar vantrivas på scenen, som Po Tidholm konstaterade i en recension nyligen. Dylan är naturligtvis ett konstnärligt fenomen. Några av hans sånger överlever antagligen etthundra år eller mera.
Tillbaka till den på ytan svårt haltande jämförelsen mellan Dylan och journalisterna. Om personerna bakom journalistiken vet de flesta i stort sett ingenting. Undantag finns. Några journalister blir kändisar och då kan deras liv bli uppmärksammade. Men flertalet journalister stretar på med arbetsresultatet, verket, i fokus. Och det är konsert inför publik som gäller hela tiden, även om en hel del journalister har betydande scenskräck eller en direkt ovilja mot att synas.
Det händer faktiskt även att journalistik överlever etthundra år eller mera. Tänk på alla de tidningsurklipp som läsare omsorgsfullt klistrat in i sina album; alla de inslag som bandats från radio och television. Och vad skulle forskarna ta sig till i framtiden utan arkiven med miljontals sparade notiser, artiklar, reportage, intervjuer med mera?
I ärlighetens namn måste väl samtidigt erkännas att få journalister skriver mästerverk som Like a Rolling Stone.
