Beatrice Palm: Allt svårare få ut offentliga handlingar
Jag bryr mig inte om vilka lagar och förordningar du citerar. Jag tänker ändå inte lämna ut uppgifterna”. Det beskedet fick en elev på journalistlinjen på Skurups folkhögskola när hon från personalavdelningen i Piteå kommun nyligen begärde ut uppgifter om några kommunala chefer.
Jag bryr mig inte om vilka lagar och förordningar du citerar. Jag tänker ändå inte lämna ut uppgifterna”.
Det beskedet fick en elev på journalistlinjen på Skurups folkhögskola när hon från personalavdelningen i Piteå kommun nyligen begärde ut uppgifter om några kommunala chefer.
Beskedet är förstås fullständigt oacceptabelt – men tyvärr ingen engångsföreteelse. Det verkar bli allt vanligare att journalister tvingas kräva beslut och överklaga för att få ut självklart offentliga uppgifter.
Jag undervisar blivande journalister i offentlighet och sekretess och under de senaste åren har eleverna testat offentlighetsprincipen genom att bland annat begära ut personnummer, bostadsadress och hemtelefonnummer för kommunala chefer.
Uppgifterna är offentliga utom vid risk för våld eller annat allvarligt men. Trots det lämnar inte ens hälften av kommunerna ut uppgifterna inom rimlig tid (ett dygn).
Det normala är i stället att de mörkar och trixar, lämnar ut ofullständiga personnummer, hävdar att de inte har några hemtelefonnummer till sina chefer eller lämnar ut adresser som vid en närmare kontroll visar sig gå till förvaltningen, inte till förvaltningschefens bostad.
Ofta måste eleverna ringa ett stort antal samtal, läsa högt ur både sekretesslagen och personuppgiftslagen och kräva ett beslut som går att överklaga innan de får ut uppgifterna.
Ibland hjälper inte ens det.
Rätten att få ta del av allmänna handlingar är inskriven i grundlagen. Där framgår tydligt att en allmän handling ska lämnas ut genast eller så snart det är möjligt och att en begäran om att få en kopia ska behandlas skyndsamt.
Tyvärr säger lagen inget om hur snabbt ett överklagande ska hanteras. I dagens hårdnande offentlighetsklimat är det en oerhörd brist.
Visserligen heter det att överklaganden som gäller allmänna handlingar ska behandlas med förtur. Men förtur är ett mycket tänjbart begrepp, som i praktiken kan betyda allt från några veckor till många, många månader.
I våras begärde jag ut ett antal handlingar från en myndighet. Den typen av handlingar har tidigare alltid varit offentliga men plötsligt hade myndigheten, på inrådan av en sekretessexpert, bestämt sig för att bli mer restriktiv. Därför maskades vissa uppgifter.
Den 19 maj överklagade jag myndighetens beslut till kammarrätten. Knappt två månader senare sa kammarrätten nej till min begäran. Eftersom ärendet skulle kunna vara av principiellt intresse överklagade jag i slutet av juli till Regeringsrätten.
När det hade gått en månad utan att jag hade hört något ringde jag för att höra hur långt ärendet hade avancerat.
”Vi har inte ens börjat titta på det. Det kommer att ta minst tre månader till. Jag har ett tjugotal mål som är äldre än ditt och mina äldsta sekretessärenden är mer än åtta månader gamla”, suckade handläggaren på Regeringsrätten.
Annat var det vid årsskiftet 2004/2005, när TT begärde ut listor över döda och saknade i tsunamikatastrofen. Då gick det undan så det visslade om det. Den 5 januari sa Rikspolisstyrelsen nej och redan den 8 februari, efter drygt en månad, hade både kammarrätten och Regeringsrätten sagt sitt och listorna släppts.
Enligt handläggaren beror de nuvarande väntetiderna på att Regeringsrätten har organiserats om. Numera är det bara tre föredragande som jobbar med sekretessmålen mot tidigare elva, tolv stycken. Tanken är att organisationsförändringen ska leda till ökad specialisering, men hittills verkar den mest ha lett till en pressad arbetssituation och längre handläggningstider.
Förra året tog det i snitt två månader att få ett ärende prövat i landets kammarrätter. I Regeringsrätten tog det nästan fyra månader. Hur lång tid det tar för närvarande är det ingen som kan säga.
Det säger sig självt att nyhetsvärdet oftast är lika med noll om det ska ta minst ett halvår innan rättsmaskineriet har malt färdigt.
Om landets kommuner, landsting, statliga verk med flera hade kunnat sin offentlighetsprincip så hade vi sluppit överklaga självklarheter. Då hade både kammarrätterna och Regeringsrätten kunnat syssla med viktigare, mer principiella offentlighetsfrågor.
I avvaktan på att ett sådant mirakel inträffar måste handläggningen i överklagandeinstanserna gå mycket snabbare. Annars reduceras offentlighetsprincipen till en tandlös tiger.
frilansjournalist