Sex journalister om varför de står på valsedlarna: ”Jag fick planera om vad jag arbetar med”

 

Annika Persson, S.

”Det var ett högst medvetet beslut.
Jag förstod att jag inte kunde fortsätta
att göra all den sortens journalistik
som jag gjort dittills.”

Annika Persson har jobbat som bland annat samhällsreporter på Godmorgon världen i P1, reporter på DN Kultur och på Vi Läser, fristående radioproducent, och chefredaktör för Biblioteksbladet.

Nu står hon för andra gången på en valsedel, för Socialdemokraterna i regionvalet i Stockholm. Den första gången var i kyrkovalet förra året – och hon sitter i kyrkofullmäktige. Partipolitiskt aktiv blev hon för två år sedan, när den socialdemokratiska föreningen Reformisterna startade.

– Det var ett högst medvetet beslut. Jag förstod att jag inte kunde fortsätta att göra all den sortens journalistik som jag gjort dittills. Jag fick planera om vad jag arbetar med, och har mest jobbat som bokredaktör sedan dess. Men jag räknar med att kunna fortsätta att göra en del kulturjournalistik, som personporträtt och reportage. Jag skrev till exempel om Bianca Kronlöf när hennes bok Brev till mannen kom ut förra året. Det är bokbevakning som är min nisch, säger Annika Persson.

Varför valde du att bli politiskt aktiv?
– Ärligt talat var det så här: när nu någon har tänkt så här smart och kommer med så här bra idéer, då måste jag stödja det med allt jag har, annars är jag bara en liten skit. Det var Reformisternas reformförslag som fick mig att engagera mig. Jag är inte blint partilojal, utan har mina egna filosofiska och moraliska uppfattningar. Plus att jag är över 50 nu och om jag skulle vilja testa det här med politiken så är det dags.

Står du på valbar plats?
– Om vi får 100 procent kommer jag in, haha.

Har dina politiska åsikter påverkat din journalistik?
– Nej. Jag har aldrig någonsin låtit några partipolitiska uppfattningar påverka min journalistik. Så är det. Sen är det förstås så att mina moraliska uppfattningar påverkar vilka frågor jag ställer som journalist, men det har inte med partipolitik att göra.

Annika Persson menar att under de senaste åren har aggressiviteten ökat mot journalister som bevakar samhällsfrågor, från politiskt håll.

– Jag kunde bli attackerad av pressekreterare för partier till höger för att jag ställt frågor om hur politiska förslag påverkar de svagaste i samhället. Då påstods det att jag ägnat mig åt ”vinklad journalistik”. Det blev ett infekterat klimat och jag tror att det också har påverkat flera redaktioner, man drar sig för att göra den sortens journalistik när man få sådan kritik. Det skapar en rädsla, särskilt inom public service tror jag.

– Det blir ju helt fel. Det är ju så man gör journalistik om till exempel utförsäljningar av BUP-kliniker: man frågar hur det kommer att påverka dem som behöver behandling och vård, de svagaste. Det är näringslivsjournalisten som ställer de rika människornas frågor, om till exempel hur Ericssonaktien kommer att gå eller om den nya Teslamodellen är bättre än den förra. Om varje fråga måste prövas politiskt innan den får ställas blir svårt att göra någon som helst journalistik.

Du är inte orolig för att det ska falla någon skugga över din tidigare journalistik när du nu blivit partipolitiskt aktiv?
– Det har jag inte ens tänkt på. Jag tror inte det. Det är inte så att jag har tänkt så om Lars Adaktussons arbete som journalist efter att han blev aktiv i KD, för att ta ett exempel.

Men varför skulle du inte kunna fortsätta att göra samhällsjournalistik även efter att du blivit partipolitiskt aktiv i sådant fall?
– På grund av trovärdigheten. Den är oerhört viktig. Jag tycker att det är en bra rågång, man ska inte vara partipolitiskt aktiv och ägna sig åt politisk journalistik samtidigt.

Johan Romin, M.  (Foto: Kajsa Stina Romin.)

”Hade jag fortfarande arbetat
som nyhetsjournalist hade jag aldrig
blivit partipolitiskt aktiv.
Det går inte ihop.”

Johan Romin började arbeta som tv- och radiojournalist 1992 och har varit på bland annat SVT Rapport, Nyhetsmorgon i TV4 och Ekot.

Han var tv-producent på Utbildningsradion mellan 2001 och 2011. Sedan dess har han, bortsett från ett inhopp som nyhetsreporter på SVT Nyheter 2018, jobbat som videoproducent i sin och hustruns firma Romin Images.

