”Vi måste tala om Israels mord på journalister”
Den här rubriken får nog halva läsekretsen att klicka vidare, med en fnysning. Medan den andra halvan klickar vidare, med ett nickande. Men ingen orkar läsa. Och jag skulle hellre skriva något annat. Kanske om hur AI-språket nästlar sig in överallt och hur jag hittar klockrena AI-formuleringar till och med i den här tidningen. Eller om den förtalade journalisthjälten Christian Peterson. Så taskigt att ständigt dra upp hans NMR-förflutna. Det var säkert flera dagar sen han konspirerade med aktivklubbar och terrorstämplade nazister. ”Han har ett otroligt journalistiskt driv”, enligt neutrala Kvartal.
Eller så kunde jag skriva om krigsreportern Magda Gads crowdfundade Gad World, som det var så mycket ståhej om i höstas. Vad hände med satsningen som skulle revolutionera hela utrikesbevakningen? Och vad hände med all cash hon drog in? Grymt namn oavsett. Vill minnas att den gamle världsreportern Björn Kumm – som såklart såg Che Guevaras lik i Bolivia 1967 – hade en stående krönika i Dagens Arbete med rubriken ”Kumms klot” som enkelt och ödmjukt handlade om hela världen. Han hade ju gjort allt, varit överallt.
Israels förbrytelser då? Vi kommer dit, en sista omväg bara. För en tid sen gick jag en tv-manuskurs med en hop journalister, regissörer och skådespelare. De flesta var yngre, vackrare och mer begåvade. Och mer vänster. Jag och ”Grotesco”-profilen Michael Lindgren fick rollen som mossiga högerspöken. Micke hade varit Kuba-romantiker som ung men när han for dit och såg förtrycket falnade glöden. Själv är jag antikommunist och har skrivit flera böcker om jihadism. Jag minns att jag och Micke drack öl på Göteborgs filmfestival och pratade om Israels senaste illdåd i Gaza. Jag sa att det där kommer jag aldrig skriva om. Jag pallar inte. Det är för obehagligt, folk blir galna, jag bottnar inte, har inte språket. Du är feg, sa han, man ska säga som det är. Det har gnagt.
Jag fyller år den 3 maj, men det dröjer till sen kväll tills jag inser att det också är Pressfrihetens dag. Då googlar jag fram rapporten från Committee To Protect Journalists (CPJ) som slår fast att Israel mördat 264 journalister sen 7 oktober 2023. Fler än i Vietnamkriget, Balkankrigen och Afghanistankriget sammanräknat. 174 har sårats och 106 fängslats. För CPJ berättar palestinska reportrar om tortyr och sexuella övergrepp i Israels fängelser. Journalisten Sami al-Sai berättar om att han blev våldtagen med batong i fängelset Megiddo. Osama al-Sayed om hur soldaterna hetsade hundar att våldta honom och andra fångar i Sde Teiman. Medan de fnissade och mobilfilmade. Flera palestinier, män och kvinnor och till och med barn har i olika sammanhang vittnat om sexuellt våld, skriver New York Times. Gärningsmännen och i några fall kvinnorna är israeliska soldater, bosättare och fångvaktare. Vilka svenska redaktioner vågar tala klarspråk om det? Jag förstår att man tvekar. Tveklöst eldar det på antisemitismen i världen, och ingen vettig människa vill kasta bensin på den elden. Det tar emot – ändå måste det sägas.
