”Ge arbete åt de kvinnliga journalisterna från Afghanistan!”

I lördags var det fem år sedan de islamistiska talibanerna tog över makten i Afghanistan. Under de gångna fem åren har det rapporterats om talibanernas kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna i landet. Pressfrihet är inget ord som talibanerna känner till. Självcensuren är utbredd. För att dölja sin brutalitet mot invånarna har talibanerna eliminerat all oberoende journalistik. I årets pressfrihetsindex från Reportrar utan gränser ligger Afghanistan på plats 175 av 180 stater.

Afghanistan har blivit ett helvete för kvinnor. De betraktas som andra klassens medborgare. Kvinnor nekas rätten att bestämma över sin kropp, sitt liv, sina kläder och sin kärlek. Kvinnor nekas till och med rätten att skratta högt på offentliga platser. Flickor utestängs från gymnasie- och universitetsutbildningar. Talibanerna gör allt för att kvinnor inte ska arbeta.

Det finns olika grader i helvetet. Kvinnliga journalister har drabbats hårt sedan talibanerna tog makten. Enligt FN-organet UNESCO har nittio procent av de afghanska kvinnliga journalisterna förlorat sina arbeten sedan augusti 2021.

Tusentals kvinnliga journalister, som riskerade avrättning, har flytt Afghanistan och lever just nu runt om i världen. Nästan alla är tyvärr arbetslösa. Deras öden uppmärksammas sällan. Ett undantag är den nästan en timme långa SVT-dokumentären ”Kabuls sista röster – från journalistik till exil” som sändes i helgen. Dokumentären, som gjorts av Måns Berthas och Urban Hamid, porträttar Ogai Wardak, Farahnaz Froogh, Mursal Nabi och Najwa Alimi som arbetade på den unika Zan TV i Kabul före talibanernas maktövertagande. 80 procent av personalen på denna tv-kanal var kvinnor och samtliga redaktionella beslut fattades av kvinnor. Efter talibanernas maktövertagande har de tvingats fly landet och de har sedan fått en fristad i Sverige, i Frankrike och på Irland.

SVT-dokumentären om de afghanska kvinnliga journalisterna i exil är hjärtskärande. Den berör mig på flera plan. Efter att ha sett filmen får jag veta att ingen av de medverkande, som riskerade sina liv för oberoende journalistik på Zan TV,  har fått arbete som journalist i sina nya hemländer. Trots att de talar god engelska och andra språk vill ingen fransk, svensk eller irländsk redaktion anställa dem. Istället för att ägna sig åt journalistik måste de ägna sig åt andra saker. Det är slöseri med kompetens.

Dessa kvinnliga journalister har unika kunskaper och skulle berika vilken tv-redaktion som helst i Europa. Varför inte betala för en bra språkutbildning för dessa journalister och låta dem testa arbete på en tv-redaktion efteråt?

Jag vet att dessa unga journalister är duktiga och har ett stort nätverk i Afghanistan. Jag har haft möjligheten att lära känna och arbeta med en av dem som porträttas i denna dokumentär, nämligen stockholmaren Najwa Alimi. Hon talar ganska bra svenska och har redan publicerat flera artiklar i svenska tidningar.

Jag hoppas hon, Ogai, Farhnaz och Mursal snart får en praktikplats på en redaktion i de europeiska länderna de lever i och så småningom blir anställda. Det är hög tid att våra solidariska ord med afghanska kvinnliga journalister kompletteras med handling!

Det är dags att redaktioner i Europa, inte minst Sverige, ger arbete åt kvinnliga afghanska journalister.