Vem skriver vi för?

Det finns mycket som är bra i DN. Trots det hände det under de sista åren vissa dagar att jag skämdes över att säga att jag var journalist på DN. Och denna känsla av skam kom med tiden över mig allt oftare. Jag frågade mig framför allt: för vem skriver vi? Utifrån vilket perspektiv?

Och det är den frågan jag vill diskutera här.

 

Vi journalister bor i stor utsträckning i Stockholms innerstad (23 procent av alla i Sverige enligt Journalistförbundet) som domineras av medelklassen. Vi umgås framför allt med varand­ra, gifter oss med varandra, känner främst människor som lever i socialt, kulturellt och ekonomiskt skyddade miljöer. Det är naturligt och allmänmänskligt utifrån våra förutsättningar. Men för journalistiken är det samtidigt en fara. Jämfört med en stor del av världen lever vi i en västerländsk bubbla och i en bubbla ovanför de flesta av våra läsare också i Sverige.

Nu ökar avstånden mellan olika grupper alltmer i samhället. 

Inkomstklyftorna blir större och större. Invandrarna isoleras i särskilda förorter. Men på samma sätt ökar också avståndet (framför allt då det gäller storstadstidningarna och radio, TV) mellan de journalister som skriver/pratar och de människor de är satta att skriva/prata om och för. Få har föräldrar som kroppsarbetat och än färre är invandrare från utomeuropeiska länder.

 

Vi journalister borde motverka uppdelningen, men i förhållande till läsarna har vi i många fall blivit som andra makthavare och bidrar till delningen. Och detta inte alltid frivilligt, eftersom mer och mer av det som ska göras bestäms uppifrån. Så är det på DN, och så är det, vad jag förstår, på allt fler håll inom medierna. 

Genom skolan tvingades man i bästa fall förr att träffa barn från andra samhällsklasser än den man själv tillhörde. Värnplikten hade samma effekt för killarna. Var träffas man nu, då skolan blivit alltmer segregerad och värnplikten avskaffats?

Som journalister tar vi ställning inte bara genom att direkt låta någon framföra en åsikt utan minst lika mycket genom nyhetsvärderingen, genom vårt val av intervjupersoner osv; vad vi väljer som utsiktspunkt, helt enkelt. 

Detta val är oundvikligt, ingen kan undvika att se världen utifrån det håll där han/hon befinner sig, men alltför ofta glömmer vi att utsikten uppifrån berget inte är densamma som den nerifrån kärret, utsikten från Stockholms innerstad inte densamma som den från förorterna. Och DNs och andra Stockholmstidningars besök i förorterna blir alltmer sällsynta.

”Den skriver inte om min verklighet”, är det svar jag allt oftare får då jag frågar människor i min omgivning varför de inte prenumererar på DN. Tidningen lämnar deras livsfrågor obesvarade.

 

DN, och många andra tidningar, har helt enkelt mer och mer förvandlats till organ främst för den välbeställda medelklassen. I DN ser jag alls inte längre någon ambition att vara en tidning för alla.

Ett tecken: i söndagsbilagan framträder i stort sett bara folk från bättre beställda förhållanden också då tidningen i sällsynta fall skriver om allmänmänskliga frågeställningar, som hur man ska klara vardagen och samtidigt hinna med att ta hand om barnen. Detsamma gäller i de numera också på nyhetsplats så ymnigt förekommande enkäterna. 

Det är inte många sjukvårdsbiträden eller lastbilsmontörer som får uttala sig.