”Rättegången handlar inte enbart om Joakim Medin”

Den första oktober är det dags igen. Joakim Medins fall väntas tas upp i en rättssal i Turkiet – man tappar nästan räkningen på vilken gång i ordningen. Några uttråkade tjänstemän ska återigen bläddra igenom pappren. Kanske skjuts avgörandet återigen upp, eller också får vi ett beslut.

Vid tidpunkten för den här planerade rättegången är det drygt 1,5 år sedan Joakim Medin greps. Ett och ett halvt år är en lång tid att befinna sig i ett limbo där man väntar på en dom, eller i förlängningen en internationell efterlysning, vilket skulle kunna innebära att Medin i praktiken hamnar i en form av yrkesförbud, där han inte kan utföra sina normala arbetsuppgifter och uppdrag som utrikesreporter då han skulle bli förhindrad att resa – till de flesta länder i världen, både privat och i arbetet.

För Journalistförbundet är det här en fråga om vår medlems trygghet och frihet och det är därför vi gång på gång reser till Turkiet. Det är nu fjärde gången vi markerar närvaro och infinner oss vid de rättegångsdatum som den turkiska staten skjuter upp och skickar vidare in i Joakim Medins framtid. Vi vägrar låta det bli en rent administrativ affär när domarklubban väl faller i en mer eller mindre folktom myndighetslokal i Ankara eller Istanbul. Då tänker vi vara där och bevittna händelsen, för i realiteten rör den här på ytan vardagliga händelsen en av våra medlemmars frihet och möjlighet till yrkesutövning.

Men det är också en djupt principiell fråga. För varje gång fallet Medin blir aktuellt på nytt blixtbelyser det också hur en stat med det här tillvägagångssättet kan punktmarkera och sabotera ett annat lands press- och yttrandefrihet bakvägen, via enskilda individer. Det Turkiet gör berövar inte bara Joakim Medin hans möjlighet att jobba, det berövar också hela vår omvärld en potentiell utrikesbevakning.

För vi ska inte inbilla oss att det här handlar enbart om Joakim Medin. Givetvis testar Turkiet här på vilka sätt man framöver ska kunna tysta och bakbinda också andra utländska journalister, på samma sätt som man kringskär turkiska journalisters möjligheter att utöva sin pressfrihet. Andra länder med intresse av att avskräcka utländska journalister från bevakning och granskning tittar givetvis nyfiket på och tar anteckningar.

Turkiets agerande har såklart redan lett till minskad och mer försiktig bevakning. Det vore naivt att tro annat än att det påverkar kollegorna när journalister grips och fängslas i ett land. Alldeles nyligen grep turkisk polis frilansjournalisten Tuğba Tekerek, en journalist som många svenska journalister samarbetat med. Hon anklagas för att ha spridit oanständighet genom en artikel om situationen för hbtqi-personer i Georgien (DN 16/9).
Givetvis leder sådant som drabbat Joakim Medin och nu senast Tuğba Tekerek till att också andra journalister börjar välja sina ord och ämnen. Väljer försiktigheten, väljer att slå vakt om möjligheten att arbeta utan att drabbas av repressalier. Det leder förstås också till att färre är villiga att resa till Turkiet och arbeta journalistiskt, av oro för sin säkerhet.

Det är inte okomplicerade tider vi lever i. Tvärtom. Vi lever i en tid av konvulsioner och omvälvningar geopolitiskt och globalt. Utan en fri och professionell utrikesbevakning blir vårt offentliga samtal fattigare och de komplicerade tiderna ännu svårare att navigera i. Sverige – och alla europeiska länder som värnar press- och yttrandefrihet – borde protestera högljutt mot Turkiets agerande. För Joakim Medins skull, men likväl för pressfrihetens skull.

Ulrika Hyllert
Ordförande Journalistförbundet