”Jag kanske hade jobbat med teater”

När Diego Maradona var 24 år blev han såld till fotbollslaget Napoli för en rekordsumma på 65 miljoner kronor. För att klara av den psykiska pressen att vinna varje match i det fotbollstokiga Neapel utvecklade han sitt alter-ego ”Maradona”.

Medan Diego var lite omogen men hårt jobbande och snäll så var Maradona världsvan, klädde sig i diamantörhängen och tog för sig av stadens kvinnor och camorrans kokain. Tills en dag när de sena nätterna och vilda festerna satt honom i maffians rävsax och gjort honom till fånge hos Napolis klubbpresident Ferlaino, som behövde sin kassako för hjulen skulle fortsätta snurra.

Simon Bank har av allt att döma haft en liknande strategi för att ta sig fram i sin karriär som fotbollsjournalist, inga jämförelser mellan de två i övrigt.

Medan Simon är konflikträdd och vill vara alla till lags är Bank betydligt modigare. När Simon ställs inför en konflikt så försöker han bli kompis med antagonisten till varje pris. Bank å andra sidan är extremt konkret, tydlig och lösningsorienterad.

– Han, Bank, viker inte för att säga precis hur han tycker det borde vara. Den andra, Simon, hade aldrig klarat det. Han är värdelös på det där, säger Simon Bank.

Över en kopp kaffe med biskvi i Hagaparken blir Simon Bank lätt rosig om kinderna när jag drar kopplingen mellan Simon och Bank och Diego och Maradona. Han skrattar bort det, men samtidigt håller han med mig.

– Kanske lite. Simon Bank har i alla fall inga problem att stå i Globen och prata för flera hundra personer och vara bergsäker på sin sak, det är ju mitt jobb. Simon skulle aldrig göra en sån sak, säger han.

Som ung tonåring i Kinna växte han upp med två konstnärer till föräldrar och drömde om att bli dramaturg. Kärleken till fotbollen har alltid funnits där. Simon Bank är uppvuxen i en riktig fotbollsfamilj där han själv tog plats som högerspringare i Kinna IFs P75:or med sin pappa som tränare under alla år.

Förutom att arbeta som konstnär inom måleri hade pappan nämligen en naturlig känsla för fotbollstaktik och att utveckla talanger och Kinna IF blev också framgångsrika. De hade fyra landslagsmän i laget och vann flera DM-titlar och Gothia Cup som sextonåringar.

– Pappa fick förfrågan om att vara scout för Manchester United men tackade nej. Det kunde sitta tränare från USA, Holland eller något annat land runt vårt köksbord så hela den där djupa diskussionen kring fotboll fanns alltid hemma hos oss.

Efter några år av universitetskurser i humaniora hade en 23-årig Simon Bank fått erbjudande om ett sommarvikariat som kulturredaktör på Borås Tidning och tackat ja. Det här var sommaren 1998. Med bara några dagar kvar innan vikariatet skulle börja ringde Sportbladet och erbjöd ett vikariat – ett som han kallar ”sliding doors”-moment.

Simon Bank hade ännu inte fullt utvecklat den tuffare Bank-sidan av sig själv, så han lät den ordinarie kulturredaktören Stefan Eklund avgöra om det gick att hitta en ny vikarie så att han kunde flytta till Stockholm.

– Hade Stefan sagt nej hade jag inte åkt, kanske hade jag senare flyttat till en lägenhet i Göteborg och på något sätt jobbat med teater idag, säger Simon Bank.

Stefan Eklund, som numera är chefredaktör för Borås Tidning, minns händelsen mycket väl. Samtalet de två hade beskriver han som mycket ångestladdat.

– Jag gav honom fri lejd, något annat hade känts helt fel då jag förstod vad han ville innerst inne, säger Stefan Eklund.

Än idag minns Stefan Eklund vissa texter som Simon gjorde åt kultursidan, bland annat en utmärkt recension av Lars Noréns pjäs 7:3, med dömda Malexander-mördare i ensemblen.

– Den unge Simon Bank var en ovanligt begåvad och bildad skribent. Han hade blivit en utmärkt kulturjournalist. Nu blev han Sveriges bäste sportjournalist istället.

Under de första sju månaderna på Sportbladet skrev Simon Bank knappt en rad om fotboll. Han sa inte till någon att det egentligen var den enda sport han kunde någonting om.

Att det landade i fotbollsbevakning är mer av en slump. Hans första stora mästerskap var OS i Sydney 2000, inte fotbolls-EM samma sommar.

– Jag tror att många av de som bevakade EM hade semester efteråt, vilket gjorde att jag kunde börja skriva lite matcher. Kanske blev det tydligt för redaktörer och chefer att det var det jag egentligen ville och kunde, säger han.

Att han skriver ovanligt målande kan alla som läser honom se. Simon Bank är också bra på att hitta historierna bakom toppfotbollen, om de bortskämda stjärnornas värld som delvis skapas av den kommersiella fotbollsmaskinen. Även om han lite för sällan får göra det i text på Sportbladet.

