Gå direkt till textinnehållet

”Det här är på riktigt. Det är ingen lek.”

Peter Wolodarski fick ingen smakstart som rekordung chef­redaktör på Dagens Nyheter. Men åren har gett honom rätt: DN lyckas med det alla dömde ut. Och den tidigare ungliberalen lovprisar numera relationen med facket.

Telefonen är satt på ljudlöst men notifikationerna blinkar regelbundet till. Peter Wolodarski glädjer sig åt ett besked som just tickat in: DN har fått klartecken av Trafikverket att köra sitt chartertåg ner till Italien i september. Att saken skulle visa sig vara så komplicerad var inget han förutsåg när tågresan – där både Wolodarski och kulturchef Björn Wiman ska åka med – började säljas i höstas.

– Men det kommer att gå!

Att Peter Wolodarski skulle komma att driva ett tågreseprojekt måste ha tett sig förvånande för den som läste hans ledare runt millennieskiftet.

I slutändan är det oss det hänger på om Stelios Easyjet, irländska Ryanair eller något annat lågprisflyg ska kunna ta ner monopolföretag som SAS på jorden, skrev avregleringsivraren Wolodarski till exempel i DN 2001.

– Åh nej, har du läst mina gamla artiklar…! Jag har alltid varit entusiastisk för alla typer av transporter. Men jag kanske inte var riktigt lika miljömedveten då.

Vi ses i ett mötesrum i Bonnierhuset i Marieberg. För något egentligt kontor har Peter Wolodarski inte längre; han har flyttat ut sitt skrivbord till redaktionen. En del av en attitydförändring som vi ska återkomma till.

Det Peter Wolodarski gjort som chefredaktör på DN har fått branschen att börja tro på läsarintäkter igen.  Sedan han tog över styret för DN-skutan 2013, ännu inte fyllda 35, har tidningen gjort en rejäl redaktionell gir mot det berättande reportaget och den resurskrävande journalistiken. Man har dammsugit branschen på vassa pennor och röster (några skulle säga dränerat den), fastanställt 60 och kraftigt minskat sitt bemanningsintag. Och, på fem år gått från noll till 159 000 digitala prenumeranter.

Den tydligt intellektuella Peter Wolodarski – han beskrivs som en snabbtänkt, skicklig skribent som gillar att bryta åsikter och vars intressemässiga orientering ligger mot de stora internationella frågorna – växte upp på Östermalm i Stockholm. Föräldrarna var akademiker som i slutet på 60-talet lämnat ett Polen med tilltagande antisemitism. Familjen pratade polska hemma och umgicks med andra polsk-judiska invandrare.

– Vi förstod ganska tidigt att vi var lite annorlunda. Min bror kom hem från dagis någon gång och sa att han ville heta Nilsson, berättar Peter Wolodarski.

Han har odlat identiteten av en outsider, någon som kommer lite från sidan – samtidigt som han inser att han på papperet är en privilegierad insider, med fina betyg från Östra Real och senare Handelshögskolan.

Du kommer från ett intellektuellt hem, pratades det mycket politik?
– Det gjorde det nog, eftersom vi påverkats så mycket av politik. En stor del av familjen hade dött i Förintelsen eller tvingats lämna Polen. Det pågick en diskussion mellan generationerna, och den familj som fanns kvar har haft väldigt starka band. Vi har umgåtts mycket, tillbringat semestrar tillsammans. Där var det alltid diskussioner, ganska högljudda till och med.

Barndomskompisar kunde reagera på den animerade tonen i Peter Wolodarskis hem och trodde att föräldrarna bråkade.

– Men det var bara ett annat sätt att diskutera på, där oenighet i sig inte är ett tecken på att man är i konflikt. Utan normalt, bra, stimulerande.

Debattglädjen har han tagit med sig. På DN räds han tystnad mer än kontroverser. Insikten att räddhågsna journalister är dåliga journalister fick Peter Wolodarski att som chefredaktör börja fastanställa i stället för att hyra in personal.

