Bland bettlare och vägmän
I lördags kväll var jag med om något trevligt. Familjen tillbringade helgen i Bergslagen, en del av Sverige där det är svårt att märka av de påstådda framgångarna för svensk ekonomi. Många går utan arbete och här skenar inte hus- och lägenhetspriser.
I lördags kväll var jag med om något trevligt. Familjen tillbringade helgen i Bergslagen, en del av Sverige där det är svårt att märka av de påstådda framgångarna för svensk ekonomi. Många går utan arbete och här skenar inte hus- och lägenhetspriser.
Några vänner hade bjudit oss till sig just denna kväll. De hade röjt i en skogsglänta och där gjort upp eld, runt vilken sommarens blommiga trädgårdsstolar ställts upp.
Där inväntade vi den sena kvällen. Mörkret föll över Västmanlands bortglömda gruvtorn som reser sig som väldiga gravstenar över en svunnen industrialism.
Det knastrade hemtrevligt från brasan och ett sällan förekommande lugn infann sig. Samtalet rörde sig fritt över olika områden: problemen för glesbygden, den annalkande våren och det faktum att det alldeles för sällan uppstår något som påminner om frid.
”Vi behöver också tid för eftertanke och en smula poetisk visdom.”
Det här är ju som Dan Andersson, det är ju en stockeld vi sitter vid, sade någon.
Dan Andersson! Jag köpte faktiskt ett band med Hootenanny Singers och Dan Andersson tidigare i dag, sade jag. Nere i byn i prylboden, ja den som kallas kretsloppsbutiken, ni vet.
En kort stund senare hade en gammal batteridriven bandspelare letats fram och snart lyssnade vi till Dan Anderssons ord från ett svajigt kassettband. Allt medan timmarna skred, stjärnorna vandrade och skyarna gick.
Ömsom lyssnade vi intensivt på diktarens vackra språk, ömsom stämde vi in i Björn Ulvaeus sång. Vi talade om det märkvärdiga i att det alltid finns något nytt att upptäcka i stor dikt. Faktiskt var det första gången jag förstod bokstavligheten i raden: ”Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring”. Trots den krångliga språkliga konstruktionen i inledningen låg texten ett helt år på svensktoppen.
Vi fångades intill rörelse av Dan Anderssons skrivförmåga och poetiska begåvning. Enskildheter i stroferna framträdde. ”Bort, längtande vekhet, ur sotiga bröst, vik bekymmer, ur snöhöljda bo”, det är helt enkelt svindlande vackert.
Och så detta myller av människor. Björnbergs-Jon i sin mollskinnsskrud, Vargfors-Fredrik som vill alla uslingar väl, bettlare och vägmän, drömmande spelmän och försupna lärare. Alla skildrade med värme och respekt.
När stjärnorna bleknat och dött lämnade vi vårt läger. Det vardagliga tog plats i våra medvetanden på nytt.
På resan hem från Bergslagen tänkte jag: journalister behöver säkert veta mera om ekonomi, EU, kommunalt självstyre, webbhantering, layout och annat matnyttigt. Men vi behöver också tid för eftertanke och en smula poetisk visdom. För att bättre förstå hur det är att vara människa.
