”Man är inte vad som står på visitkortet”
Liv och död, politik, ekonomi, organisation. Sjukvården har allt som bevakningsområde, tycker Christina Kennedy. Men i dag har hon lämnat nyhetsslitet för att stiga uppåt som Bonnierchef.
Ett hopptorn i Norrköping fick Christina Kennedy att fastna för journalistiken.
Det var försommar, slutet på 90-talet. En relativt ung Kicki (hon kallas så av de som känner henne) Kennedy hade hunnit gå ett par terminer på JMG, efter att först ha varit kursare med Handelshögskolans Ralph Lauren-skjortor och sedan kulturvetenskapens flumkoftor. Inget alternativ hade känts som hon. JMG var mer rätt. Nu sommarjobbade hon på Norrköpings Tidningar och blev utskickad att bevaka det årliga öppnandet av utomhusbadet. Ett trivselreportage.
– Och så är det sprickor i hopptornet. Sprickor i hopptornet!
Något i magen vibrerade till. Som hon minns det slogs nyheten upp stort på ettan. Och hon var fast.
Snart två decennier senare tar hon emot som chefredaktör och affärsområdeschef för medicinområdet på Bonnier Business Media där Dagens Medicin är den största titeln, en halvtrappa ner i Bonnierskrapan i Stockholm. Mötesrummet ”Förmaket” är bokat åt oss. De andra två heter ”Kammaren” och ”Klaffen”. (Skrubben ”Blindtarmen” undviker redaktionen i möjligaste mån.) Möjligen har Christina Kennedys västsvenska påbrå varit inblandad i namngivningen av lokalerna. Även om hon som chef försöker dämpa göteborgshumorn.
– För mig är det jätteviktigt med en energi och entusiasm och glädje i jobbet, för det är en sådan människa som jag är. Men alla är inte det, och då måste man hindra sig. Det finns långa listor i mitt huvud med skämt som jag inte har dragit.
Den morgon vi ses har Christina Kennedy stigit upp tidigt och skrivit ledare till det nummer av Dagens Medicin som ska skickas till tryck vid lunch. Hon gillar att jobba mot deadlines.
Hon har cyklat till jobbet från hemmet i Sickla – eftersom det tacknämligt nog inte regnar, då vägrar hon cykeln. Hon har haft genomgång av det ekonomiska läget och möte om nativeannonser.
Så ser vardagen ut numera; stort fokus på siffror och intäkter. Det är roligt, hon lär sig nytt. Går igång på ansvar.
– Jag tror min drivkraft som journalist är att försöka förstå hur saker hänger ihop, varför det ser ut som det gör. Jag har också tvättsvampskvaliteter, är bra på att suga åt mig mycket information och försöka sätta ihop den. Det är också en väldig tillgång när man ska försöka förstå sig på affärer.
Men hur hamnade den drivna nyhetsjägaren och vassa redaktören – säger folk som jobbat med henne – på en chefsstol som till stor del handlar om att leta intäkter? Det korta svaret är att hon råkat hamna där, genom omständigheter och genom att säga ja. Hon flyttade till Stockholm för kärleks skull, och fick ett första vikariat på Dagens Medicin 2005 – samtidigt som hennes man var föräldraledig därifrån. Sjukvården som bevakningsområde drabbade henne direkt. Dels drogs hon till komplexiteten, det svårgenomträngliga i systemet. Dels spännvidden.
– Det är ett område som har allt! Det är liv, det är död. Det är politik, ekonomi, vetenskap, organisation, psykologi – och dessutom är det finansierat av oss alla. Och ett så viktigt område, förr eller senare berörs vi alla.
Christina Kennedy fortsatte som frilans och vikarie för DM, och 2011 blev hon uppmanad att söka en ny tjänst som temaredaktör. Vidare till nyhetschefsjobbet och sedan chefredaktörsposten med affärsområdesansvar. Hon konstaterar att man såklart kan säga att hon tagit klivet från journalistik till den kommersiella sidan. Men hon kan använda sin journalistiska kompetens när hon letar pengar: redaktörens analysförmåga, och reporterns envisa frågande.
– Och tjänar vi inga pengar kommer det inte att finnas några journalisttjänster kvar. Och jag vill att Dagens Medicin ska finnas.
