Så rapporterar du om självmord – enligt forskningen

Att just medierapporteringen om självmord både kan minska och öka risken för imitativa självmord beroende på hur rapporteringen utformas, är också en av de främsta anledningarna till att WHO tagit fram riktlinjer för medier som vill rapportera ansvarsfullt om självmord, berättar Michael Westerlund.

I sina dubbla roller som forskare vid Instutitionen för mediestudier och specialist inom suicidprevention och medierad kommunikation vid Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (KI), är han också en av landets främsta experter på området. 

De senaste 20 åren har svenska medier börjat rapportera mer om självmord, vilket i grunden är positivt, menar han.

Annons

– Med de här riktlinjerna vill vi också ingjuta mod i redaktörer och journalister som kanske tvekar inför ämnet. Självmord är ett stort samhällsproblem och en balanserad rapportering om självmord kan ha väldigt bra preventiva effekter, säger Michael Westerlund.

Även om vi i Sverige generellt ser en balanserad rapportering när det gäller självmord så finns det undantag, inte minst när det gäller kändisar.

– När det gäller sensationsartad rapportering om självmord så handlar det nästan alltid om kändisar, men det är undantag. Det jag skulle säga att vi kan bli bättre på i Sverige är en annan typ av rapportering, nämligen att skildra det aktuella samhällsproblemet som självmord är. Medierna i Sverige kanske generellt inte gör så mycket skada med sin rapportering men man skulle kunna göra mycket mer nytta.

Att rapporteringen riskerar att bli mer sensationsartad och skadlig när det gäller internationella kändisar beror ofta på för omfattande rajts utan den nödvändiga försiktigheten eller kunskapen om ämnet, menar han.  

– Kändisar riskerar att skapa en stark identifikation i andra människor och om man själv är suicidal så kan man påverkas. Om den kändisen som hade allt kunde ta sitt liv, varför skulle inte jag göra det? Men jag ser även då och då en liknande rapportering kring svenska kändisar, även om det var vanligare för 15-20 år sedan.

Här lyfter Michael Westerlund exempelvis att man i rubriken uppger hur personen utförde självmordet, att man hängde sig eller sköt sig, vilket forskningen visar är olyckligt eftersom det kan skapa en extremt stark upplevelse hos läsaren.

– Samma sak om man uppger på vilken plats självmordet ägde rum, eller kanske till och med har bilder på den platsen. Att skapa starka känslor är mediernas uppgift, jag förstår det, men det är en balansgång om man inte vill göra skada.

Michael Westerlund beskriver det han tycker verkar vara en viss rädsla hos många redaktioner för att rapportera om självmord. En rädsla han tror bottnar i flera omständigheter.

På 1920-talet rapporterade svenska tidningar mycket och ofta om självmord, vilket ledde till så omfattande sensationsjournalistik att statsmakten gick in och sa att man skulle börja censurera.

Sen blev allt väldigt mycket mer försiktigt.

– När sen publicitetsreglerna kom blev det kanske än mer försiktigt. Det finns en idé på många redaktioner att man inte ska skriva så mycket om självmord, att det är farligt. Man bör absolut inte ha beröringsskräck, utan ska veta att man kan berätta om det här samhällsproblemet och dess bakomliggande orsaker också.

I riktlinjerna skriver ni om myterna om självmord, vilka är de vanligaste som oftast upprepas?
– En är att man inte ska ”väcka den björn som sover”, ett slags beröringsskräck kring ämnet där man tror att om man skriver om det så kan det få folk att börja tänka på självmord. Men det tystar bara problematiken. En annan är att man inte kan hindra en människa som väl har bestämt sig att ta sitt liv. I medierna beskriver man ibland självmord som någonting som bara hände och det gick inte att ändra på, vilket är en myt. Nästan alla studier gjorda med folk som har försökt ta sitt liv visar att de flesta är ambivalenta ända in i slutet. Det kan vara småsaker som utlöser det, en impuls. Det går att förhindra självmord. En människa kan vara suicidal vid en tidpunkt i livet för att sen aldrig vara det mer igen.

Att publicera självmordsbrev, de sista sms:en eller inläggen på sociala medier, bör man också vara försiktig med enligt riktlinjerna. Vad är det forskningen ser där?
– Det man ser är att det kan skapa ett slags scenario där händelsen beskrivs ensidigt, som att det inte fanns någon annan utväg än att ta sitt liv. Inte minst om man rapporterar om saken flera dagar i rad. Människor som är sårbara påverkas starkt av det vilket kan leda till att man imiterar självmordet. Man ska vara försiktig med det repetitiva berättandet, eller med att hänvisa till personens sociala medier, där det ofta kan finnas mer ofiltrerad information.

Fakta

Att förebygga självmord: Ett stödmaterial för yrkesverksamma inom media (av WHO)

Det bör man göra:
• Ge korrekt information om var det går att söka hjälp
• Informera allmänheten om fakta kring självmord och självmordsprevention, utan att sprida myter
• Låt rapporteringen innehålla skildringar om hur man kan hantera stress eller självmordstankar och hur man kan få hjälp
• Iaktta särskild försiktighet vid rapportering om kända personers självmord 
• Iaktta försiktighet vid intervjuer med efterlevande familjemedlemmar eller vänner
• Ha förståelse för att yrkesverksamma inom media själva kan bli påverkade av rapportering om självmord

Att undvika:
• Använd inte en framträdande placering för skildringar som rör självmord och undvik upprepning av sådan rapportering
• Använd inte ett språk som är sensationsartat eller som normaliserar självmord, eller presenterar det som en konstruktiv lösning på problem
• Beskriv inte explicit den självmordsmetod som använts
• Ge inte detaljerad information om den specifika platsen för självmordshandlingen
• Använd inte sensationsartade rubriker
• Använd inte foton, videoklipp eller länkar till sociala medier

Läs hela rapporten här.