Mursal Nabi blev fast i talibanernas Kabul

Fyravåningshuset i Saint Louis, Frankrike, kan inte beskrivas som annat än ogästvänligt och deprimerande. Försöken att liva upp miljön genom att måla byggnaden i turkosblått, knallgult och orange har inte hjälpt. Hela området ser ut som en soptipp med ödetomter fyllda med sopor och gatan utanför rämnar av allehanda skräp.

– Välkomna, säger Mursal Nabi glädjestrålande när hon kommer ut genom porten för att välkomna oss.

Det har gått fyra år sedan vi sist träffade Mursal Nabi på tv-stationen Zan TV i Kabul. Vi var där för att göra en dokumentär om kanalen. Den var något av ett unikum i Afghanistans medielandskap eftersom 80 procent av personalen bestod av kvinnor. Där fanns män också, men de hade en underordnad roll. Kvinnorna fattade de redaktionella besluten och arbetade som nyhetsuppläsare, reportrar, programledare, fotografer och tekniker.

Annons

Zan TV fokuserade på kvinnornas situation. Sjukdomar, kvinnliga heroinister, kvinnomisshandel, tvångsäktenskap och barngifte var bara några av alla kontroversiella och tabu­belagda ämnen som behandlades. Det upprörde konservativa och religiösa krafter i samhället i allmänhet, och talibanerna i synnerhet. Hot, direkta och indirekta blev en del av vardagen för kvinnorna på Zan TV.

Många av dem fick också stå ut med trycket från föräldrar och syskon att lämna sina jobb och stanna hemma. Det ansågs opassande för en kvinna att synas i tv-rutan. Mursal Nabi och hennes kollegor kämpade vidare trots alla utmaningar och hot.

Men den 15 augusti 2021 tar det stopp.

– Vi kan se talibanerna utanför på gatan nedanför vårt hem. Vi är rädda! Vi vill härifrån, berättar en av Mursals kollegor desperat på en svajig lina.

Det har gått några timmar sedan talibanernas makt­övertagande. Mursal och hennes sju kollegor har samlats hemma hos en kollega. De har fått varningar om att talibanerna går från byggnad till byggnad på jakt efter journalister men känner sig säkra för tillfället. Jag och vår skotske producent Robbie håller krigsråd för att hitta en väg ut för kvinnorna. Det blir samtal till Skottland, Tyskland, USA, Danmark, Kanada och Kabul. Kvinnornas sinnesstämning pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan dur och moll.

– Min pappa säger att imorgon måste de gå härifrån. Grannarna börjar bli oroliga och har börjat fråga vilka alla är som är hemma hos oss, säger Ogay, vars hem varit en tillflyktsort för gruppen några dagar.

Morgonen därpå delas de upp i mindre grupper. Det känns tröstlöst. Men ett samtal till Committee to Protect Journalists erbjuder en möjlighet. Qatar har etablerat en luftbro ut ur Kabul. Gruppen från Zan TV erbjuds plats. Resan till flygplatsen är fylld av faror och dramatik. Kalabalik och allmän förvirring råder i Kabul. Talibanerna har satt upp vägspärrar längs vägen, Islamiska staten genomför attacker och attentat i staden, flygplatsen kontrolleras av amerikanska soldater. Trots alla utmaningar lyckas sex av kvinnorna ta sig till flygplatsen och ombord på olika plan till olika länder. Tre hamnar så småningom i Kanada, en i Sverige och två på Irland.

Men Mursal Nabi som saknar pass och en av hennes kollegor, vars namn försvunnit från listan för högprioriterade fall, blir kvar i Kabul. Kollegan hamnar så småningom i Frankrike. För Mursal Nabi börjar en kamp för att överleva både fysiskt och psykiskt.

– Jag kände mig fruktansvärt övergiven. Jag såg mina kollegors foton i sociala medier och hur de startat nya liv i nya länder i frihet.

När talibanerna tog över var hon först utan arbete i fyra månader. Sedan ringde hennes chef och erbjöd henne att arbeta för en Youtube-kanal.

– Han erbjöd mig att komma tillbaka och arbeta för mycket lägre lön än förut. Jag hade inget annat val än att acceptera det. Trots att det var ett farligt arbete eftersom jag arbetade ute på gatorna där jag stötte jag på talibanerna. Men vi var tvingade att fortsätta arbeta ändå trots riskerna.

Kampen för att få ut henne stöter på det ena hindret efter det andra. Det största problemet blir att skaffa pass. Långa väntetider och förvirrande bestämmelser gör att det drar ut på tiden att få ett pass. Luftbron upphör, utländska stater och deras beskickningar lämnar Afghanistan, intresset för landet minskar när Ryssland inleder sitt krig i Ukraina. Afghanistan glöms bort.

Det ena desperata meddelandet efter det andra från Mursal Nabi hamnar i inboxen:

– Hjälp mig härifrån?
– Varför gör ni ingenting?
– Ni struntar i mig!

Kulmen nås när en av hennes kvinnliga kollegor dödas av talibanerna under hösten. Mursal Nabi ringer gråtande och berättar om sin kollega och tillägger:

– Jag fruktar för mitt liv.

När det ser som mörkast ut vänder det, och det går snabbt. Mursal Nabi och hennes man lyckas få visum till Pakistan. Frankrike infriar sitt löfte om att ge dem visum till Frankrike. RSF hittar ett boende åt dem i Pakistan och betalar för parets kost och logi samt för deras flygbiljett.

Den 14 november 2023 sitter de på ett plan från Islamabad till Paris. Nu börjar en ny resa. Den att lära sig ett nytt språk och en ny kultur.

– Det är en underbar känsla att inte behöva känna skräck för talibanerna längre, utan kunna slappna av efter två år under fruktansvärda förhållanden. Nu kan jag fokusera på att skapa mig en framtid. Det hade jag inte kunnat göra i Afghanistan, säger Mursal Nabi medan tårarna rullar nerför hennes kind.