Gå direkt till textinnehållet

”När den politiska journalistiken fungerar så här dåligt kommer politiker häva ur sig vad som helst”

Den 9 september publicerar SvD en intervju med Ebba Busch (KD) som  får frågan: ”SD har redan tjänstemän på Regeringskansliet. Om de skulle släppas in helt och hållet, hade inte frågan [om att tvinga SD ta ansvar] då dött?”

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

I ett längre svar säger Ebba Busch bland annat att ”Det är Magdalena Andersson som har banat väg för den antisemitism som vi ser på våra gator och torg.” 

Uttalandet är lika malplacerat som häpnadsväckande vilket föranleder oss att tro att en följdfråga skall komma. Den typen av grova anklagelser måste ha starka belägg. Hur reagerar reportern? Får vi veta hur Ebba Busch backar upp sitt påstående? Tyvärr inte, nästa fråga handlar om valrörelsen 2026 och SD.

Jag har respekt för att intervjuer kan vara svåra, och ett misstag är inte hela världen. Men dessvärre belyser intervjun ett större fenomen som är förödande för samhället.

Annons Annons

Den 16 november sänder SVT programmet 30 minuter där Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talespersonen Mikael Damberg intervjuas av Anders Holmberg. Fokus ligger dock inte på ekonomisk politik, istället diskuteras främst kriget i Gaza. SVT visar då upp Ebba Buschs anklagelse på storskärm. Inte heller här tvingas Ebba Busch att motivera. Och någonstans här blir en grundlös beskyllning, på en fråga om SD, en framgång.

Politiker är inte dumma, snarare tvärtom. Har man tagit sig till den politiska toppnivån har man som regel lyckats trots tuff konkurrens. Heltidspolitiker bär ofta på goda förmågor, men exakt vari dessa förmågor ligger beror på vad som belönas.

Idag ser vi allt oftare en viss typ av politiker växa fram, vi kan kalla dem performers. Det är människor som älskar det mediala spelet. Människor som lägger mer tid på sociala medier och att ta fram slagkraftiga one-liners än att förstå sig på samhällsproblemen. Att det blivit såhär är inte politikernas fel, det är systemet som tvingar fram det.

År 2016 chockades världen när en bostadsmogul och tv-kändis i USA först blev republikanernas presidentkandidat för att senare bli vald till president över Hillary Clinton.

Men vad handlade egentligen den amerikanska valrörelsen 2016 om? Det starkaste minnet så här i efterhand blir Hillary Clintons e-post. Hur blev det så? Var det en av amerikanska folket viktigaste frågor? Naturligtvis inte. Clintons mejl hamnade i fokus eftersom Trump tjatade om det hela, och medierna fortsatte förmedla.

Efter valet uppstod en kritisk diskussion inom journalistkåren. Hur hade man skött sitt jobb? Uppdraget är trots allt att granska, förklara och berätta. Men där hade man brustit, istället hade man okritiskt förmedlat vad Donald Trump sagt. Lögner hade fått spridning och anklagelser förblivit ogrundade.

Efter crescendot med stormningen av Kapitolium kritiserade Peter Wolodarski SVTs rapportering med orden ”Den journalistiska uppgiften är inte att vara opartisk utan att försöka söka sanningen.”  Och här hittar vi kärnan i vad svensk journalistik alltmer har förvandlats till. Journalister är i lägre grad granskare, i allt högre rad förmedlare. Skillnad är avgörande.

Så länge en del av den politiska journalistiken fungerar så här dåligt så kommer politiker fortsätta häva ur sig i princip vad som helst, helt enkelt för att det fungerar. Det fugerade i valrörelsen när högerpartierna lovade att bygga ut kärnkraften inom 100 dagar, sänka dieselpriset med 10 kronor vid pump och pausa amorteringskravet. Och det fungerar fortfarande.

Om inget ändras så kommer socialdemokratiska politiker tvingas följa med i trenden. För att illustrera hur det kan se ut med ett exempel, den 15 november rapporterar Expressen att riksdagsledamoten David Perez (SD), som sitter i finansutskottet, har skattefuskat och lämnat oriktiga uppgifter. Därtill har han kopplat in bolagsmålvakter med kriminellt förflutet när det hela var på väg att avslöjas. Trots detta meddelar SD att de har förtroende för Perez.

Vad hade hänt om ledande socialdemokrater kommit med uttalanden i stil med ”Det är Jimmie Åkesson som har banat väg för den grova kriminaliteten” eller ”Åkesson försvarar sin kriminella vän och landsförrädare”? Hur mycket mer uppmärksamhet hade riktats åt SD-ledamotens skattefusk? Hade det offentliga samtalet handlat om Perez och Åkesson i stället för annat?

Om politiska partier vinner dagordningen genom att skrika högst och vänta på att journalister okritisk förmedlar vidare så är det vad de kommer att göra.

Kommer vårt samhälle må bra av det? Självklart inte. Men vi får de politiker vi förtjänar, och ställer vi inte högre krav på den politiska journalistiken så förtjänar vi inte bättre än såhär.

Payam Moula
chefredaktör, Tiden

(Tiden är en socialdemokratisk idé- och debattidskrift)