– Jag jobbar fortfarande för mediebranschen, men inte med nyhetsjournalistik, utan ofta feature. Det händer att jag filmar matlagning till exempel. Ibland är det sponsrade format. Hade jag fortfarande arbetat som nyhetsjournalist hade jag aldrig blivit partipolitiskt aktiv. Det går inte ihop, säger Johan Romin.

Han gick med i Moderaterna 2020 och kandiderar i kommunfullmäktige i Haninge och regionfullmäktige i Stockholm. Nästa val överväger han att kandidera till riksdagen.

Varför Moderaterna?
– Det är en ganska lång resa. Jag växte upp i ett mycket socialdemokratiskt hem och var medlem i SSU, men sen var jag utbytesstudent i USA i mitten av 1980-talet och blev förälskad i landet. Efter det blev jag mer liberal och har röstat på mittenpartier sedan dess: Centerpartiet och Liberalerna. Det var där någonstans i mitten jag tänkte att jag hörde hemma. Sen kom Januariavtalet 2019, och det kändes som ett otroligt svek från C och L. Jag tog väldigt illa vid mig av det.

Så det var Januariavtalet som fick dig att välja Moderaterna?
– Delvis. När jag slutade som nyhetsjournalist kunde jag börja bli tydligare mot både mig själv och omgivningen med vad jag egentligen tycker – och även om mina åsikter i huvudsak ligger politiskt till vänster inom partiet, så är det flera områden där jag tycker att Moderaterna har den bästa politiken, rättspolitiken inte minst. Jag har enormt förtroende för Ulf Kristersson och företrädarna för partiet.

– Under min uppväxt var ju Moderaterna det stora högerspöket, så det här var ett rätt stort steg att ta.

Och varför valde du att engagera dig politiskt?
– Hanteringen av coronapandemin, som jag tyckte regeringen skötte uselt, samt brottsutvecklingen. Jag ser den nya situationen med flera dagliga skjutningar som systemhotande; det är beväpnade grupper som bygger upp en maktbas i Sverige. Det är oerhört allvarligt.

– Jag fick en fråga om jag ville kandidera, och jag sa ja. Jag tycker man ska ställa upp om man kan, det är som en politisk värnplikt.

Du tänker inte återgå till journalistiken?
– Nej, inte nyhetsjournalistiken, den är jag klar med. Däremot skulle jag kunna tänka mig att bli opinionsjournalist. Jag ägnar mig åt opinionsbildning på Twitter sedan förra året.

Har din journalistik påverkats av dina politiska åsikter?
– Nej, aldrig. Det har varit väldigt viktigt för mig att vara professionell i arbetet. Jag har alltid hållit hårt på att man måste vara opartisk, särskilt när jag jobbade på public service. Nyhetsjournalistik är ganska mycket ett hantverk; det görs på ett visst sätt oavsett politiska åsikter.

Ylva Bjelle, KD.

”Jag har idisslat detta mycket.
När jag lämnade politiken var jag 34 år,
nu är jag 51 och den journalistik
jag ägnar mig åt nu är ganska opolitisk.”

Att kombinera ett politiskt uppdrag med ett arbete som journalist är svårt. Det har Ylva Bjelle, 51, fått erfara. Hon kandiderar till riksdagen och kommunfullmäktige i Järfälla för Kristdemokraterna.

Ylva Bjelle är utbildad statsvetare och har arbetat som pressekreterare hos den tidigare KD-ledaren Alf Svensson samt i Stockholms stadshus fram till majoritetsskiftet 2002 då hon blev av med jobbet.

– Då bestämde jag mig för att gå en journalistutbildning. Det var en barndomsdröm att jobba som journalist och jag hade hunnit med att arbeta på Nerikes Allehanda och Svenska Dagbladet redan innan jag blev pressekreterare, berättar Ylva Bjelle.

Hon gick en 18-månaderskurs i journalistik för akademiker på Stockholms universitet och gjorde praktik på Sveriges Radio.

– Jag tänkte att jag bara kommer att få jobb på Båtnytt för jag har KD-stämpeln i pannan efter att ha jobbat med Alf Svensson. Men jag fick jobb på Sveriges Radio, och var bland annat producent på Radio Sweden och sen jobbade jag i flera år på TV4. Under de åren kunde jag visa att jag arbetade på ett opartiskt sätt. Det gick alldeles utmärkt.

2017 nappade hon på ett erbjudande att bli redaktör för Dyslexiförbundets tidning Läs & Skriv.

