Konkurrenterna sågar Mattssons krönika
I sin söndagskrönika som Thomas Mattsson har döpt till ”Kärleksförklaring till Aftonbladet” skriver Expressens chefredaktör om konkurrentens turbulenta tider och namnger flera Aftonbladetmedarbetare som har utmålats som skyldiga till trakasserier och/eller våldtäkt. Krönikan får idag tuff kritik.
Supandet på 1970-talet, Dokumentet-krisen, Heimersson-gate och Mattssons syn på dagens kris på Aftonbladet med medarbetare som anklagas för både trakasserier och våldtäkt.
Det mesta finns med i Expressens chefredaktörs söndagskrönika som blivit dagens snackis i journalistbranschen. Bland annat namnger Thomas Mattsson en tidigare Schibsted-chef och Aftonbladet-medarbetare som lämnat efter anklagelser om trakasserier och våldtäkt. Han namnger också en reporter som i ett reportage i DN anklagats för trakasserier.
Vi har pratat med några medieprofiler om deras syn på Mattssons krönika, som tog upp fem sidor i papperstidningen.
Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet.
Vad tycker du om krönikan?
– Jag tycker den är lite som en förtäckt jobbansökan, det verkar som att han vill ta över Sofia Olsson Olséns jobb. Det är väl första intrycket, han överskattar nog Expressen-läsarnas intresse om han tror de vill se fem sidor om det här. Texten var nästan lite som ett barhäng med fylleslaggis, sentimentala anekdoter som varvades med rätt aggressiva spekulationer. Lite som det kan bli när grabbarna möts i baren.
Ser du den som en kärleksförklaring eller krigsförklaring?
– Det är absolut ingen kärleksförklaring. Det jag tycker om med Thomas Mattsson är att han kan så mycket tidningshistoria. Han är besjälad av kvällspressen vilket jag ju också är. Men hans syfte är inte att ge oss en historielektion, det är att fortsätta sina aggressiva attacker mot Aftonbladet och ta marknadsandelar.
Hur ser du på namnpubliceringarna?
– Det är den stora skandalen här tycker jag. Vi är alltså nu i ett läge där en tidning helt har släppt på pressetiken och sitter och pekar ut vilka som ska få jobba kvar hos konkurrenten. Det liknar ingenting annat. Samtidigt sitter han själv i ett läge där en av hans reportrar är anklagad för saker som är långt mycket värre än det här, som fortfarande är i tjänst. De tuffar på som om ingenting har hänt och visar en total brist på integritet.
Fredric Karén, chefredaktör Svenska Dagbladet.
Ser du den som en kärleksförklaring eller krigsförklaring?
”I vilken annan bransch hade man vigt så stort utrymme åt en konkurrent? Fem helsidor är helt oproportionerligt utifrån det intresse Expressens läsare kan ha av en kris på Aftonbladet. Visserligen är Aftonbladet Sveriges primära nyhetskälla, men att tidningen går igenom en kris är knappast värt det utrymmet. Utöver det hade det naturligtvis varit klädsamt om Thomas Mattsson hade ägnat sig åt lite självkritik vad gäller strukturerna och grabbigheten som funnits (och kanske finns?) på hans egen tidning, istället för att göra detta till ett problem isolerat till Aftonbladet. Aftonbladet har ju historiskt dessutom försökt förändra sin kultur, inte minst manifesterat i Dokumentet och det fanns ju sådana tydliga intentioner också den här gången. Jag tycker också det är väldigt magstarkt att börja spekulera om efterträdare till Sofia Olsson Olsén. Det har mig veterligen aldrig hänt så länge en chefredaktör (eller hög chef i andra branscher för den delen) suttit kvar på sin post. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att syftet med denna text är att skada konkurrenten, dessutom publicerad i en tid när Aftonbladet är som mest sårbar. På det sättet hade det varit ärligare att tala om det redan från början, istället för att kalla det en "kärleksförklaring", skriver Fredic Karén i ett mejlsvar till Journalisten.
Hur ser du på namnpubliceringarna?
