”De 10 budorden – så vet du att det är journalistik du håller på med”

13 svar till ””De 10 budorden – så vet du att det är journalistik du håller på med””

1. Så bra med tio budord! Ska skriva ut och sätta upp 🙂

2. Toppen! Detta borde alla som säger sig vara journalister läsa och lära av.

3. ” Vilka andra yrken ska vi börja avkräva rätt partilojalitet för?”

   Det är väl inte rätt partilojalitet folk beklagar sig över, det är väl att det finns ingen mångfald av partilojalitet bland journalister.

4. 🙂👍

5. Kul. Men förbundets publicitetsregler, 17 stycken, är ett bättre rättesnöre.

6. Bra! Finns det någon som längre vill och vågar leva upp till budorden och, i sådant fall, händer det att dessa får publicerat någon artikel? Eller betraktas de bara som ”omdömeslösa foliehattar” när de försöker leva upp till det klassiska professionsetos du konkretiserat? (Kanske är det symptomatiskt att ordet ”professionsetos” rödmarkeras av textkontrollen, när jag skrev denna kommentar.)

7. Hej Medborgare!

   Tack för din kommentar!
   Den synliggör hela den problematik jag försöker belysa.
   För det är just det som är problemet, att det finns personer som tror att det spelar någon roll vad journalister röstar på över huvud taget.
   Kollar du att det finns en mångfald av partilojalitet på din tandläkarmottagning innan du lagar tänderna?
   Eller på bilverkstaden innan du lämnar in din bil?
   Eller litar du helt enkelt på att de kan sköta sitt jobb professionellt?
   Att säga att journalistik påverkas av åsikter är att blanda ihop fakta med åsikter. För nyhetsjournalistik är inte åsikter.

   Att debattklimatet just nu ser ut som treåringar som står och skriker ”jag tycker inte att det är som det är och du är dum som säger att det är som det är” gör inte direkt att sakfrågor prioriteras och att vi diskuterar hur problem ska lösas på bästa sätt.

   Journalistikens roll är inte att lösa samhällsproblemen. Den är att beskriva hur de faktiskt ser ut så att andra samhällsaktörer kan ägna sig åt att lösa rätt saker och inte springa runt och försöka göra trotsiga treåringar på gott humör.

8. Bra formulerat!

9. Pratar vi om nyhetsjournalistiken eller om journalistiken i stort? Det finns mindre och mindre nyheter och mer och mer ledare, analyser, kommentarer och krönikor. ”Åsikterna är skribentens egna” och vips behöver det som skrivs inte överensstämma med verkligheten längre. Ett grepp som praktiseras inte bara i Sverige; titta bara på NYT, där spekulationer och tveksamheter går hur bra som helst att publicera i form av op-eds. Våra kultursidor är fulla av politik, men kulturjournalisternas enda bud är ”du har en licentia poetica så strunt samma vad du skriver”. Och nyhetsjournalistiken? För tjugo år sedan skrev TT:s dåvarande utrikeschef Ola Westerberg att ”vi väljer ofta att vinkla om, lägga till och dra ifrån”. Det har inte blivit bättre sen dess. Du borde kanske skicka dina budord direkt till TT, Malin?

10. Jag undrar på vilket sätt en tandläkares eller bilmekanikers arbetsresultat skulle påverkas av deras politiska åskådning? Kan Malin Crona upplysa mig om detta? Hur en journalists arbetsprestation påverkas vet jag redan.
    Även nyhetsjournalisters politiska åskådning påverkar arbetet genom urval av uppgiftslämnare/experter, urval av ämne, vinkel m.m. m.m.

    Vilket härligt förakt Malin Crona stoltserar med gentemot de som anser att deras verklighet eller deras ståndpunkter inte får plats i mediernas urval. Är man verkligen som en treåring när man blir illa berörd för att man blivit negligerad och osynliggjord i media? Och här kommer ju balansen in. Varför är det så skevt att i stort sett allt urval i viktiga frågor pekar i samma riktning och inte ger något över för egna ställningstaganden? I högtidstalen sägs det ju att media ska ge en mångfald av perspektiv och åsikter. I praktiken är det väldigt väldigt ensidigt. Enbart en treåring (som i Kejsarens nya kläder) kan kanske se detta. Så det kanske var detta Malin Crona menade med sin hänvisning till treåringar. De vuxna är så konformistiskt fega, alternativt hjärntvättade, att de inte ser verkligheten för vad den är. Om detta skriver den belgiske professorn i psykologi Mattias Desmet i sin bok ’The Psychology of Totalitarianism’ med utgångspunkt i corona-åren.

