”Förbundet fegar om alternativmedierna”

Martin Klepke tar emot i 40-talshuset några minuter från Telefonplan i Stockholm. Ytterdörren är som vanligt låst. Inne i hallen visar en tv-skärm vyn från fyra olika övervakningskameror. De har blivit fler med åren.  

Martin Klepke började arbeta på LO-tidningen – som senare skulle bli Arbetet – år 1995. Första tjänsten var som ekonomiredaktör. I tjugo år var han tidningens politiska redaktör. Tidigare i år pensionerade sig 66-åringen från den posten, men han kvarstår som ledarskribent under nya redaktören Daniel Swedin. Skriva kommer han att fortsätta göra, ”tills jag är 100, minst”.

Jobbet har kommit med ett pris. En stor mängd hån, hat och hot framfört på mejl, sociala medier och i telefon. Men också: en ickeapterad bomb vid hans hus. Ett gevärsskott utanför dörren. Däck sönderskurna på bilen, buskar som ryckts upp från trädgården och släpats upp på altanen.

Annons

Vid ett par tillfällen har han blivit placerad på ”hemlig ort” av Polisens personsskyddsgrupp. Direkt efter bomben var det första tillfället. Några månader senare ringde polisen upp och sa att han behövde gå under jorden igen. Martin Klepke vet fortfarande inte varför.

– Det har gått i vågor. Det går inte att hymla med att det kommer från två håll: från nazister och sverigedemokrater. Det är tveklöst så. Det räcker att läsa Säkerhetspolisens sammanställningar: hotet kommer från höger. Där finns en antidemokratisk agenda, som inte finns till vänster.

Vad har gjort dig särskilt utsatt?
– Det vet jag inte. Jag tycker inte att jag varit mer provokativ än någon annan, däremot har jag fortsatt skriva i alla år. En ambition de som hotar och hatar har är att tysta folk; det är själva syftet. Jag har inte tystnat, mer än korta perioder när jag inte orkat.

Har det varit självklart värt det?
– Nej, det har nog inte varit värt det. Det är orimligt att ha det så här, ett yrke ska inte behöva vara på det här sättet. Också vad det betytt för familjen. Men jag har väl varit för dum eller oflexibel. Jag blev journalist, journalister fortsätter skriva.

Ingen har lagförts för något av hoten mot Klepke. Detta trots att han lämnade in ett av de återkommande breven från nazistiska NMR oöppnat till polisen.

– Där brukar stå: ”Hej, vi har beslutat att vi kommer hem till dig och dödar dig. Vänliga hälsningar, Nordiska motståndsrörelsen”. Jag fick senare veta att polisen funnit DNA, men sedan hände ingenting.

Vad tycker du om det?
– De kunde ju vara lite mer alerta. Jag har kritiserat polisens hantering av de här brotten, det är principiellt viktigt, inte på ett personligt plan.

Mycket av hatet är ”bara” hån, eller icke straffbara hot.

– Många vet var gränserna går för att lagföras. ”Din tid är kommen” eller ”Snart dör du”, det är inte olagligt. Men budskapet är tydligt ändå.

Både polis och arbetsgivare har varit bra på att ge skydd, säger Martin Klepke. Men han tycker att hans fackförbund är alldeles för tyst om hatet från höger och alternativmedierna på högerkanten. Han hoppas att frågan kommer upp på förbundskongressen i nästa vecka.

Inför en tidigare kongress motionerade Martin Klepke om att få in två demokratiparagrafer i förbundets stadgar, som antogs.

– Men de har inte använts över huvud taget. Om man står upp för alla människors lika värde, då kan man visa det lite mer i handling. Journalistförbundet är alldeles för flata.

Vad skulle du vilja se, konkret?
– Att man försvarar de demokratiska värderingarna mycket mer. Idag står förbundet och stampar mellan etablerad press med utgivningsbevis och alternativ press med utgivningsbevis. Enligt Säpo är extremhögern hotet mot svensk demokrati. Förbundet borde fundera på om alternativmediernas agenda stämmer överens med stadgarna, att stå upp för demokratin och allas lika värde. Det gör de inte, och då kunde man agera, markera, debattera, vare sig de har ett utgivningsbevis eller inte.

Genom att utesluta dess journalister som medlemmar?
– Det finns inte ens en debatt om detta. Man bör åtminstone ta den och se vad den leder till.

Men ska förbundet agera domare över vilka yttranden som får sägas?
– Det tycker jag att de ska. Det handlar om vår demokrati, och ytterst yttrandefriheten. De har en odemokratisk agenda, visar Säpo. Är det någon yrkesgrupp som är beroende av att vi har en demokrati så är det journalister – men en fungerande demokrati är också beroende av fria och starka journalister. Jag tycker att Journalistförbundet har en skyldighet att försvara demokratin och alla människors lika värde.

Konkret genom att ta avstånd från de här sajterna?
– Ja. Det är en ödesfråga för framtiden. Ska man bli riktigt spekulativ måste man gå tillbaka till historien. Jag kommer från en holländsk släkt med arbetare som hamnade i koncentrationsläger, arbetsläger. Min pappa flydde till Sverige för att han var med i arbetarrörelsens motståndsrörelse.

Martin Klepke fortsätter: pressen i Tyskland under 1930-talet var extremt diversifierad, med en mängd stora och små tidningar.

– I dem pumpade nazisterna ut information, eller desinformation, ungefär som twitterstormar nu. Man skapade speciella ryktesgrupper som hade som uppgift att ta fram och sprida uppgifter om främst judar, men också om arbetarrörelsen, vänsterfolk.

Ryktesgrupperna använde anekdotisk bevisföring om judar på samma sätt som dagens högersajter gör om muslimer, menar han.

– Det är precis samma sak som alternativmedierna idag sysslar med. Där Journalistförbundet säger ”ja men de har utgivningsbevis, vi kan inte göra något”.

– Det få vet är att Kristallnatten initierades, dess tändande gnista, var just en sådan här uppgift. För i Paris hade en ung jude mördat någon höjdare på tyska ambassaden. Tyska nazister pumpade ut den uppgiften. ”Nu går de verkligen för långt.” Så sattes den igång.

Martin Klepke gav förra året ut en bok om sin släkts dramatiska historia under andra världskriget, Kanalerna i de Kooi. I prologen berättar han hur han dömdes för misshandel efter att ha sommaren 2014 ha slagit kameran ur händerna på en person som fotograferade motdemonstranter vid en nazistdemonstration i Stockholm. Klepke och hans flickvän såg hur mannen dokumenterade motdemonstranterna i samband med att polisen demaskerade dessa. De ifrågasatte vad han skulle göra med bilderna, och misstänkte uthängning i högerextrema nätforum. De tjafsade. När de skulle lämna platsen riktade fotografen kameran mot Klepke, på nära håll. Han brast. I Kanalerna i de Kooi beskriver Martin Klepke ögonblicket:

”Det känns som om sjuttio vätebomber briserar inuti mitt huvud. Det känns som om jag redan är uthängd på nätet, som om den nazistiska övermakten kört fram sina fordon för att hämta mig som de hämtade så många andra, som de splittrade familjer, som de hämtade oom Bart, som de hämtade tante Co.”

– Jag bär på det som hände min släkt. De gjorde motstånd. Trots att släkten delvis gick under och trots att flera släktingar fick sina liv sönderslagna så fortsatte de att göra motstånd. Då kan jag inte sluta skriva.