Wallström lanserar en Lex Bonnier
Margot Wallströms och den samlade EU-kommissionens förslag till nya öppenhetsregler som kom den 30 april utlovar mer av denna eftertraktade vara.
Förslaget innehåller också ett par konkreta preciseringar i den riktningen:
Innehållet i databaser skall kunna förstås som handlingar.
Och Persondatadirektivet – i Sverige känt som Personuppgiftslagen – skall inte förhindra offentliggörande av namn och funktioner på ämbetsmän och andra som utövar en myndighetsfunktion.
Självklart kan tyckas, dessutom i överensstämmelse med hur den ena av EUs två domstolar redan har tolkat de gällande reglerna. Men också självklarheter kan behöva skrivas in i lag. Andra förändringar av de gällande reglerna är mer tvivelaktiga. Här finns en oklar definition av vad som är egentligen är en handling.
Den oklarheten förstärks av att kravet på registrering tycks kunna utesluta en ganska stor mängd dokument som inte har direkt med nya lagförslag att göra.
Med en illvillig tolkning innebär det att dokument relativt smärtfritt kan definieras som icke-existerande. Och man bör nog pröva illvilliga tolkningar också, inte minst mot bakgrund av två klara försämringar i det nya förslaget.
För det första undantas uttryckligen inlagor i rättsliga processer; som hur olika EU-stater tog ställning för och emot de svenska facken och företaget Laval i Vaxholmsfallet.
Hemlighållande av sådana inlagor har länge varit praxis – någon minns kanske uppståndelsen när Journalisten publicerade motpartens argument i pilotfallet om hemliga Europoldokument i mitten av 1990-talet. Nu föreslås denna praxis bli EU-lag.
För det andra undantas handlingar som ingår i EU-myndigheternas undersökningar av enskilda ärenden som konkurrensfrågor. Vi får en slags Lex Bonnier, ingen möjlighet att ens fråga om vem det var som bad kommissionen titta närmare på det svenska presstödet om inte vederbörande själv berättar.
I rättsfall och i ärenden som berör tillämpningen av EU-regler dras alltså rullgardinen ned. Det blir problematiskt av ytterligare ett skäl.
När (eller om) det nya Lissabonfördraget träder i kraft skall öppenhetsreglerna gälla för alla EU-institutioner, och inte bara centralt i Bryssel och Strasbourg. Det har ju hittills verkat vettigt.
Men om nu då reglerna ändras så att förvaltningsfrågor undantas, så blir det snarare skärpt rullgardinsläge på till exempel poliskontoret Europol eller hos Revisionsrätten i Luxemburg.
Och det var väl inte meningen? Eller var det just det?