I stället har han startat podden Football Radical som han gör tillsammans med Johanna Frändén. Ett slags fotbollstalkshow där de kan berätta historierna som Sportbladets chefer inte anser platsar i den rosa tidningen eller på sajten för att det genererar för få klick.

Bland annat nagelfar de en internationellt mycket omtalad intervju med Cristiano Ronaldo från 2015 som gjordes i Las Vegas av den 74-årige journalisten Andrés Oppenheimer i samband med att den portugisiska superstjärnan skulle lansera sina nya hörlurar av guld.

Den Pulitzervinnande Oppenheimer, van att intervjua presidenter och rapportera från krig, ville hellre prata om korruptionen inom det internationella fotbollsorganet Fifa än om hörlurar. Ronaldo knäppte irriterat med fingrarna åt sina betjänter och lämnade intervjun när korruptionen kom på tal.

– Sverige har för liten marknad för den typen av journalistik, vi hade haft 300 läsare som hade älskat det, men det räcker inte, säger Simon Bank på tal om att nästan inga svenska medier rapporterade om det här.

Han tänker ett tag och utvecklar.

– Jag har nog inte heller haft självförtroendet att ställa mig upp och säga ”lita på mig, det här blir bra”. På Sportbladet vill man ha en färdig produkt och får man det två gånger av tre så kanske inte ens det räcker.

Simon Bank poängterar att både han och Johanna Frändén får podda och blogga på arbetstid, just för att hans chefer har insett värdet för dem att de får göra sådan här typ av journalistik – trots att lyssnarsiffrorna för Football Radical är relativt blygsamma.

Klart är att den svenska fotbollsjournalistiken, Zlatanrapporteringen undantagen, handlar förhållandevis lite om spelarna på ett personligt plan. I alla fall jämfört med exempelvis de franska eller engelska motsvarigheterna. Det tror Simon Bank har att göra med att det blir ”för nära” här.

Fansen är många, och de köper tidningar.

– Det gör att journalistiken stundtals blir lite för snäll. Om någon har gjort en dålig match så kan vi utan problem skriva det. Men när det gäller de större greppen, där kan vi vara lite för mesiga ibland i Sverige.

Samtidigt är det inte konstigt att journalister påverkas av den starka fotbollskulturen i samhället. Han vet av egen erfarenhet att skriver man en artikel som lyfter supporterskapet och dess betydelse för Allsvenskan så väntar ryggdunkar.

Men gör man ett annat slags artikel om problematiken kring vissa supportergrupper, så får man massor av personer efter sig som tycker att man ”borde avlivas”.

– Du ska vara oerhört stark om du inte ska präglas av det.

Att den pågående coronakrisen kommer att förändra toppfotbollen i grunden kan vi nog utgå ifrån. Det finns redan gott om artiklar i internationella medier där experter förutspår kris redan i sommar eftersom flera toppklubbar har köpt spelare för miljardbelopp för lånade pengar, nu har man kraftigt devalverade intäkter, och klockan tickar.

– Alla i Spanien är drabbade av det här, det är den stora skillnaden mot finanskrisen 2008. Sen ska man gå tillbaka till en fotboll som betalar flera hundra miljoner för en högerback i Sevilla. Det kommer aldrig att gå.

Dagen innan vi ses spelade Simon Bank och Johanna Frändén också in ett nytt avsnitt av podden där de pratar om avmytologiseringen av kändisar och idrottsstjärnor som pågår just nu i spåren av pandemin.

– Första veckan funkade det att jonglera med toarullar på Instagram, det var lite kul. Sen kunde någon spelare skänka en miljon till välgörenhet, vilket var lite beundransvärt. Sen ekade det tomt. Stjärnorna blir så oerhört platta i det ögonblicket de inte längre blir beundrade inför 80 000 på Camp Nou (Barcelonas hemmaarena red.anm).

Vad är det för historier du kommer att leta efter i spåren av corona?
– Just hur förhållandet mellan konsumenter och idrottsstjärnor kommer att se ut är intressant, se bara på Liverpool som fick backa på att permittera sin personal, det gick inte.

Sina egna framtidsdrömmar beskriver han som enkla, det räcker att kunna fortsätta göra det han älskar. Om han alltid vill jobba med sport vet han inte. Men det är alltjämt ett ganska bra sätt att orientera sig i världen på, anser han.

Det Simon Bank kan sakna är att få förkovra sig inom teater, film och konst. Han är fortfarande nyfiken på vad som hade hänt om inte det där sliding doors-ögonblicket med Stefan Eklund och Borås Tidning hade gått som det gick.

– Ja, jag kan ibland undra hur livet hade sett ut då. Idag gör jag ju inte mycket med de drömmarna.

 

Simon Bank
Ålder: 45
Familj: Sambo med Jonna Sima, ledarskribent på Aftonbladet, två barn.
Bor: Vasastan, Stockholm.
Aktuell: Reporter och krönikör på Sportbladet med inriktning på fotboll. Gör podden Football Radical med Johanna Frändén. Har skrivit flera böcker, bland andra I huvudet på Zlatan Ibrahimović, och Genom helvetet: om fotboll, kärlek och anorexi (tillsammans med Tina Nordlund). Expertkommentator för programföretaget Discoverys fotbollssändningar.