”Vi måste tala om Israels mord på journalister”
Den här rubriken får nog halva läsekretsen att klicka vidare, med en fnysning. Medan den andra halvan klickar vidare, med ett nickande. Men ingen orkar läsa. Och jag skulle hellre skriva något annat. Kanske om hur AI-språket nästlar sig in överallt och hur jag hittar klockrena AI-formuleringar till och med i den här tidningen. Eller om den förtalade journalisthjälten Christian Peterson. Så taskigt att ständigt dra upp hans NMR-förflutna. Det var säkert flera dagar sen han konspirerade med aktivklubbar och terrorstämplade nazister. ”Han har ett otroligt journalistiskt driv”, enligt neutrala Kvartal.
Eller så kunde jag skriva om krigsreportern Magda Gads crowdfundade Gad World, som det var så mycket ståhej om i höstas. Vad hände med satsningen som skulle revolutionera hela utrikesbevakningen? Och vad hände med all cash hon drog in? Grymt namn oavsett. Vill minnas att den gamle världsreportern Björn Kumm – som såklart såg Che Guevaras lik i Bolivia 1967 – hade en stående krönika i Dagens Arbete med rubriken ”Kumms klot” som enkelt och ödmjukt handlade om hela världen. Han hade ju gjort allt, varit överallt.
Israels förbrytelser då? Vi kommer dit, en sista omväg bara. För en tid sen gick jag en tv-manuskurs med en hop journalister, regissörer och skådespelare. De flesta var yngre, vackrare och mer begåvade. Och mer vänster. Jag och ”Grotesco”-profilen Michael Lindgren fick rollen som mossiga högerspöken. Micke hade varit Kuba-romantiker som ung men när han for dit och såg förtrycket falnade glöden. Själv är jag antikommunist och har skrivit flera böcker om jihadism. Jag minns att jag och Micke drack öl på Göteborgs filmfestival och pratade om Israels senaste illdåd i Gaza. Jag sa att det där kommer jag aldrig skriva om. Jag pallar inte. Det är för obehagligt, folk blir galna, jag bottnar inte, har inte språket. Du är feg, sa han, man ska säga som det är. Det har gnagt.
Jag fyller år den 3 maj, men det dröjer till sen kväll tills jag inser att det också är Pressfrihetens dag. Då googlar jag fram rapporten från Committee To Protect Journalists (CPJ) som slår fast att Israel dödat över 250 journalister sen 7 oktober 2023. Fler än i Vietnamkriget och Afghanistankriget sammanräknat. 174 har sårats och 106 fängslats. 64 av de dödade räknar CPJ som rena mord, vedergällning av Israels militär för journalistiskt arbete, och de utreder fler misstänkta mord. (Uppdatering: Siffrorna i detta stycke är uppdaterade)
För CPJ berättar palestinska reportrar om tortyr och sexuella övergrepp i Israels fängelser. Journalisten Sami al-Sai berättar om att han blev våldtagen med batong i fängelset Megiddo. Osama al-Sayed om hur soldaterna hetsade hundar att våldta honom och andra fångar i Sde Teiman. Medan de fnissade och mobilfilmade. Flera palestinier, män och kvinnor och till och med barn har i olika sammanhang vittnat om sexuellt våld, skriver New York Times. Gärningsmännen och i några fall kvinnorna är israeliska soldater, bosättare och fångvaktare. Vilka svenska redaktioner vågar tala klarspråk om det? Jag förstår att man tvekar. Tveklöst eldar det på antisemitismen i världen, och ingen vettig människa vill kasta bensin på den elden. Det tar emot – ändå måste det sägas.
Tack för att du fortsätter skriva om det Jesper. Jag skrollande inte förbi, jag läste. Tystnaden hjälper ingen.
Utmärkt. Men abrupt slut! Saknas ett stycke?
Vi var ett gäng som sammankallande till en presskonferens framför den israeliska ambassaden i juli månad förra året för att protestera mot Israels systematiska fysiska utrotning av palestinska journalister. Det gick ut ett hundratal inbjudningar. Inte ett enda medie eller journalist kom.
Det bekräftar den livrädda kåren vi har i landet, som naturligtvis är underordnad vad redaktionschefen, chefredaktören och ytterst ägaren anser. Allt annat är hyckleri.
Hade 264 ukrainska USAID-finansierade journalister gått samma öde till mötes hade förmodligen hela förbundsstyrelsen i Journalistförbundet rest ner till Kiev för att visa sin solidaritet. Men från ledningen hörs sällan något, man gjorde ett pliktskyldigt möte på Medborgarplatsen i Stockholm förra året.
Däremot ges blommor till SvT:s Gina som får en utmärkelse från Röda Korset för att ett antal palestinier INNE i Gaza, dit Gina liksom alla världens journalister INTE har tillträde sedan 2,5 år har gjort en film. Bra, men priset skulle ju i stället ha gått till de palestinier som gjorde filmen och inte till SvT:s Gina.
