Säger vi som det är?
En gång för ganska många år sedan besökte jag en rättegång i sydsverige. Två unga män, eller ynglingar som det då brukade heta i spalterna, stod åtalade för en serie stölder. Under ett par veckor hade de i stulna bilar tagit sig från norra till södra Sverige och på vägen gjort inbrott och snattat i butiker. I sydsverige togs de av polisen.
En gång för ganska många år sedan besökte jag en rättegång i sydsverige. Två unga män, eller ynglingar som det då brukade heta i spalterna, stod åtalade för en serie stölder. Under ett par veckor hade de i stulna bilar tagit sig från norra till södra Sverige och på vägen gjort inbrott och snattat i butiker. I sydsverige togs de av polisen.
I rätten framträdde bilden av två unga män, svårt på glid, som fördrivit tiden och mera på måfå gjort inbrott och snattat där de kommit åt. Bytet hade blivit cigarettlimpor, några ölflak, grammofonskivor, lite kläder och en del matvaror.
Vid den här tiden var jag kommunreporter och rättegångar bevakade jag inte. Besöket i rätten gjorde jag av eget intresse för att allmänbilda mig som journalist. Det är antagligen en del av förklaringen till att jag minns besöket bättre än mycket annat. Men det är inte hela sanningen.
Viktigare är att denna rättegång komplicerade min föreställning om hur en person skall beskrivas för att det skall bli riktigt. Framför allt var det en av de två unga männen som var svår att kort sammanfatta.
”Jag ställer mig frågande till utpekanden i korta nyhetsjobb. Ger det en viktig information?”
Han var alltså 18 år. Han var av zigensk härkomst, uppvuxen i Jugoslavien, invandrad till Sverige och svensk medborgare. Därtill analfabet och arbetslös. Han hade inte längre några kontakter med sina föräldrar och syskon. Dessutom fattig och utan permanent adress.
Hur skulle han beskrivas i en tidningstext? Handlade det om en 18-årig zigenare, jugoslav eller svensk? Eller kanske en 18-årig invandrare? Men var han inte framför allt analfabet, arbetslös, hemlös och familjelös?
Dagen efter läste jag i tidningen om fallet. Reportern hade i den korta texten valt att tala om två 18-åriga ynglingar. I några rader beskrevs deras livsvillkor. Men inget nämndes om nationell eller kulturell bakgrund. Jag tyckte att reportern gjort rätt som inte blandat in detta i historien. Han hade inte utrymmet för att förklara.
Jag tänker på detta rättegångsbesök när jag i dag hör och ser mediernas behandling av liknande brottsärenden. Allt som oftast framhävs nationaliteten. När det sker i längre, resonerande och djupare reportage som försöker ge en allsidig bild av en händelse kan det vara motiverat.
Men utpekanden i korta nyhetsjobb ställer jag mig mycket frågande till. Ger det en viktig information? Ibland tror jag att många reportrar och redaktioner känner sig fega om de väljer den förr vanliga formuleringen 18-åring istället för 18-årig iranier eller liknande.
Att man lämnat den visserligen försiktiga men samtidigt neutrala vägen måste stå för något. Det händer att jag tycker att medierna låter som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister; samma retorik om att ”vi bara säger som det är”.
Hur fan är det då? Hur ser sambanden ut mellan invandring, segregation, klasstillhörighet och så vidare.
Tecknar vi slarviga bilder av komplicerade bakgrunder och orsaker blir debatten därefter. Det ger i allmänhet föga vägledning att i förbifarten notera en persons ursprungsland. En sådan upplysning leder oftare vilse än till insikter.
