”Jag blev författare för att någon sa till mig att bli det”

Det blev tre böcker i Stig Larssons värld, med den stenhårda Lisbeth Salander och den coola Mikael Blomqvist, och innan dess den storsäljande berättelsen om Zlatan. Med sådana kommersiella framgångar på cv:t är det inte konstigt att förlagen trycker på och undrar vad som ska komma sedan.

– Jag letade efter var min passion fanns, och då mindes jag min kärlek till Sherlock Holmes, att kunna se det stora i det lilla och kunna dra en stor slutsats av det där lilla hårstrået eller lite murbruk på handen. Men vissa saker irriterade mig med honom, hans arrogans, hans övermod, han är så säker. Jag ville skapa en annan Sherlock Holmes. En självtvivlande, en osäker som inte alls är säker på sin genialitet, som kanske är lite bipolär.

Ur detta föddes hans ena hjälte i boken, professor Hans Rekke.

– Jag kom fram till att han skulle komma från aristokratin och så ville jag ha en motpol till det. Då tänkte jag mig en tjej från Husby, och det var väl det djärva, att jag skulle gestalta henne. Hon har gått igenom mycket, men hon tvingas vara stark. Han har ett manligt privilegium, ett överklassens privilegium, att kunna bryta ihop. Och om de skulle mötas skulle hon bli tokig på honom och tycka ”vad har du att gnälla över?”

Ungefär detta råkade han nämna i en intervju i DN och efter det skrev han kontrakt med förlaget om att skriva fem böcker. Och fick lite panik över vad han hade sagt och lovat.

Handlingen i boken utspelar sig 2003 och har en intrig som letar sig i väg till talibanernas Afghanistan.

– Jag har alltid, ända sedan jag skrev Zlatan, velat binda ihop hela samhället och varit intresserad av samhällsutvecklingen och politiken. Vi, och kanske särskilt journalister, försöker begripa vår samtid, men vi gör det nog inte alltid, så det är ganska bra att backa tillbaka. 2003 när Irakkriget startade, där kände jag att världen gick sönder.

I sin research har han bland annat varit i Husby och pratat med människor om hur det såg ut då.

– Det var ett annat Husby då. Det var inte lika muslimskt, det fanns krogar, det var fortfarande väldigt mycket arbetskraftsinvandring, fortfarande många svenskar som bodde där. Det fanns stora problem självklart, och efter hand lät man husen förfalla och många som hade köpt bostadsrätt där började flytta därifrån. Sedan blev det allt större segregering. Bland de nyinflyttade fick barnen allt större makt i familjerna eftersom de kom snabbare in i språket och föräldrarna blev alienerade.

”Researchen om Afghanistan
var inte så svår.”
 

– Mycket är så känt. När jag en gång bevistade Polarprisutdelningen fick Afghanistan National Institute of Music pris för att de jobbat för att bevara det afghanska musikarvet. Då förstod jag att musiker hade förföljts och dödats, musikinstrument förstörts. Någonting i det fascinerade mig. Det kan vara samma logik som att man är rädd för ett kvinnoansikte för att det kan beröra en, och man är rädd för musik för att det kan beröra en.

Bokens slutredigering tajmade med talibanernas övertagande av Kabul i år.

– Och bland det första de gjorde var att förbjuda musik.

Han tycker inte att skillnaden mellan att skriva Millennium-böckerna och den nya boken är jättestor.

– Först får man skapa karaktärer och sedan får man förhålla sig till dem och skapa en så bra story som möjligt. Men här fick jag börja från början. Det gav mig panik i början, men sedan blev det jävligt häftigt att skapa den världen. Och så var det otroligt skönt efter att ha varit med hårdhudade personer så länge – Zlatan, Mikael Blomqvist, Lisbeth Salander – att kunna skildra personer som låg lite närmare mig själv i osäkerhet, i trasighet, i depressivitet. Det var när jag började skriva som jag förstod vilken befrielse det var.

Han har velat bli författare sedan han var ung, men det blev många år i journalistbranschen innan han mer liksom gled över till att bli författare. 

– Jag var på Expressen länge, och började till slut undra om det var kvällstidningsreporter jag skulle vara. Jag jobbade mycket som kriminalreporter.

”Kriminaljournalistiken har utvecklats mycket sedan den tiden.”
 

– Kriminaljournalistiken har utvecklats mycket sedan den tiden. Idag har den blivit ett redskap för fördjupning. Mitt i den politiska fåran. Tunga reportage där man återvänder och försöker gräva och förstå. När jag höll på var det uppflammande sensationer, och man störtade vidare. Jag har nytta av att ha gjort det, men det var inget jag ville fortsätta med.

1993 sa han upp sig på Expressen.

– Det var då de höll på med Loket, han var på förstasidan hela tiden.

Han tycker också att han fick censurera sig själv mycket när han arbetade som nyhetsreporter, att varje försök till reflektion och egna tankar var något som absolut inte fick förekomma.

– När jag började skriva för tidningar som Månadsjournalen fick jag snarare uppmuntran att börja skriva längre och blommande och slänga in egna reflektioner och tankar.

Det blev längre och längre reportage. Han skrev bland annat ett långt reportage om äventyraren Göran Kropp för tidningen Upp & Ner, och det var det som fick förläggaren Albert ”Abbe” Bonnier att fråga om att han inte skulle skriva en bok om det också.

”Många författare är modiga jävlar.”

– Det var så det började. Många författare är modiga jävlar som bara sätter sig ner på sin kammare och skriver en roman och skickar in. Men jag visste att det är ett på 10 000 av alla manus som blir antagna, och jag pallade inte den motgången. Jag blev författare för att någon sa åt mig att bli det.

Det var 1997 och man kan väl säga att det var ett råd som fungerade, karriärmässigt. Nu finns det även – utöver de fyra böcker som är kontrakterade redan – en lös skiss på att skriva en självbiografi

– Den har arbetstiteln ”Lyckas eller gå under, min gosse”. Ett uttryck som min pappa inte sa men som någonstans svävade där mellan raderna, tycker jag.

– Men nu är jag fast ett tag, eller inte fast, det är häftigt. Det är visserligen deckare, men det går att lägga in allt i det här. Jag hoppas att jag kan höja mig och skriva något mer än underhållning.