En tung dag när kollegor får sparken

Kollegor som jag arbetat tillsammans med i många år.
Kollegor som inte vill få sparken.
Kollegor som vill ha sitt jobb kvar.
Kollegor som jag spånat med, hånat med, skrattat, ja till och med gråtit med.
Vi har slitit, bitit oss fast i omöjliga uppdrag,
vänt, vridit, arbetat oss svettiga,
tagit ännu en bild, pressat ur oss ännu en text som vi sedan kortat för att få in.
Ta med dig kameran, kanske en klockbild.
Åk förbi där, hinner du?
Vi gör en specialbilaga! JAAA!
Rosa papper, gröna slingor, rappa nyheter, tunga grejer, stora bilder, fler bilder, massor av bilder.
Ingångar, hyllor, modernt lite obekvämt
Människor, vi måste se människor,
spegla dem en och en,
omgivningen, seriöst, den är flerfärgad, flerkönad,
rätt fel, gles tät,
gammal och ung, lätt och tung.
Facebooka, mejla, lägg ut, lägg ut, lägg ut på webben, twittra och glöm för all del inte att kvittra,
man måste se det positiva.
Effektivisera, planera, multi multi ännu mera
Digitalisera
Diskussionerna, visionerna, illusionerna om högre lön,
pretentionerna, kommunikationerna, lektionerna om hur det skulle ha gjorts.
Vi är en liten redaktion på en stor lokaltidning.
Nu en ännu mindre redaktion men lokaltidningens betydelse minskar inte.
Kompetens försvinner.
Arbetsgivaren pekar med hela handen,
viftar spretande med sina fingrar mellan vilka kunskapen hos våra unga hungriga kollegor rinner iväg, bort till en annan kanal.
Puh, det var inte min tur den här gången. Vi som blir kvar går vidare. Nu bygger vi nytt.
En produkt. Eller var det en tidning?? En lokaltidning.
Tar du bilden?
Jo… men det kan jag väl göra.
Glöm inte facebooka, mejla, lägg ut, lägg ut, lägg ut på webben, twittra.
Glöm inte att kvittra.
Man
Måste
Se
Det positiva

                                           Maria Larsdotter
                                           journalist på lokaltidningen Sigtunabygden