11. Jag håller med om det mesta utom punkt 4. Jag skriver ganska ofta om rätt komplicerad miljöteknik. Efter några timmars intervjuer om saker jag absolut inte är expert på är det rätt skönt att kunna dubbelkolla att jag förstått – före publicering. Det händer att jag låter makthavare läsa citat i förväg men då är jag stenhård. Fler än en pressis har fått erfara att deras minister eller vd inte kan ta tillbaka citat. I mitt fall är det betydligt vanligare att experter – dvs icke makthavare – kommer på smartare eller mer korrekta förklaringar när de får läsa sina citat. Jag har svårt att se hur det skulle vara ett problem.

12. Tack Markus, Magnus och Mikael för kommentarer!

    Markus – jag åsyftar främst nyhetsjournalistik, även fördjupande och mer grävande sådan, och håller med om att det kan bli förvirrande när fackspråk delas utanför skråets kretsar. Det första vi fick lära oss på journalisthögskolan var ”V som i vinkel”. Det är nästan ett eget budord, att våga välja ingång. I daglig redaktionsslang säger vi ofta ”krok”, som något att hänga upp texten på. Det är kanske mer rättvisande. Vi behöver alltid hitta ett anslag, en ingång i ett ämne. Och välja och välja bort. Hålla läsaren i handen, förklara så lättbegripligt vi kan. Gärna med konkreta bilder och exempel. Det är inte samma sak som att vinkla det till någons fördel, som ordet ju också kan tolkas.

    Magnus – det är själva poängen. Journalisters åsikter påverkar det dagliga redaktionella jobbet lika lite som det gör för någon annan yrkesgrupp. Det är just det här journalistföraktet som är så farligt. Vi går också bara till jobbet och gör det vi ska varje dag, oavsett vad vi råkar rösta på.

    Mikael – Jag håller helt med dig, det jag åsyftar här är det de själva kallar för ”citatkoll”, inte den faktakoll vi gör som journalister för att allting ska bli korrekt. Det är självklart något helt annat att som journalist ringa upp, eller ibland till och med mejla, för att fråga om man har förstått komplicerade fakta, som en fortsatt del av intervjuprocessen och faktainsamlandet. Citatkoll som det åsyftas här är något annat, som initieras av den som intervjuas och handlar om att försöka styra och ställa och ändra på saker i efterhand. Som i exemplet i krönikan som också finns länkad till i stycket där en ministers pressekreterare gick så långt som att vilja lägga ord i min mun och få mig att skriva att jag ställt frågor jag inte hade ställt: https://www.journalisten.se/kronikor/citatkoll-var-god-droj/

13. Malin Crona. Om nu åsikter inte påverkar journalister arbete hur kommer det sig då att journalistiken är så ensidig? Varför t. ex. råkar alla journalister lägga till prefixen “oprovocerade” framför prefixet “fullskaliga” framför “ryska invasionen av Ukraina”. Faktum är att det finns en mer än två decennier lång förhistoria till invasionen som mycket väl innefattar motiv till Rysslands invasion, och som bedöms så av mängder av insatta och kunniga statsvetare, politiker, diplomater, m.f .m.f.. Men denna förhistoria är nu glömd och begravd av mainstreammedia. 180 000 är inte heller en fullskalig invasion mot en NATO-rustad och dito utbildad Ukrainsk arme på 900 000 man. Så varför – om nu inte åsikter spelar in – förtigs detta?
    Lika ensidigt har media skildrat alla för svenska folket viktiga politiska beslut och händelser. T. ex. inför NATO-medlemskapet fick inga NATO-kritiska röster höras före mötet i Vilnius då medierna trodde (men hade fel) att saken var klar. Tycker du att ensidighet är rätta sätt att upplysa svenska folket och tillgodose deras demokratiska möjligheter och rättigheter. Och varför denna ensidighet om inte åsikter spelar in?
    Att vara kunnig och se och kritisera att media ensidigt försöker vilseleda kan inte seriöst bemötas med att det skulle vara journalistförakt. Här krävs journalisters självkritik och ansvarstagande, inte självömkan. Kanske är problemet att journalister är okunniga och alltså inte lämpliga att rapportera om de ämnen de är satta att bevaka. Att vara insatt kräver intresse och ansträngning. Dessutom måste man söka kunskaper utanför mainstreammedias ensidiga berättelser, t. ex i böcker, poddar och alternativmedia. Detta ansvar borde journalister ålägga sig själva om de ska kunna föra ut kunskaper och sammanhang till mediekonsumenterna. Och så länge journalisterna inte besitter mer kunskaper än de intresserade och kunskapssökande mediekonsumenterna lär de få kritik för sitt undermåliga arbete.