Som väntat en enad front
Replik på Ulrika Knutsons, Fredric Karéns och Thomas Mattssons inlägg i Journalisten (28 nov – 18 dec). Som väntat blev reaktionen på min artikel om branschens hållning till det egna pressetiska systemet och skillnaden i ansvar för kränkningar i olika typer av medier en enad front: rör inte vår tryckfrihet! Men hallå, som ungdomar säger, det handlar ju om ert eget system mot kränkningar, det kan ni inte strunta i samtidigt som ni kräver insatser mot kränkningar av ert eget skrå.
Fredric Karén skriver att det finns ett fungerande system som reglerar övertramp i media. Det är just det man måste konstatera att det inte gör.
En av de största tidningarna i landet slår upp en anmälan till PO över fyra sidor med rubriken ”Silvias raseri”. På kultursidan kallas anmälan ”en installation i rojalistisk fånighet”. Att publicera en PO-anmälan under pågående process – som Expressen och Aftonbladet gjort och PON fällt de båda tidningarna för – är ett klart brott mot reglerna, skriver Ulrika Knutson, tidigare ordförande i Publicistklubben. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson deklarerar att han struntar i fällningen och kommer att göra likadant i framtiden. PO tiger. Kollegor stöttar Mattsson, kommer med tröttsamma personangrepp mot den som pekar på eländet, kallar det en ”attack mot grundlagsskyddet” (se hemsidans rubrik på min artikel) – eller tiger. Ulrika Knutson liknar Mattssons obstruktion vid Anna Odells fejkade självmordsförsök. Om Odells ”civila olydnad” var ett sätt att visa på psykvårdens brister(?), vad är då Mattssons agerande ett försök att påvisa? Ert eget etiksystems brister?
Hur tror ni nu att någon ska tro på ert självsaneringssystem? Och se det som ett skäl att inte skydda mot mediala kränkningar genom lag?
Min fråga, Ska kränkande uttalanden på sociala medier vara straffbara och leda till skadeståndsansvar i en omfattning som motsvarande uttalanden i grundlagsskyddade medier inte gör – inte ens för den ansvarige utgivaren? Hur förklarar och försvarar man i så fall detta? besvaras av Mattsson och Karén med ett tveklöst ja. Så ska det vara. De tycks tro att det inte behövs en förklaring. Eller har de ingen?
Jag kan hjälpa dem. Meningen med att i grundlag lägga fast det restriktiva, formellt utformade ansvaret var och är att statsmakten inte ska kunna hindra avslöjanden om maktmissbruk. Detta motiverade och motiverar också en frihet att formulera kritiska åsikter mot olika företeelser i samhället. Men det lämnade inte och ska inte lämna fältet fritt för personangrepp utan saklig grund, eller för integritetskränkande skvallerjournalistik.
Branschen oroas – med rätta – över kränkningar mot journalister. Men inser ni då inte att unga tar efter vuxnas beteende? Att de som ständigt ser snaskiga personangrepp på löpsedlarna tar efter – på sina medier? Varför skulle de ta hänsyn när de ser att vuxenvärlden inte gör det – och tjänar på att låta bli?
Nej, Ulrika Knutson. Jag vill inte ”skrota den svenska yttrandefrihetsgrundlagen, med anor från 1766”. Jag vill ha kvar både den anrika tryckfrihetsförordningen och den betydligt nyare yttrandefrihetsgrundlagen. Jag vill bara att dessa lagar tillämpas så som det är tänkt: som skydd för en seriös granskning av makten. Inte, som frågan gällde på 1990-talet, som en marknad för bilder på sexuella övergrepp på barn. Inte, som vi under några år nu har upplevt, som en megafon för personförföljelse, ibland kallad konst, ibland satir, ofta uppslaget i jätterubriker på löpsedlarna.
Fredric Karén undrar vem jag vill skydda. Jag vill att lagen ska skydda alla människor. Även drottningen är en människa.
I längden förlorar alla på att etiken sätts ur spel. Kan vi vara ense om det?
Madeleine Leijonhufvud
Du kan läsa Thomas Mattsons inlägg här
Fredric Karéns inlägg här
Ulrika Knutsons krönika här
