Kvällspressen har stora ömma tår
Cheferna på Aftonbladet har hållit ett mycket högt tonläge i debatten kring nazistaffären. Ingen borde bli förvånad. Att sopa till sina kritiker ordentligt är något av en tradition inom kvällspressen.
Cheferna på Aftonbladet har hållit ett mycket högt tonläge i debatten kring nazistaffären.
Ingen borde bli förvånad. Att sopa till sina kritiker ordentligt är något av en tradition inom kvällspressen.
Adrenalinproduktionen har varit kraftig hos Aftonbladets chefer de senaste månaderna. Gud nåde den som ifrågasatt tidningens agerande, risken för en rejäl utskällning har varit överhängande.
För en månad sedan gjorde redaktionschefen Niklas Silow hätska utfall i ABC-Nytt mot åklagaren i nazistmålet. Ett team från ABC-Nytt befann sig på Aftonbladets redaktion i ett annat ärende när Silow fick ett av sina raseriutbrott.
—Åklagaren bluffar och ljuger, påstod den upprörde Niklas Silow, omedveten om att kameran rullade.
Lika starka var reaktionerna när Rapport ville ha ett studiosamtal med någon av Aftonbladets chefer. Cheferna ville själva bestämma vilka som skulle vara i Rapportstudion och vägrade att medverka när åklagaren inte ställde upp. Enligt Staffan Dopping på Rapport ringde ett par rasande AB-chefer efter sändningen och råskällde.
—Deras reaktioner har varit hysteriska, tycker Staffan Dopping. Det är uppseendeväckande att makthavare inom medierna beter sig så oprofessionellt.
Man kunde tro att kvällstidningarna skulle klara kritik särskilt väl med tanke på att de själva går så hårt fram. Ack nej.
För några månader sedan hade Journalisten en allmänt hållen artikel om Aftonbladets upplageframgångar.
Genast ringde Expressens nyhetschef Rikard Björk och var rasande över att Expressen framställdes som en förlorare.
— Cheferna på kvällstidningarna har enorma egon. Det finns bara en sak som är större och det är deras ömma tår, säger en reporter som arbetat på både Aftonbladet och Expressen.
Den senaste tiden har Aftonbladets chefer känt sig utsatta för ett journalistdrev. För några år sen var det folket på Expressen som sade sig vara förföljda.
“Sedan flera år pågår ett kompakt massmedialt drev mot oss”, skrev Nils Schwartz i Journalisten december 1995 på uppdrag av Expressens journalistklubb. Enligt Schwartz utsattes Expressen för “tasksparkar” och “förljugna infamiteter”.
Och ännu några år tidigare var det återigen Aftonbladet som kände sig vara den jagade. Anledningen var att Journalisten låtit skådespelare berätta vad de tyckte om Aftonbladets kändisjournalistik.
Paul Ronge vid Aftonbladets SJF-klubb kom uppstormande på Journalistens redaktion, utom sig av ilska över att skådespelarna oemotsagda fått komma till tals.
Tonläget i de följande insändarna från AB-journalisterna var helt enligt traditionen: “Varför i glödheta helvete…”, “Fy fan för att få den här skiten i ansiktet…” etc.
Men de känsliga själarna brukar ganska snabbt lugna ner sig.
—I debatten kring nazistaffären har vi förmodligen sagt saker som vi inte borde ha sagt, tycker idag en ödmjuk Niklas Silow.
