Gå direkt till textinnehållet

Frilansskribenten Vesna Prekopic: ”Jag blir stolt om man inte vet var man har mig”

Vesna Prekopic har på några år gått från relativt okänd frilansande ledarskribent till fast krönikör i DN Kultur, bokkontrakt och panelist i tv och poddar. ”Jag har inte kompromissat med något”, säger hon.

Måndag morgon på Ringvägen i Stockholm. Mälardalens frilansklubb har bjudit in till frukostmöte och den ena frilansen efter den andra – ovanligt många – trillar in för att höra Vesna Prekopic berätta hur man gör för att nå ut som opinionsjournalist, krönikör och panelist. Hon delar med sig av tricks: skriv repliker! Ha många idéer! Var snabb!

Vesna Prekopic är självvald frilans, hon vill inte vara anställd. Det har hon varit så många år inom skolan, som lärare och rektor. De första åren som journalist hankade hon sig fram, hade parallella jobb ibland. Då var hon inte några och 20, utan några och 40.

De senaste åren har hennes stjärna varit på uppåtgående. I vintras fick hennes DN-text ”Är det verkligen hela världen att vara otrogen” en uppmärksamhet som hon, påstår hon, inte förutsett.

Annons Annons

– Det var inget uttänkt för att få reaktioner. Jag är inte en Hanna Hellquist eller Alex Schulman som ofta använder sina liv som stoff till hela texter, jag använder mer en liten del av mig själv som utgångspunkt för en reflekterande text.

Vesna Prekopic har alltid velat skriva, men det var först för tio år sedan, vid 39 års ålder som hon – hastigt – bytte karriär. Hon vet precis hur det gick till. De nyligen frigivna journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson pratade på Kulturhuset i Stockholm, hon satt i publiken.

– Jag minns att jag lyssnade på dem och tänkte: vad håller jag på med? Jag sitter och skriver varningar till fuskande tonåringar, och här står det två personer som gör något med sitt skrivande.

Hon åkte hem i full livskris trots att hon tyckte om sitt jobb som biträdande rektor i Botkyrka kommun. En tid senare såg hon en annons för den ettåriga journalistutbildningen för akademiker på Södertörns högskola, sökte, kom in och tog tjänstledigt.

Att också ta en praktiktermin var nödvändigt, insåg hon.

– Jag är en arbetarklassunge med invandrarbakgrund från Norrköping och saknade helt nätverk och kontakter. Det behövde jag skapa själv.

Som praktikant på vänstertidningen Dagens Arena fick hon direkt börja skriva det hon ville: opinionstexter. Efter praktiken stannade hon kvar som frilansande ledarskribent.

Hur visste du att du ville bli åsiktsjournalist?
– Det skulle vara väldigt svårt för mig att vara objektiv. Jag är nyhetsknarkare och beundrar nyhetsjournalister, men jag tycker alldeles för mycket.

Vad har du kompromissat med de här åren?
– Ingenting, faktiskt. Jag har inte skrivit texter jag inte själv velat skriva. Men att överleva som frilans är jättesvårt. Jag är tacksam över att jag inte lever själv, det är först det senaste året det har börjat lossna rejält så att jag skulle kunna försörja mig.

Tidigare i höstas kom Vesna Prekopic andra bok ut, reportageboken Brottsplats: Skolan, om elevers våld mot lärare och elever. Där berättar hon även om sina egna erfarenheter från året som rektor för en nystartad högstadieskola i Järva – en tjänst hon påbörjade med de högsta ambitioner, men som slutade i utbrändhet och att hon sa upp sig på grund av mängden hot och våld mot henne och annan personal.

Att boken finns är ett resultat av en text i DN Kultur där Vesna Prekopic för första gången berättade om sitt misslyckande som rektor, och skamkänslorna inför att utsättas för våld av elever.

– Texten fick väldigt mycket uppmärksamhet, och [förlaget] Volante hörde av sig ganska omgående efteråt.

Reaktionerna på både texten och boken har varit av två slag. Läsare som tackat och känt igen sig, och läsare som tackat och varit chockade.

– Jag är jätteglad att ha skrivit boken, för jag tror att den betytt något för de frågor som lyfts i skoldebatten.

Ett av hennes svar på frågan om vad som behöver göras är mer resurser och fler lärare.

– Man behöver i skolan räta på ryggen, återupprätta professionalismen, ta tillbaka makten från både föräldrar och elever. De som jobbar i skolan vet vad som krävs. Men det som i min bok beskrivs som våldsamt och destruktivt i skolan är exakt samma som utanför skolan, i samhällsdebatten om unga som dras in i kriminalitet. Delvis ser vi konsekvenserna av en vuxenvärld som abdikerat från sitt ansvar för de unga. 

Hon menar att vuxenvärlden måste visa barn vad som är rätt och fel och att handlingar får konsekvenser.

– Om man inte gör något när barn är fem år, hur ska man kunna göra det när samma barn är femton år och har ett vapen i handen?

– Det som inte är accepterat ute i samhället kan inte få vara accepterat inne i skolan.

Budskapet om disciplin och hårda tag har appellerat till högern – boken har framför allt lyfts av liberala skribenter och högerskribenter, konstaterar Vesna Prekopic.

– På vänsterkanten har det faktiskt varit oproportionerligt tyst. Det kan vara att de inte tycker att boken är bra, men det kan också vara att de tror att jag blivit en galen Jan Björklund-adept.

Har du någon tydlig ideologisk hemvist?
– Nej. Den största komplimang jag kan få är att man inte vet var man har mig. Det blir jag stolt över. Jag vill inte vara i ett fack, utan mig själv trogen. Och jag vill ha friheten att ha, och ändra åsikter, som inte är ideologiskt mallade.