De verkliga hjältarna i journalistik är de som gav sina liv för att illustrera den fysiska förintelsen av Gazas befolkning. Inga andra.
Dick Emanuelsson
Ge inte upp. Detta behöver skrivas om “Om detta må ni berätta”…
Bra att du skriver om detta. Min fråga är varför det inte rapporteras om Israels övergrepp i fler media. Är det självcensur?
Jag ser med intresse fram mot de framtida kommentarerna i denna förljugna och förgiftade fråga. Förmår den svenska journalistkåren mobilisera någon kritisk massa i kölvattnet på krigsbrott och etnisk rensning? Finns viljan och förmågan att dra upp skiljelinjen mellan antizionism och antisemitism?
För ett antal år sedan kunde man doktorera på de mest prestigefyllda amerikanska universiteten med teorier om den israeliska försvarsmaktens rasism, uttryckt i frånvaron av våldtäkter. Idag kan du få Pulitzerpriset om du skriver precis tvärtom.
Som våra danska grannar säger: når man vil slå hunden, finder man let en kæpp…
Varför skulle det vara “tveklöst” att det eldar på antisemitismen att “tala klarspråk” om Israels brott? Och sedan när är det inom rimlighetens gränser att vi tar oss friheten att välja vilken information (av den här kalibern) som når våra medborgare?
Jag trodde att vårt uppdrag var att förmedla så proportionerlig och relevant information som möjligt till läsarna, så att de får bästa möjliga underlag till sitt deltagande i demokratin. Visserligen är rasism också skadligt för en demokrati, och det är rimligt att som journalist vilja ta ansvar för det. Men det görs inte genom att fördumma vår skildring av verkligheten – snarare tvärtom.
Rapporteringen om Israels folkrättsbrott får en negativ konsekvens för judar om folk inte kan skilja på staten Israel och judar som folkgrupp. Vi som journalister tar ansvar för det genom att göra det tydligt att folkgrupper inte kan hållas ansvariga för enskilda individers eller regeringars agerande. Inte genom att börja fundera på självcensur.
Om man avstår från att rapportera om Israels folkrättsbrott trots att det är relevant för medborgarna, då har man redan gjort bedömningen att stat och folkgrupp är samma sak. Målet kanske är att skydda en utsatt folkgrupp, men i praktiken skyddar man en stat. Det blir extra allvarligt när det dessutom är en stat som anklagas av flera människorättsorganisationer för etnisk rensning och apartheidlagar.
Israeliska företrädare använder föreställningen om att palestiniernas utrensning är nödvändig för israeliska judars trygghet, för att legitimera massmördandet av palestinier. Om vi som journalister försöker ta ett antirasistiskt ansvar, då är vi skyldiga att också prata om den dödliga rasistiska retoriken mot palestinier. Det blir konstigt att prioritera bort det för att stävja rasismen mot judar – varför skulle den dödliga hatretoriken mot palestinier vara mindre värt att rapportera om än den dödliga hatretoriken mot judar? Framförallt: varför skulle vi ens behöva välja? Det finns ingen motsättning här.
Självcensuren drabbar i första hand palestinierna. Men det är för mig obegripligt att folk tror att den på något sätt skyddar judar. Tvärtom bekräftar den bilden av att priset för att stoppa antisemitismen måste betalas med palestiniernas liv och frihet. Hur kan man tro att det går att bygga någon varaktig fred och trygghet på den premissen? Det är ju helt omöjligt, eftersom det är inte är fredligt att ta ifrån en folkgrupp sitt liv och sin frihet.
Nu tror jag att du som skrev texten gör ungefär samma bedömning som jag om att det visst är värt att prata om. Men jag har tyvärr fastnat vid påståendet att det “tveklöst” eldar på antisemitismen att “tala klarspråk” om Israels förbrytelser.
Hur i all världen kommer man fram till det? Hur ser ens syn på journalistik och vårt uppdrag ut om man “förstår” att vissa redaktioner tvekar kring att rapportera om hur många journalister som dödas av Israel? Hur tror man att antisemitismen mildras av att Israel granskas slappare? Jag kan inte begripa det.
Det jag däremot kan begripa är känslan av “Jag pallar inte. Det är för obehagligt, folk blir galna, jag bottnar inte, har inte språket”. Den enda rationella förklaringen till att inte vilja rapportera/uttala sig om detta är att man hatar att bli missförstådd eller är rädd att göra fel, som jag ser det. Så känner jag också ibland, och framförallt är jag rädd att förlora förtroende på grund av att jag har en tydlig egen analys. Men jag hade hoppats att sådant skulle gå över när man blev mer erfaren. Och att man som regel förväntar sig en ärlig skildring av verkligheten från sina branschkollegor, och absolut inte förstår när folk är rädda för det. Det var kanske lite naivt. Eller så är jag väldigt hård.