”Jag tycker att båda dessa namnpubliceringar är väldigt märkliga. Ingen av dem är speciellt offentlig, och ingen ny fakta presenterades i Thomas Mattssons text som skulle kunna motiverat att allmänintresset höjts till en nivå där namnpublicering kan komma i fråga”.
Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert och VD för Utgivarna.
Vad tycker du om krönikan?
– Det är presshistoriskt väldigt intressant, då menar jag de olika turerna genom åren och konkurrensen med Expressen och Mattssons perspektiv på den här krisen. Den visar att det har stormat förr, bland annat kring Aftonbladets publiceringar kring de påstådda hoten mot Pascalidou där Aftonbladet inte tillräckligt noga kontrollerade hur bilderna kommit till. Det är klart att alla tidningar har sin historia, det har även Expressen, så det är väl bara att vänta på att Sofia Olsson Olsén skriver motsvarande krönika? Då finns det både Persbrandt-åtal efter historien om hans påstådda alkoholklinik och annat att gräva fram. Letar man så hittar man. Det finns, eller kanske man ska säga har funnits, en slags ”gentlemanna-agreement” i branschen att man inte brukar kommentera varandras publicistiska avgöranden när det exempelvis gäller namnpubliceringar. Det är det Mattsson gör nu och även andra har gjort i kölvattnet av #metoo. Åsa Linderborg har ju också kritiserat Mattsson och jag kan inte se annat än att det här är lite sunt det som sker nu. Så länge man kritiserar varandra med konkreta exempel som Mattsson gör.
Ser du den som en kärleksförklaring eller krigsförklaring?
– Jag tycker det finns lite kärlek till publicistiken och kvällspressen överlag i den, men det är klart att oftast, eller till och med alltid, ser man ju inte så lätt sina egna fel och brister. Det hade varit klädsamt om Mattsson hade bjudit på nåt eget också. Men jag tycker ändå, trots hårdheten och de tuffa tagen, att det är en slags kärleksförklaring.
Hur ser du på namnpubliceringarna?
– De som publicerar namn på en person, som i det här fallet inte tidigare har varit exponerad, då ska man ha gjort en egen gedigen research. Det är också det som Mattsson själv hävdade att Expressen hade gjort gällande Virtanen-publiceringen. Man kan dra paralleller till Ekots publicering av Kulturprofilens namn. Då hänvisade de till att DN hade publicerat en så pass stark historia. Det där har jag oerhört svårt för. Hur en ansvarig utgivare kan bygga sitt eget avgörande kring en publicering på någon annans research, som man i grunden inte har en susning om. Det där drabbar även Mattsson i ena fallet (Ex-Schibsted-chefen) där han inte nämner någonting kring deras grund för namnpublicering. Har man gjort en gedigen research så talar man ju om det så att läsarna förstår hur man resonerat? Så den namnpubliceringen har jag svårt för. När det gäller den andra (reportern) tor jag han har varit namngiven förut i en annan tidning, men det är inte heller något skäl.
Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut.
Vad tycker du om krönikan?
– Jag blev först och främst förvånad över att den skrevs och inte minst på det sättet den skrevs, den namngav ju exempelvis nya personer som tidigare varit det. En minst sagt ovanlig publicering.
Ser du den som en kärleksförklaring eller krigsförklaring?
– Snarare det senare i så fall. Det jag tycker är märkligt är att så många ganska kritiska omständigheter berättades under rubriken ”kärleksförklaring”. Men den var ju allmänbildande och innehöll mycket fakta som jag inte tror är tillgängligt för alla, så på det sättet är det bra att medierna skriver om sig själva. Jag tänker exempelvis på historierna kring deras tidigare chefredaktör Torbjörn Larsson och Amelia Adamos viktiga period på tidningen.
Hur ser du på namnpubliceringarna?
– Jag undrar vad som har förändrats eftersom Expressen tidigare inte har valt att publicera namnen. Har det tillkommit ny information, eller har omständigheterna ändrats på något sätt? Det rör sig trots allt om personer som så vitt vi vet inte är dömda för någonting. Däremot har ju en av dem fått sluta sin tjänst så det skulle kunna påverka.