På 90-talet var det Liberala ungdomsförbundet som fick kanalisera den samhällsintresserade, ambitiösa unga Peter Wolodarskis debattlusta. Kanske hade han fångat upp hemma att Folkpartiet var bra, kanske uppfattat att de var invandringsvänliga i en tid präglad av Lasermannen och Ny Demokrati. Gymnasisten Peter Wolodarski var redan en van me­diearbetare – han gjorde debut i SVTs Barnjournalen – och tog sig an LUF Stockholms medlemstidning Radikalt Forum. Sålde annonser på lunchrasterna för att finansiera färgtryck, gjorde om pojkrummet till redaktion. Under tiden på Handels skrev han ledare för Expressen och extraknäckte hos Åke Ortmark i TV8. Att Handels smällde högre än JMK handlade delvis om tävlingsinstinkt: det var svårt att komma in. Till DNs ledarredaktion rekryterades han 2001.

Hösten 2008 tillbringade Peter Wolodarski vid Harvard på ett eftertraktat Niemanstipendium. Den amerikanska tidningsdöden hade börjat. Det var många diskussioner om vägen framåt, med få svar. Det satte igång funderingar kring kvalitetsjournalistik. Vad kännetecknar de bästa tidningarna i världen?

Han kände sig färdigskriven som ledarskribent, mätt på att ranta om svenska marknadshyror, när han blev hemringd som ny politisk redaktör. Som sådan satt Peter Wolodarski i redaktionsledningen och jobbade nära publishern Gunilla Herlitz; stod bakom hennes stålbad då en femtedel av redaktionen kapades. Han minns ingen riktig fråga från Herlitz om att ta över, utan förstod bara en dag vartåt det barkade. När den formella frågan väl kom från Jonas Bonnier tvekade han inte.

DN framstår allt oftare som en liberal och humanistisk fyrbåk, till exempel i invandringsfrågan. Är det något du strävat efter?
– Jag skäms inte en sekund för att vi står upp för humanism och den liberala demokratin. Om vi gör det tydligare nu är det kanske för att de värdena är mer ifrågasatta. Det är lätt att signera ett chefredaktörskontrakt i lugna tider, en annan sak att i tider av stor turbulens faktiskt orka säga att det här är en del av vårt publicistiska uppdrag.

Men positionen kommer med ett pris. Jag vet att du inte kan vara detaljerad om hot och hat, men hur hanterar du det?
– Det kommer med ett pris för alla som verkar i offentligheten idag och tar ställning för saker som är ifrågasatta. Det är väl en fördel att jag är ganska härdad från tiden som ledarskribent. Ingen normal person tycker att det är kul att bli beskriven i hätska ordalag, men alternativet skulle vara att ingen brydde sig om det vi gjorde.

Som chefredaktör har Wolodarski velat ”återknyta till de mest framgångsrika bitarna av DNs historia”. Han ville bort från snuttifieringen och kvällstidningstendenserna han såg och har satsat på den berättande journalistiken. Niklas Orrenius blev den första rekryteringen, som har följts av många. Strukturer för de långa formaten behövde byggas upp och skeptiska mellanchefer övervinnas, men på redaktionsgolvet menar Peter Wolodarski att man tidigt välkomnade den nygamla inriktningen.

I dag finns ett slags kvitto. Alla de som länge bara svor vid räckvidd har motbevisats. DN lyckas bättre än någon annan svensk tidning med digitala prenumerationer. Peter Wolodarski sover lugnare, men menar att journalistiken måste bli ännu bättre. Som högpresterande ledare har han höga förväntningar också på andra.

