Gå direkt till textinnehållet

Jag förväntade mig mer av Wolodarski

Alla som har läst min text ”Den svenska trollfabriken”, och som har hört mig debattera den här frågan i olika forum, inser att både Mikael Holmström och hans chef Peter Wolodarski slingrar sig som ålar.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

De uttalar sig svepande och indignerat och försöker framställa tyckanden – huruvida jag sammanfattar vissa skeenden på ett i deras ögon tillräckligt detaljerat sätt – som faktafrågor. I sak har de lyft fram en felaktig uppgift, och det rör sig om en petitess: att Holmström faktiskt uttalade sig i Medierna, vilket jag hade missat och nu har bett om ursäkt för.

Resten är retoriska krumsprång och undanflykter.

Av Wolodarski förväntade jag mig mer. Som sagt håller jag honom högt, likaså Dagens Nyheter. Jag jobbade där själv under flera år. Just därför känns det extra sorgligt att tidningen i det här fallet har tappat sin journalistiska kompass.

Gör följande tankeexperiment:

Tänk er att diskussionen istället handlade om ensamkommande flyktingbarn. Tänk er att de som grupp – vecka efter vecka, på nyhetsplats likaväl som i opinionstexter – anklagas för att ligga bakom olika hot och kränkningar, och att svenska myndigheter utifrån dessa påstådda illgärningar bestämmer sig för att satsa miljarder på att rusta upp säkerhetsapparaten. Någon egentlig bevisning presenteras aldrig; istället påstår anonyma källor diverse saker, andra säger sig ha uppfattat något misstänkt eller upptäckt ett mönster i en serie spridda observationer. Flyktingbarnen själva tillfrågas inte. Inget av dem tas heller på bar gärning – det finns inga åtal, inga öppet framlagda och kontrollerbara belägg. Trots det fortsätter rapporteringen. I åratal. Acceptabelt?

Men nu var det förstås inte ensamkommande flyktingbarn det handlade om, utan ryssar.

Kärnfrågan i ”Den svenska trollfabriken”, den som Holmström och Wolodarski så envist slingrar sig förbi, är att bevisbördan vilar hos den anklagande parten. Vad gäller det påstådda ryska hotet mot Sverige är DN:s Mikael Holmström landets flitigaste anklagare. Det råder som bekant åsiktsfrihet – men Holmström har ett speciellt uppdrag, och ett yrke som ställer högre krav än att förmedla löst underbyggda teorier eller åsiktsdrivna skrönor: han ska granska makten, skärskåda faktauppgifter och vara källkritisk. I min text pekar jag – med understöd från bland annat FN:s förre vapeninspektör Hans Blix, den pensionerade generallöjtnanten Johan Kihl och den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman – ut ett antal publiceringar som märkliga, just för att bevisningen är obefintlig, svag eller felaktig.

Korten är alltså synade. Men både Holmström och Wolodarski vägrar att visa dem.

Det duger inte i poker, och det duger inte här.

För övrigt har jag mottagit fler uppskattande läsarreaktioner än någonsin tidigare. Många kommer från folk som arbetar inom Försvarsmakten eller andra delar av statsapparaten; de uppmuntrar mig att gräva vidare och bidrar med egna observationer som jag kan använda när jag förlänger det hela till en bok. Peter Wolodarski försöker däremot utmåla min artikel som något slags enmanskorståg, och skriver att jag ”svingar”. I själva verket hör bekymrade läsare, beslutsfattare och kollegor av sig även till DN i den här frågan, och missnöjet är stort på delar av hans egen redaktion.

Det mest oroväckande med Peter Wolodarskis debattinlägg är dock att han sätter en standard när Dagens Nyheter utsätter makthavare för granskning, och en helt annan när makthavaren DN själv sätts under lupp. Då behöver inget lyftas fram i ljuset eller vidimeras, det räcker att verksamhetschefen försäkrar att allt är i sin ordning.

                                                                  Mattias Göransson
                                                                  chefredaktör och reporter på Filter

 

Läs Mikael Holmströms första inlägg här.

Läs Mattias Göranssons svar här.

Läs Peter wolodarskis inlägg här.

Fler avsnitt