”När afghanska kvinnor tystas försvinner också deras berättelser”

Det som hade gjort honom arg var ett tv-reportage jag  gjort om så kallade oskuldstester i Afghanistan. För mig handlade det om att ställa frågor om kvinnors kroppar, frihet och den kontroll som många kvinnor lever under. Det var en av de berättelser jag ville lyfta som journalist.

På den tiden arbetade jag i ett Afghanistan där kvinnor fortfarande kunde höras i medierna. Vi rapporterade om kvinnors liv och gjorde frågor om våld, diskriminering och frihet till en del av det offentliga samtalet. Det var inte alltid enkelt, men vi kunde arbeta.

I augusti i år, nästan fem år efter talibanernas maktövertagande, satt jag i en park i Danmark tillsammans med min väninna och tidigare journalistkollega Vahideh Faizi. Vi två, numera exiljournalister, pratade om hur vi arbetade då, om våra gemensamma vänner och om vad som hade förändrats.

Vi två har fortfarande möjlighet att arbeta som journalister. Men många av våra tidigare kollegor har förlorat sina jobb. Andra har lämnat Afghanistan och försöker bygga upp sina liv på nytt. Jag har fortfarande kontakt med kvinnliga journalister inne i Afghanistan. Många har förlorat sitt arbete, medan andra försöker fortsätta under begränsningar, trakasserier och diskriminering.

Det handlar inte bara om förlorade jobb.

Det handlar om berättelser som inte längre berättas av medier i Afghanistan.

Efter talibanernas maktövertagande försvann 43 procent av Afghanistans medier inom tre månader. Mer än två tredjedelar av de omkring 12 000 journalister som arbetade i landet 2021 har lämnat yrket. Åtta av tio kvinnliga journalister har slutat arbeta. De kvinnor som fortfarande arbetar möter bland annat begränsad tillgång till officiella källor, krav på manligt sällskap, arbetsplatssegregering och krav på att täcka ansiktet.

Samtidigt har utrymmet för journalistiken fortsatt att krympa. Kvinnor har hindrats från att delta i presskonferenser och i vissa provinser har deras röster förbjudits i radio och tv. I år har talibanerna gripit två TOLOnews-reportrar och gjort en razzia mot tv-stationen. Tamadon TV har tvingats bort från sändning och dess medarbetare har gripits.

När kvinnliga journalister inte längre kan arbeta fritt blir det också svårare att dokumentera det som händer kvinnor i Afghanistan. Våld, diskriminering och andra övergrepp finns kvar, men färre kan ställa frågorna, söka svaren och ge dem en plats i offentligheten.

Det får mig att tänka på min pappa igen. Och till min stora glädje läser han idag mina artiklar med stolthet och tittar på mina tv-program i Afghanistan International.

Till sist: Jag är glad att jag fortfarande kan skriva om Afghanistans flickor och kvinnor och berätta om det som händer dem. Men någonstans finns också en sorg: många av de kvinnliga journalister som en gång berättade om kvinnors liv inne i Afghanistan har förlorat möjligheten att göra det. När jag skriver om dem tänker jag också på deras röster – och på hur viktigt det är att deras berättelser inte glöms bort.

Najwa Alimi

Översättning från engelska och svensk bearbetning: Kurdo Baksi.