Du kan bli arg, har jag hört.
– Jag kan absolut tända till om det behövs, även i det lilla. I måndags morse kom jag hit och såg en massa överblivna chipsskålar på centralredaktionen – som är som tidningens kommandobrygga, där dramatiken sker. Då blev jag faktiskt sur. Våra städare ska inte behöva plocka upp efter journalisterna. Jag gillar förbundskaptenen Janne Anderssons syn på ledarskap.

Han kan ilskna till mer på allvar när det slarvas journalistiskt. Alla kan göra fel, men felen får inte bero på slapphet, betonar han.

– Man kan inte gå omkring och ha en massa utbrott som chefredaktör, då blir människor rädda, men ibland måste man kunna visa engagemang. Det här är på riktigt. Det är ingen lek. Det vi gör kan få stora konsekvenser för enskilda.

Det kan även arbetsrättsliga tvister och dålig personalpolitik. Peter Wolodarski har bett om ursäkt för hanteringen av tolv mångåriga DN-medarbetare i den så kallade ”frysboxen” 2013 – men först flera år efteråt.

Varför gick ni inte ut tidigare och sade att det blev fel?
– Dels pågick en arbetsrättslig konflikt. Dels var jag ny, missförstod en del, hur det skulle uppfattas och bli. En del av det vi planerade blev inte som vi tänkt. Många olika saker som gjorde att enskilda fick betala ett pris. Det är mitt ansvar.

Vad som hänt sedan 2013 är att en djup låsning mellan fackklubben och ledningen förvandlats till en konstruktiv relation. Wolodarski har flyttat ut i kontorslandskapet och ska ha blivit mer lyhörd och samtalsvänlig.

– Jag såg en möjlighet att bygga en annan relation med fackklubben, som jag hade en väldigt negativ bild av när jag tillträdde. Hade vi haft den dialog vi har idag 2013 är jag helt säker på att det där inte hade hänt. Vi hade inte en fungerande kommunikation över huvud taget.

– När partsmodellen fungerar är den en otrolig styrka.

Vad hade den unga ledarskribenten Peter Wolodarski sagt om han hört dig nu?
– Han hade nog inte förstått. Men då hade jag ingen praktisk erfarenhet alls.

Peter Wolodarski har fem barn mellan noll och tio år. Det borde vara omöjligt att kombinera med hans jobb.

– Det är fullt upp. Och det bygger på att jag inte sitter här på kvällarna. Vi har en del hjälp, men det är tufft. Jag är med familjen all ledig tid. Du kan inte ersätta föräldrar.

När barnen somnat läser han morgondagens DN, SvD och Financial Times. I bästa fall återstår 20 minuter för att läsa skönlitteratur. Senast blev det Theodor Kallifatides.

 

FAKTA:

Peter Wolodarski
Ålder: 40
Bor: Stockholm
Familj: Gift med DI-journalisten Karin Grundberg Wolodarski. Fem barn.
Drivkraft: Nyfikenhet. Det är spännande med journalistik.
Förebild: New York Times är en journalistisk förebild för DN.

Röster om Wolodarski:

Anders Forsström, journalistklubbens ordförande på DN:
– I den omvandling DN varit med om har Peter Wolodarskis inflytande och insatser varit avgörande. Han har knutit viktiga skribenter till DN, lagt ut riktningen och sett till att vi når allt fler läsare. Vi har ibland varit antagonister – han är duktig på det också. Det var en hård attityd ett tag. Så är det inte längre, snarare tvärtom.

Per Wirtén, journalist och författare, bl a till en biografi om (tidigare DN-chefredaktören) Herbert Tingsten:
– Jag tror att det mycket är hans förtjänst att DNs ledarsida inte fallit för trycket från konservativa eller nationalistiska strömningar. Han har gett DN mer tyngd och uppgraderat den enskilda journalistens betydelse. Han har gett framstående skribenter stort utrymme.

Profilen

”Socialreportaget finns knappt längre”

Christoffer Hjalmarsson har levt 36 dagar på gatan och suttit 30 dagar i fängelse.
Fler profiler
Fler avsnitt