Hårresande jämförelser utan koll
Får man skriva vad som helst om kungen, och komma undan med det? Nej. Bör kungen och drottningen vara mer stryktåliga än herr och fru Vemsomhelst? Där går meningarna i sär.
Nyligen publicerade både Aftonbladet och Expressen hovets PO-anmälan mot kvällstidningarna, för att de medverkat till att sprida Elisabeth Ohlson-Wallins fotocollage, där drottning Silvia sopar ett hakkors under mattan. Att publicera en PO-anmälan under pågående process är ett klart brott mot reglerna. Det vet både Thomas Mattsson och Jan Helin, men hävdar att en anmälan från hovet har allmänintresse i sig. Jag har förståelse för deras uppfattning, och tycker samtidigt att det är bra att de har fällts av PON. Ibland kan det vara bra både att ha reglerna och kunna bryta mot dem.
Ungefär som när konstnären Anna Odell iscensatte sin installation ”Okänd kvinna” på Västerbron och S:t Görans psykakut. Hon fälldes av rätten för att möjligen kunna ha framkallat fara för andra, och dömdes till låga dagsböter. Det hindrar inte att Anna Odells verk var ett viktigt och angeläget konstverk, tvärtom.
Professorn i straffrätt, Madeleine Leijonhufvud, är däremot inte nöjd med sakernas tillstånd. I en debattartikel i Svenska Dagbladet drar hon långtgående slutsater av Aftonbladets och Expressens publicering av hovets PO-anmälan:
”Den traditionella svenska modellen, där yttrandefriheten ges en närmast fundamentalistiskt stark ställning i förhållande till andra intressen, kan inte upprätthållas längre”, anser hon.
Madeleine Leijonhufvud tycker alltså att det är dags att skrota den svenska yttrandefrihetsgrundlagen, med anor från 1766. I stället bör Sverige lägga sig platt för EUs och Europadomstolens tolkning av ”balans mellan kränkning och yttrandefrihet”. I en sådan avvägning ”har yttrandefriheten inte alltid företräde”, anser Leijonhufvud.
Jag undrar om det är någon slump att hennes två viktigaste exempel just gäller konstverk. Det ena alltså Ohlson-Wallins fotocollage, det andra reklammannen K F Mattssons installation, där han prånglade ut några enkronor med påskriften ”Vår horkarl till kung”. Det konstnärliga värdet på Mattssons aktion minskades något av att han lät sin mamma slå larm i medierna, men visst var det kul.
Leijonhufvud jämför kränkningen av konungen, med den kränkning som drabbat tonårsflickor att skällas för ”hora” på nätet. Denna jämförelse är hårresande, och visar i alla fall att Leijonhufvud har dålig koll på den konstnärliga traditionen när det gäller rojalistisk satir i vårt land. Där har det varit högre i tak.
Antirojalismen var fräckare på sjuttiotalet. När vår kung var ung och just hade valt ordspråket För Sverige i tiden, slog konstnären Lars Hillersberg till med en affisch. Där framställdes unge kungen som självmordskandidat under valspråket För Sverige ur tiden. En plump vits, men god satir.
I oförskämdhet går det knappast att överträffa rapparen Ken Ring. I en låt föreslog han att man skulle storma slottet och förgripa sig på prinsessan Madeleine. Det väckte berättigad uppståndelse, men juridiken höll sig tack och lov i skinnet.
Närmre majestätsbrott har ingen svensk skald varit sedan 1834, då journalisten och teatermannen Anders Lindeberg blev dömd till döden genom halshuggning, efter att ha rimmat elakt om Karl XIV Johan. Lindeberg vägrade be om nåd, blev folkets hjälte. Tandagnisslande av ilska blev kungen tvungen att utfärda allmän amnesti för politiska fångar. Men Lindeberg vägrade ta emot benådningen, och knektarna fick handgripligen kasta ut honom från Vaxholms fästning och låsa dörren inifrån. Strong kille, Lindeberg.
Tycker Madeleine Leijonhuvufvud att kungen var för blödig?
Ulrika Knutsson är frilansjournalist och krönikör i Journalisten.
