”Fit in or fuck off”
Krönika När människor mister livet, som vid hissolyckan i Ursvik, ringer radio och tv förvirrade.
Som nyutexaminerad visste jag inte vad ett skyddsombud var, eller att det fanns lagar som reglerade arbetet. Jag jobbade väl sisådär tolv timmar om dagen. Jag reste och jobbade, sov alldeles för lite och tyckte redan under långpraktiken och vikariaten på DN att det var alldeles utomordentligt bra. Äldre fastanställda spelade Tetris och kastade dart. Vi unga hugade fick fylla tidningen. Bästa skolan. Och det där med gränser har aldrig varit min grej.
Men så blev jag lungsjuk i en besynnerlig åkomma vid namn sarkoidos och tvingades skriva in mig på thoraxkliniken vid Karolinska. Hemskt irriterande. Tyckte jag då. Med sjukintyget i fickan jobbade jag vidare i vikariekarusellen. Jag var besviken på att vårt fackförbund SJF inte brydde sig nämnvärt om oss vikarier som höll lågan uppe och jobbade järnet elva månader för att sedan lasas ut och börja om från noll på en ny redaktion.
Redan tidigt ville jag skriva om det andra inte skrev om. Och jag ville inte anpassa sönder mig till ett arbetsklimat som resulterade i medelmåttig till usel journalistik, enligt mottot ”good enough content”. Så när en frustrerad snubbe från marknad/HR en dag (det var under branschens värsta snabba-klick-era) stormade in på redaktionsgolvet och skrek: ”Fit in or fuck off!” valde jag att vittna i en antologi som facket skulle lämna över till arbetsmarknadsministern.
Rapporten bar den inte särskilt uppmuntrande titeln ”Utbränd, barnlös och tyst”. Journalisten plockade ut bitar under rubriken ”30 röster från verkligheten”: Elinor Torp beskriver en vardag där hon inom loppet av ett halvår har fingrat på över 20 olika tangentbord, pratat i minst lika många telefoner och bevakat snudd på lika många olika områden – men med sämre lön och villkor.
Ett magasin med fokus på arbetsmiljö ringde och frågade om jag ville jobba där. Och på den vägen var det.
Tjugotvå år sedan nu. Då hade allmänmedier fortfarande kunniga arbetsmarknadsreportrar. På DN vill jag minnas att de var två. Men material om människan i arbetslivet fanns det inte längre något intresse för.
Nu är bevakningen på de stora redaktionerna helt borta. Och det märks. När människor mister livet, som vid hissolyckan i Ursvik, ringer radio och tv förvirrade då det saknas kunskap i huset för att granska vad som gått snett. När arbetslivskriminaliteten breder ut sig finns det ingen på hela stora public service som riktigt förstår vad det grundar sig i.
Missförstå mig inte. Mycket har verkligen blivit bättre sedan jag utexaminerades år 2000. Det grävs och granskas som aldrig förr. Det sociala reportaget tycks ha funnit sin plats igen från att ha varit närmast utrotat. Men att det inte längre finns specialkunniga i ämnen som berör människor så direkt, ekonomiskt, och inpå huden, får konsekvenser. Vi missar vad arbetslivet gör med människor när inte lagar och regler följs, det handlar om kroppen likväl som själen. Vi missar nedmonteringen av arbetarskyddet som Sverige en gång i tiden kunde stoltsera med. Arbetsrätten som urholkas.
Vi missar den utbredda arbetslivskriminaliteten som gröper ur välfärden och inte bara påverkar papperslösa migrantarbetare utan hela samhället. Vi missar att svartarbete och illa utförda upphandlingar kostar staten och oss skattebetalare svindlande belopp varje år. Mer än bedrägerierna. Mer än skjutningarna på öppen gata. Vi gör det enkelt för oss när vi stirrar oss blinda på det som egentligen är symtom.
Även innanför Sveriges gränser har vi vita fläckar, som inte tycks engagera de stora mediehusen, men som berör människor – rakt in i deras vardag.
Väldigt träffande. Och jag tror att det finns ytterligare en blind fläck här.
När redaktionerna avvecklar specialistkompetensen blir de samtidigt mer beroende av den journalistik som görs utanför redaktionerna. Men som frilansjournalist är min erfarenhet att det är oerhört svårt att få gehör för långsiktiga, komplicerade arbetslivsgranskningar – även när materialet redan finns, frågan är dokumenterad och granskningen kräver just den specialistkunskap som redaktionerna själva inte längre har.
Resultatet blir en märklig dubbelhet: organisationerna vi granskar kan vara tondöva inför de signaler som deras egna medarbetare skickar, samtidigt som journalistiken får blinda fläckar när ingen längre har uppdraget, tiden eller kunskapen att lägga ihop signalerna till en helhet.
De stora redaktionerna har alltså färre som bevakar arbetslivet – men det har inte nödvändigtvis blivit lättare för frilansare som försöker fylla tomrummet att komma innanför dörren.
Där tror jag att det finns en ganska viktig diskussion för journalistiken att ta.