På flera sätt påminner sjukvårdssektorns situation om mediebranschens, påpekar Christina Kennedy. När det gäller både utmaningar och begångna synder.
– Medierna har ganska länge varit duktiga och utåtriktade och haft mycket resurser, men också en ganska navelskådande inställning. Attityden att vi bestämmer vad vi ska skriva om. Vi har inte fullt ut varit intresserade av läsarna. Sjukvården går igenom precis samma process nu. Att patientens perspektiv måste råda – inte den jättestora organisationskolossen.
Hon inser att många inte gått in i journalistiken med bilden av läsaren som kund. Det gjorde inte hon heller.
– Men om man nu är här, och på en branschtidning, finns det knappt någon bättre tid att vara en affärsmässigt intresserad redaktör. För nu är det läsarintäkterna som står i fokus. Om folk är nöjda med det samlade jobb vi gör, är de beredda att betala rätt mycket pengar för kvalitet. Det är otroligt roligt som journalist.
Fast i ärlighetens namn lutar Dagens Medicin och dess systertitlar i affärsområdet tungt mot ett annat ben: events. I fjol arrangerade man inte färre än 97. Christina Kennedy rattar inte den delen av verksamheten, men är ofta aktiv som moderator. Det är något hon gillar och är bra på, inte bara för att hon är snabb i repliken utan också, skojar hon, har en eventuell empatistörning som gör att hon effektivt läser av stämningar hos deltagare och publik. Eventen är också bra tillfällen att träffa läsare för att förstå deras behov.
Christina Kennedys redaktionella giv handlar om att Dagens Medicin ska vara till nytta för läsarna. Den ska vara ”en pinne i gumpen” på makthavarna inom sjukvården, men också fokusera på goda exempel. Göra konstruktiv journalistik för det komplexa vårdsystemets många yrkesaktiva. Faktiskt förbättra svensk sjukvård.
– Det kan ju låta förmätet, men vi gör det med de verktyg vi har. Granska, bevaka, hjälpa till att fortbilda, med massor av seminarier.
Inriktningen har börjat ge resultat; den negativa prenumerationskurvan har vänt uppåt.
Som chefredaktör håller hon sig borta från nyhetsarbetet, det är inte längre hennes bord. Men det händer att journalisten i henne rycker som en jakthund som fått spår.
– Ibland känner jag: nu vill jag ringa upp den här personen och reda ut det här! Vad betyder den här statistiken? Då tipsar jag min redaktionschef. Och så kan de få säga ”nu går hon överstyr igen, vi låtsas som ingenting”.
När Christina Kennedy hade flyttat till kärleken i Stockholm och fått de där barnen som hon hade förstått inte skulle bli gjorda på 40 mils avstånd (då pratar vi fågelvägen), slog hon sig på frilanslivet. Det verkade praktiskt under småbarnsåren. Förutom en del lärdomar om affärsmässighet tog hon från de åren med sig insikten om att man alltid bara är sin kompetens.
– Man är inte vad som står på visitkortet. I dag brukar jag tänka om unga smarta människor: det där är kanske min nästa chef. Det är en upplyftande tanke, tycker jag. Jag tar det vi gör på väldigt stort allvar, men försöker att inte ta mig själv på för stort allvar.
Som skribent på TV- och filmsajten Weird Science, numera TVdags, fick Christina Kennedy länge utlopp för både formuleringsglädje och sin passion för dramaserier. Att hennes tidsbrist blev akut ungefär samtidigt som streamingtjänsterna exploderade i Sverige känns en gnutta bittert. Fortfarande är upplevelsen att någon strax ska berätta en historia för henne bland det bästa hon vet.
– Om jag fick göra precis vad jag ville skulle jag gå på dagbio. Smyga in i tystnaden, helt själv, de röda sammetsstolarna, och så bara öppnas det … Det är något helt fantastiskt med det.
Nästa möte väntar. Kanske kommer det, eller den här intervjun, att rendera några rader i den evigt pågående Messengertråd som Christina Kennedy har tillsammans med journalisterna och vännerna Frida Boisen, Johanna Bäckström-Lerneby och Karin Wettre, som jobbade på GP ihop och slutade ungefär samtidigt.
– Där tjötar vi. Om jobb och liv och allt som är roligt.
Bor: Bostadsrätt i Sickla, Stockholm.
Familj: Maken Henrik Kennedy, två barn, 11 och 13 år.