”Vilken sorts kompetensutveckling vill Journalistförbundet uppmuntra?”

Varje år söker hundratals journalister och andra upphovspersoner Journalistförbundets stipendium. För många frilansare, och kollegor på små redaktioner, är det en av få möjligheter att fortbilda sig utomlands.

Men nyligen upptäckte jag att en formulering har smugit sig in på Journalistförbundets hemsida. Numera står det att stipendier för utbildnings- och kompetensutveckling inte beviljas till ”länder där det råder inreseavrådan från UD”.

Någon utförligare information än så finns inte.

Trots att UD har tre nivåer av reseavrådan framgår det inte om förbundets stopp gäller samtliga. Inte heller om ett helt land utesluts när avrådan bara gäller ett begränsat område. Allt är högst oklart.

Men oavsett om detta bara är ett förtydligande eller en ny skärpning så väcker den en större principiell fråga: Vilken sorts kompetensutveckling vill Journalistförbundet uppmuntra?

Ska vi nöja oss med studiebesök på Washington Post och Der Spiegel? Gå på språkkurs i London och kolla på konst i Venedig? Det kan förstås vara både lärorikt och givande. Men om svenska journalister bara får stöd för att ta sig till säkra platser på vår bakgård så blir det väldigt skevt.

Bland länder vi inte får åka till finns Israel, Palestina, Ukraina och Libanon. Länder som alltså står i centrum för svensk nyhetsrapportering. Hur ska vi journalister kunna lära av våra kollegor och ta del av deras erfarenheter när vi inte får vara på plats?

Samtidigt konstaterar Reportrar utan gränser att pressfriheten befinner sig på sin lägsta nivå på 25 år. Just när medier möter hårdare repression och allt fler länder försöker begränsa den fria journalistiken väljer alltså vårt eget förbund att göra det svårare för oss att komma ut och möta världen.

På hemsidan finns inte heller någon motivering till varför formuleringen har dykt upp det senaste året. Jag kan förstås bara spekulera, men tidpunkten gör det svårt att inte tänka på min kollega Joakim Medin. I mars 2025 greps Dagens ETC:s reporter vid ankomsten till Istanbul och satt sedan fängslad i 51 dagar.

Det är förståeligt om hans fall har väckt oro inom Journalistförbundet. Ingen vill ha fängslade journalister på sitt samvete. Kanske vill förbundet också undvika kritik om en stipendiat hamnar i trubbel under en resa som man har bidragit till trots UD:s avrådan. Å andra sidan har journalister alltid tagit risker och rest till krigsdrabbade länder, diktaturer och andra riskfyllda platser. Dessutom är Journalistförbundet varken arbetsgivare eller uppdragsgivare och ansvarar inte för stipendiaternas säkerhet.

Regeln om avrådan riskerar dessutom att slå väldigt olika. De stora mediehusen som har resurser kan fortsätta att skicka sina anställda, medan frilansarna och journalisterna på små redaktioner – som är beroende av stipendier – blir tvungna att stanna hemma.

Självklart måste säkerheten tas på allvar, men Journalistförbundet kan inte överlåta besluten åt UD.

Världen har blivit farligare, ja, men vårt uppdrag som journalister är att möta verkligheten som den är, inte att stänga in oss.

Somar Al Naher
politisk redaktör på Dagens ETC.