Gå direkt till textinnehållet

Grävande journalistik i poesiförpackning

Ett flertal journalister finns bland årets Augustprisnomineringar. Bland dem Elisabeth Åsbrink, som i Och i Wienerwald står träden kvar undersöker hur mycket en faktabok kan närma sig poesin. - Jag har skrivit två böcker själv och båda har blivit nominerade, det är inte klokt, säger en glad Elisabeth Åsbrink.

Nomineringarna till årets Augustpris är nu klara och Elisabeth Åsbrink tävlar för andra gången om priset för bästa faktabok. I ett och ett halvt år har hon jobbat med berättelsen om Otto, som 13 år gammal kom till Sverige från nazityskland.

– Det jag har skrivit är baserat på grävande journalistik, journalistik som fått ta tid. Jag har låtit ämnet leda mig och visste inte när jag började var jag skulle slut. Det har varit häftigt och väldigt skrämmande. Ibland har jag varit på väg att lägga ner, varit osäker på om det skulle bära. Men jag har kunnat ta mig tid att vända på många stenar och har hittat saker som jag inte ens visste att jag letade efter.

Hur kom du historien på spåret?

– Det var den som hittade mig. Ottos dotter kom till mig och berättade att hon hade 500 brev på tyska, som skickats till honom under kriget. Hon frågade om jag ville ta mig an materialet. Då sa jag, absolut inte. Jag visste att det skulle vara stort och svårt och tungt. Men sen kunde jag inte låta bli i alla fall.

Hur har mottagandet varit?

– Över all förväntan. Jag hade aldrig trott att folk skulle vara intresserade. När jag jobbade med boken frågade folk mig: har vi inte tillräckligt många böcker om andra världskriget? Och det frågade jag mig väl själv också. Så mottagandet har varit långt, långt över förväntan.

– Nomineringen är ett erkännande av att det här är betydelsefullt för fler än mig och de närmast berörda. För mig handlade det om att våga tro på det jag ville göra, testa drömmen.

Är det en faktabok?

– Ja, researchen är helt kontrollerbar. Jag har varit tvungen att gestalta Otto, det har varit det svåraste. För att göra det fick jag vända mig till hans familj, hans barn, till ekot av honom i breven. När jag var klar fick familjen läsa igen, det var väldigt viktigt. Då kunde de säga "nej, han var argare, du har gjort honom för snäll. Han var inte en ödmjuk människa".

– Jag har försökt att inte skriva på journalistiska. Jag har frågat mig, kan man göra ett grävande reportage men med ett annat språk? Hur nära poesin kan man gå i en faktabok? Det har varit häftigt att testa det.

Vad har du på gång framöver?

Den första november börjar jag som Stockholmsredaktör för Uppdrag granskning. Utöver det håller jag på att skriva en pjäs. Jag är nog den enda på Uppdrag granskning som också skriver dramatik, det är nog en bra kombination.

Se alla nomineringar här.

Fler avsnitt
Fler videos