– Det hände någonting med TV4 och många andra medier runt 2015-2016. Jag fick börja djupintervjua Youtubekändisar och någon som deltog i en dokusåpa fem år tidigare. Det var långt från den nyhets- och samhällsjournalistik som jag ville jobba med. Men att göra tidning för personer med läshinder, det kändes roligt och svårt och peppande.

Hon skaffade en journalistisk kunskapsnisch inom funktionshinderfrågor och särskilt dyslexi. Hon skrev en bok i ämnet: Nå fler med dina texter.

– Varannan svensk har svårt att läsa ett brev från kommunen. Vi måste sluta prata fikonspråk, folk begriper inte vad vi säger. När Morgan Johansson blir intervjuad i Rapport och får en fråga om när en utredning ska tillsättas och han svarar: ”Vi är i slutskedet av beredningen av utredningsdirektiven”, ja, då är det många som inte vet vad det betyder. I stället borde han ju säga: ”Vi har snart bestämt vad utredningen ska göra”.

Hur kommer det sig att du återvänder till politiken nu?
– Jag har idisslat detta mycket. När jag lämnade politiken var jag 34 år, nu är jag 51 och den journalistik jag ägnar mig åt nu är ganska opolitisk. Det är ju inte så att jag kommer att söka ett sommarjobb på Ekot nästa år. Men det är klart att jag inser att jag kanske måste lägga mitt frilansbolag vilande, eller lägga ned det, om jag blir heltidspolitiker.

Står du på valbar plats?
– Inte i riksdagsvalet, skulle jag säga, men jag är tvåa på listan i kommunvalet i Järfälla, så där borde jag nog kunna komma in.

Har dina politiska åsikter påverkat din journalistik?
– Nej, det har de inte. Det går utmärkt att vara opartisk, och som journalist ingår det alltid att höra båda sidor. Det är det vi har journalistiken till.

Åke Nilsson, C.

”Jag valde att engagera mig offentligt när jag flyttade söderut för fyra år sedan. Jag tänkte att här är det ingen som vet vem jag är, så det ska nog gå bra.”

En av de äldsta som titulerar sig journalist i valet 2022 är Åke Nilsson i Getinge, 82 år, som kandiderar för Centerpartiet i kommunfullmäktige i Halmstad. Han har tidigare arbetat som bland annat krimreporter på TT i Göteborg och lokalredaktör på Norran.

– Jag valde att engagera mig offentligt när jag flyttade söderut för fyra år sedan. Jag tänkte att här är det ingen som vet vem jag är, så det ska nog gå bra, säger Åke Nilsson.

Varför valde du att engagera dig politiskt?
– Jag har visserligen varit lite verksam som skribent de senaste åren men att ta upp en journalistisk karriär igen när man är över 80 kändes inte rimligt, så då valde jag att engagera mig i ett parti som jag länge känt mig nära knuten till känslomässigt. Sen fick jag frågan om jag inte skulle stå på valsedeln också, och det kunde jag väl.

Står du på valbar plats?
– Jag står på plats 57 av 57, så nej. Det är väl kanske mest en ploj … eller nej, det är inte en ploj att stå på en valsedel. Jag tycker att man ska ställa upp om man får frågan.

Så du bedriver inte någon personvalskampanj?
– Haha, nej.

Du sa att du länge känt dig knuten till Centerpartiet känslomässigt. Skulle du säga att dina politiska åsikter påverkat ditt journalistiska arbete?
– Det är ju tiotusenkronorsfrågan, eller hur? Jag har gott samvete. Det sitter i en gammal journalist att vara neutral och att rapportera på ett opartiskt sätt. Man kan förstås aldrig svära sig helt fri i alla detaljer ett helt yrkesliv, men om man i arbetet som journalist ser till människan i stället för till partitillhörigheter så hamnar man nog rätt, säger Åke Nilsson.

Kicki Stridh, V.

”Det var enklare att skriva journalist
på valsedeln än att försöka förklara
vad jag egentligen jobbat med.
Och det ser bättre ut än att skriva
pensionär, vilket jag ju är.”

Journalisten Kicki Stridh, 68, som kandiderar för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige i Linköping, blev även hon partiaktiv 2018.

– Jag är född på 1950-talet och blev politiskt aktiv på 1970-talet, men det är först inför förra mandatperioden som blev aktiv i ett parti, efter att jag flyttat till en mindre ort, lilla Kinda med 10 000 invånare, säger Kicki Stridh.

– Det var länge sedan jag var yrkesaktiv som journalist, jag lämnade yrket och Journalistförbundet på 1990-talet och har jobbat med olika projekt sedan dess.

