Kinakommentatorn Hanna Sahlberg: ”Journalistiken som vi kände den tog slut”
Det tog tolv år från fråga till färdig bok. Men en klassisk, faktaspäckad ”Kinabok” skulle Hanna Sahlberg aldrig vilja skriva. När hon nu berättar om landet hon levt två decennier i placerar hon sig själv och sina upplevelser i centrum.
Det är en ganska slak lina, säger Hanna Sahlberg.
– Att göra sig själv till huvudperson kommer inte naturligt för mig som journalist. Men den här berättelsen kan bara berättas på det sättet.
Sveriges radios tidigare Kinakorrespondent, numera Kinakommentator, har just klivit av ett kraftigt försenat tåg från Örebro, där hon numera bor med tre ganska stora barn efter närmare tjugo år i Kina.
Berättelsen hon talar om, som skrivs fram på driven prosa och i korta kronologiska kapitel i Den osynliga muren (Weyler), handlar om hennes tjugoåriga – misslyckade – experiment att försöka bli kines. Och om en ficka av luft som fanns några år inför och efter OS i Beijing 2008.
– Jag ville beskriva en liten mikroepok som fanns, när Kina vidgades.
Det var en tid då hennes kinesiska journalistkollegor trodde att demokratiseringen skulle fortsätta och den fria journalistikens manöverutrymme öka. Hanna Sahlberg beskriver i boken stämningen runt kafébordet på Starbucks i Beijing:
De förberedde sig för att bli nästa generations redaktörer. Alla föraktade de Folkets dagblads internationella nyhetsmagasin Global Times som hade ett snävt och aggressivt nationalistiskt perspektiv på världen utanför Kina. ”Partiets skällande hund” som någon sade. Vi satt vid ett av de stora plankborden längst in i lokalen och beställde latte och espresso medan skribenterna delade upp världen mellan sig.
Men luckan stängdes, med besked, dagens kinesiska journalister är ”en förlorad generation”.
– Xi Jinping flyttar sig inte. Journalistiken som vi kände den tog slut.
Runt 2015 var overklighetskänslan över Kinas auktoritära vändning stark. Hon återvände efter en tid borta och alla vännerna hade behövt ge upp journalistiken. Vad hände, och vad hade de varit med om egentligen? Hon kände ett behov av att pröva sina minnen. Där började skrivandet.
– Jag var nervös när jag skickade manuset till mina kinesiska vänner. Men responsen var fantastisk, de kände igen det jag skrivit. Det här var inget jag drömde i en smogdröm, vi var med om det här tillsammans.
Hon visar ett mejl en av vännerna skrivit. ”Ditt misslyckande att bli kines gjorde dig mer kinesisk. För din känsla av att bli avvisad av Kina är också min känsla.”
*
Två andra nya böcker om Kina:
Stormvarning från Kina. Gunnar Lindstedt (Natur & Kultur)
Draken. Tobias Andersson Åkerblom (Mondial) (Var nominerad till Guldspaden.)
