“Närstående rättigheter: en fråga på liv och död”

Jag var på uppdrag i Mosul, Islamiska statens forna huvudstad i norra Irak, där jag skulle skriva en artikel om barn som återvänt till sin skola tre år efter det att jihadisterna stängde ner den. Jag funderade på hur jag bäst skulle beskriva glädjen hos dessa barn som nyligen fått återvända till sina länge förbjudna skrivbord i den raserade staden.

Jag satt på en restaurang med fotografen, en videojournalist samt AFP:s chaufför, innan vi skulle bege oss tillbaka till Bagdad när jag läste en artikel på min laptop om debatten i Europa kring “närstående rättigheter“ som nu kan börja tillämpas i media. Den fångade min uppmärksamhet men jag var på inget sätt förvånad.

Efter fem år i ett krigshärjat Syrien där jag vid upprepade tillfällen knappt undkom krypskyttarnas kulor eller artilleriets granater, anlände jag till Irak för tredje gången sedan USA:s invasion 2003.

Annons

Under mina dryga 40 år av rapportering har jag sett hur antalet journalister på fältet stadigt minskat samtidigt som riskerna skoningslöst fortsätter att öka. Vi har blivit måltavlor och våra uppdrag kostar mer och mer. Den tiden, då jag bevakade krig iklädd en jacka med ett id-kort i fickan och en fotograf eller en videojournalist vid min sida, är förbi. Idag behövs skottsäkra västar och bilar, livvakter och försäkringar. Vem betalar för det? Medierna, och det är en tung kostnad.

Trots att de betalar för innehållet och skickar journalister som riskerar sina liv för att producera en tillförlitlig, fullständig och mångskiftande nyhetsrapportering är det inte medierna som får skörda vinsterna utan internetplattformarna, vilka tar för sig utan att betala ett öre. Det skulle kunna jämföras med att en främling kom och stal ditt levebröd. Det är moraliskt och demokratiskt oacceptabelt.

Många av mina vänner har slutat rapportera sedan deras mediahus antingen har lagts ner eller för att de inte har råd att betala dem längre. Fram till den dagen de lade ner sina pennor och kameror har vi tillsammans upplevt den fasansfulla rädslan i att ta skydd bakom en vägg som skakade lika intensivt som vi gjorde efter de kraftiga explosionerna; den obeskrivliga glädjen när vi lyckades, när vi kunde berätta ”sanningen” för världen som vi hade sett med våra egna ögon; de extraordinära mötena med krigsherrar och deras tungt beväpnade män som log medan de lekte med sina pistoler eller dolkar och betraktade oss när vi intervjuade deras chefer; den hjärtslitande sorg vi kände för de, snärjda civila, kvinnor som olyckligt försökte skydda sina barn mot kulorna som skrapade väggarna till deras tillflyktsplats där de sökt tillfälligt skydd.

Medierna har lidit under en lång tid utan att reagera, kämpat med konsekvenserna istället för orsakerna. På grund av bristen på pengar har de nästintill sagt upp personal in absurdum; numera finns det tidningar med knappt några anställda journalister. Nu kräver de sin rätt att bli respekterade för att fortsatt få rapportera nyheter. De frågar efter en fördelning av försäljningsintäkterna med de som producerar innehållet, oavsett om de är media eller artister. Det här är vad man menar med ”närstående rättigheter”.

Vi kan inte längre bortse från lögnerna som sprids av Google och Facebook som menar att ”närstående rättigheter” skulle hota människors möjlighet till ett gratis internet. Nej. Fri tillgång till webben skulle kunna leva vidare av det enkla skälet att internettjättarna, som nu använder nyhetsmaterial gratis, kan betala medierna utan att låta konsumenterna betala för innehållet. Svårt? Omöjligt? Inte alls. Facebook gjorde en vinst på 16 miljarder dollar under 2017 och Google 12,7 miljarder. De måste helt enkelt betala sin skuld. På det sättet kan medierna överleva och internetgiganterna kan bidra till mångfald och frihet inom press som de säger sig stödja.

Jag är övertygad om att de europaparlamentariker som blivit vilseledda av en missvisande lobbying nu förstår att en avgiftsfri tillgång till internet inte kommer att riskeras. Det som står på spel är pressfriheten, som stöds av parlamentsledamöter från alla politiska sidor, för när tidningar töms på journalister kommer den friheten att försvinna.

Otaliga gånger har jag mött strandsatta, isolerade och försvarslösa människor som bara bad om en sak: ”Berätta det ni har bevittnat. På så sätt har vi en chans att bli räddade”. Ska jag nästa gång svara: ”Nej, hoppas inte för mycket. Vi är de sista journalisterna. Snart försvinner vi också för pengarna har tagit slut”?

Glöm inte att Facebook och Google varken anställer några journalister eller producerar nyhetsmaterial. Men de får betalt för annonserna som är kopplat till innehållet som journalister har skapat.

Dagligen gräver journalister i alla livsvinklar för att informera sina medmänniskor. Varje år hedras de modigaste, djärvaste och mest talangfulla journalisterna. Vi kan inte tillåta hur media flås på sina rättmätiga intäkter tills den dagen då inga priser längre delas ut, på grund av bristen på kandidater som besitter den nödvändiga kompetensen för att kunna rapportera från fältet.

Det är dags att agera. Europaparlamentet måste rösta massivt för ”närstående rättigheter” som tryggar demokrati och en av sina mest slående symboler: journalism.

Sammy Ketz