Men du ser dig fortfarande journalist?
– Det var enklare att skriva journalist på valsedeln än att försöka förklara vad jag egentligen jobbat med. Och det ser bättre ut än att skriva pensionär, vilket jag ju är.

Kicki Stridh har jobbat på Hallandsposten, Östgöta-Correspondenten, samt på flera P4-stationer.

– Då var det inte läge att bli partipolitiskt aktiv, det såg väl inte bra ut. Men jag har samma politiska åsikter nu som då.

Påverkade dina politiska åsikter hur du arbetade journalistiskt?
– Som vanlig reporter har man inte så mycket att säga till om vad som ska bevakas och hur, så nej, det tycker jag väl inte. Men engagerade mig väl journalistiskt lite mer i sociala frågor kanske …

– Men jo, jag minns faktiskt ett tillfälle där mitt politiska engagemang syntes. Inför kärnkraftsomröstning 1980 hade jag ett Linje 3-märke på mig när jag jobbade. Jag minns att chefen sa: ”Vågar jag skicka ut dig på det här?” när jag skulle bevaka ett Linje 2-möte. Jag gick dit, och de blängde väl på mig och mitt Linje 3-märke men det var ingen som kommenterade det. Jag tyckte att allt de sade under mötet var så otroligt dumt. Helt fel. Jag skrev ner allt i en artikel och lämnade till chefen och tänkte att nu får jag väl göra om. Men hon tyckte att den var jättebra. Jag trodde ju att de hängde sig själva med sina felaktiga och dumma påståenden, men det tyckte de inte själva. Haha. Så enkelt kan det vara att vara opartisk som journalist.

Jan-Olov Bengtsson, SD.

”Jag bad om att inte stå så högt upp på listan.
Jag tycker att man ska ställa upp
när man får frågan, men jag vill
helst slippa sitta i kommunfullmäktige.”

Jan-Olov Bengtsson, 77, i Ljungby har en sak han väldigt gärna vill förmedla, ”det viktigaste av allt jag vill säga”:
– Kamratskapet på TV4 i Växjö var otroligt. Jag älskade mitt jobb där, jag älskade att jobba som journalist och cheferna var fantastiska.

Han jobbade där som videoreporter (Sveriges första hävdar han) i över 20 år fram till att TV4 lade ner alla lokalstationer 2014.

Nu ställer han upp som kandidat för Sverigedemokraterna i kommunvalet i Ljungby, på ”icke-valbar plats”, som han säger och hoppas.

– Jag bad om att inte stå så högt upp på listan. Jag tycker att man ska ställa upp när man får frågan, men jag vill helst slippa sitta i kommunfullmäktige.

Hur blev du journalist?
– Jag jobbade som chef på ett ABB-företag som jag lämnade när de flyttade verksamheten i början av 1990-talet. Sen jobbade jag som lågstadielärare i 1,5 år innan jag fick för mig att jag skulle börja frilansa. Jag hade en ganska fin videokamera och började åka på olyckor, mord och bränder och sålde bilderna till SVT och TV4. Det blev ett heltidsjobb. Så småningom erbjöds jag en anställning på TV4 Växjö.

Och hur kom du in i politiken?
– Jag var med i Moderaterna innan jag började arbeta som journalist. För drygt två år sedan blev övertalad av en god vän att gå på ett SD-möte och när jag kom dit var alla mina gamla vänner från Moderaterna där. Det är en otroligt bra stämning och sammanhållning i partiet, det liknar inget annat av riksdagspartierna. Och jag gillar förstås SDs politik, särskilt migrationspolitiken.

Så du var med i Moderaterna hela tiden när du jobbade som journalist?
– Ja, men jag tappade intresset för politiken när jag blev journalist. Jag var inte önskvärd i partiet längre. ”Här kommer gula faran”, sade de – jag hade ofta en gul jacka på mig – och rafsade ihop papper de inte ville att en journalist skulle se.

Påverkade dina politiska åsikter ditt journalistiska arbete?
– Jag hade tappat intresset för politiken. Men jovisst träffade jag flera partiledare, men det var ju bara ett jobb som vilket som helst. Jag var bundis med Göran Persson, vi hade gemensamma bekanta. Den värsta av dem att intervjua var Mona Sahlin. Jag hade förberett mig noga, och hon svarade på min första fråga, men när jag ställt min andra fråga sa hon att jag ställde dumma frågor och vände på klacken och gick. Det blev en grej på riksnyheterna. Men det gjorde mig lite stukad, så jag försökte hålla mig undan politiken efter det. Jag gillade att intervjua poliser.

Läs också: 159 journalister kandiderar i valet