”Medier som nappar på hjälteberättelser riskerar sin trovärdighet”

Journalisten och författaren Åsa Erlandsson intervjuade 120 personer för reportageboken Drottninggatan, som ges ut på Mondial förlag. Många av dem har aldrig tidigare uttalat sig i medier.

Det är andra gången hon skriver om attentat som skakade Sverige. För sin bok om skoldådet i Trollhättan, ”Det som aldrig fick ske”, tilldelades hon 2017 bland annat Stora journalistpriset.

Vad drar dig som författare till de här berättelserna?
– De här händelserna har så många lager i sig och berör oss alla. Det är också två attentat som det skrivits enorma mängder om utan att i alla fall jag blev så mycket klokare. Det är inte ett underbetyg åt journalistiken, utan för att dåden är så mångfacetterade. Vissa saker kräver en bok för att berätta om, säger Åsa Erlandsson.

Annons

Bokformatet gör det möjligt att använda tiden på ett annat sätt, menar hon. Både i berättandet, att backa och spola fram tiden från attentatet, och i förhållande till intervjupersonerna. Med bokskrivandets längre deadlines hann hon vänta in tveksamma intervjupersoner och träffa dem flera gånger – även efter att arbetet var klart.

– Jag vill inte vara den som bara kommer och tar en historia. Jag är uppriktigt intresserad av mina intervjupersoner och hur det går för dem.

Framför allt tycker hon att en bok kan ge en mer heltäckande bild, gå på djupet. Drottninggatan berättar detaljerat de många drabbades historier, men också om det skuggsamhälle av papperslösa migranter som gärningsmannen Rakhmat Akilov levde i.

– Jag tror att många har uppfattningen att Akilov var en galning som kom hit, attackerade oss och försvann. Det var centralt att berätta att han kom hit långt innan Drottninggatan. Det finns inga tecken på att han kom för att attackera Sverige. Att beskriva skuggsamhället är en pusselbit i hans radikaliseringsprocess.

I boken avslöjar Erlandsson också polisarbetet i kulisserna, vad som egentligen hände bortom de dramatiska nyhetsbilderna och som blev avgörande för att gripa Akilov.

Drottninggatan riktar även kritik mot svenska mediers rapportering. Bland annat ifrågasätts sanningshalten i en Expressentext – som snabbt spanns vidare på i fler publiceringar – om en väktare som påstods ha agerat hjältemässigt genom att långsamt köra framför Akilovs lastbil och varna människor genom att tuta.

– Jag tänkte redan 2017: vem är så kall att den sitter kvar i sin bil och kör långsamt om det kommer en 12 ton tung lastbil som kör i 60 knyck? Om en historia verkar för bra för att vara sann är det ofta det, säger Åsa Erlandsson.

Viljan att granska hjälteberättelser fick hon efter Trollhättan, där både svenska och internationella medier rapporterade att en elevassistent offrade sitt liv för att försöka skydda barnen från den svärdbeväpnade skolmördaren Anton Lundin Pettersson.

– Jag tyckte det var häpnadsväckande att den här hjältehistorien visade sig sakna grund och trots det blev så spridd och långlivad. Det är en av de största medieankor vi sett. Den blev internationell, och Alexandra Pascalidou upprepar den i sin bok Mammorna. Det fick mig verkligen att få upp ögonen för det här fenomenet.

Hjälteberättelsen i Trollhättan gick att avvisa med vittnesmål, polisuppgifter och obduktionsbilder. När det gäller väktaren på Drottninggatan är Åsa Erlandsson noga med att säga: vi vet inte säkert.

– Men det jag visar är att rapporteringen var överdriven, felaktig på flera punkter och väldigt dramatiserad. Det går inte att skylla på tidspress, en hjältehistoria är inte akut.

Varför uppstår hjältehistorier så lätt?
– Det är intressant att du frågar, för efter boken om Trollhättan ville alla fråga om polisens brister, men ingen ville prata om journalisternas brister, inte heller ni på Journalisten.

– Men det är nästan en naturlag att hjälteberättelserna dyker upp. Att vi nappar på dem handlar om dramaturgi, vi vill så hopplöst gärna ha ett ljus i mörkret. Och det sitter i vårt DNA att granska makten men vi är sämre på att ställa kritiska frågor till mannen på gatan eller, på ett respektfullt sätt, till ett påstått brottsoffer. Jag menar att det går att ställa kritiska frågor till alla, om man gör det på rätt sätt.

Vilken är faran med hjälteberättelserna?
– För det första för vår trovärdighet. Källkritiken är allt vi har, utan den är vi förlorade. Jag är glad att vi tycks ha steppat upp i det hänseendet nu under krigsrapporteringen. För det andra kan hjältehistorierna faktiskt göra skada för de drabbades anhöriga. Så var det i Trollhättan.

Terrordådet i Stockholm var ett svårt trauma för långt fler än de fem dödade och många fysiskt skadade, det hoppas Åsa Erlandsson göra tydligt med sin bok.

Att djupdyka i händelserna på Drottninggatan och dess omfattande mänskliga konsekvenser har varit ”oupphörligt intressant”. Hon har ofta fått frågan om det inte är tungt för henne som författare att marinera sig i mörkret. Den provocerar henne.

– Hur skribenten har det är ju helt ointressant, det blir fel fokus. Tycker man att det är jobbigt kan man ju låta bli. Jag känner stor empati för intervjupersonerna, men räds inte att möta förtvivlan. Jag går inte ifrån intervjuerna med tunga axlar och en känsla av hopplöshet, utan tvärtom med en beslutsamhet att förvalta förtroendet jag fått.

Stilistiskt har hon strävat efter att inte dramatisera – materialet talar för sig självt. Men inte heller väja för det brutala.

– Det är också ofta mer effektivt att måla med den lilla penseln för att beskriva det oerhört stora.