Gå direkt till textinnehållet

Familjen Bonnier och journalistiken

De senaste veckorna har frågan om ägaransvar och journalistiska ambitioner stått högt på dagordningen inom flera medieföretag. I TV4s fall har en stor del av diskussionen förts inför öppen ridå, på Sydsvenskan har debatten helt och hållet förts internt, i mejldiskussioner och på möten på redaktionen, men varit precis lika intensiv.

De senaste veckorna har frågan om ägaransvar och journalistiska ambitioner stått högt på dagordningen inom flera medieföretag.

I TV4s fall har en stor del av diskussionen förts inför öppen ridå, såväl på DN Debatt som i kanalens eget debattprogram Hetluft. Företagets VD Jan Scherman har kritiserats för att han lägger kanalens allt stramare budget på att starta fler kanaler och för att han driver TV4 in i en ”bottenlös dokusåpaspiral”, istället för att satsa mer på ökad programkreativitet och ett starkare publicistiskt ansvar.

bryt

Annons Annons

På Sydsvenskan har debatten helt och hållet förts internt, i mejldiskussioner och på möten på redaktionen, men varit precis lika intensiv. Även där handlar det om oro för den redaktionella kvaliteten, när företaget ska spara och möta extern konkurrens, bland annat från Metro Hus & Hem. Kritiken är hård mot framför allt ägaren Bonnier, för alltför hårt uppskruvade vinstkrav och för att inte vara lyhörd inför redaktionens oro över utvecklingen.

Redan i december skrev journalistklubben ett brev till koncernens ordförande och huvudägare Carl-Johan Bonnier. I brevet konstaterade de att det ”ibland är långt mellan Malmö och Stockholm. /…/ Det är förståeligt om ni inte har samma känsla för Sydsvenskan som för de tidningar ni startat och umgås med dagligen.” I brevet framförde klubben sin oro för att tidningen var på väg att drivas ”över den röda linjen, så att vi inte längre kan göra den tidning vi vill.”

Svaret från huvudägaren lindrade knappast oron. Han konstaterade att han ”ganska sällan läser Sydsvenskan”, att han hade fullt förtroende för den ledning och styrelse som fanns och att det i tider av svag konjunktur och hårdnande konkurrens om annonsintäkterna var nödvändigt att ”pröva nya vägar, nya sätt att göra tidningen, hitta nya intäkter och nya möjligheter att minska kostnaderna”.

Vilket naturligtvis ingen ifrågasätter. De journalister och redaktioner som driver den här sortens processer, där det framförs kritik och oro inför den inslagna vägen, är ofta oerhört väl insatta i den kommersiella verkligheten och den ekonomiska problematiken. De reagerar inte reflexmässigt med trots och protester inför varje liten nedskärning eller sparåtgärd, utan är tvärtom engagerade och aktiva i försöken att åstadkomma mer med mindre medel.

bryt

Ingen journalist på TV4 lär ifrågasätta nödvändigheten av att nå många tittare och att ta initiativet när det gäller nya program- och kanalsatsningar. Ingen journalist på Sydsvenskan lär tycka att tidningsledningen ska sitta med armarna i kors när Metro skärper striden om bostads- och motorannonseringen, eller när tiotals miljoner i platsannonseringen försvinner.

Det de efterlyser är bara två saker: diskussion och strategi. De vill veta hur deras ledning, styrelse och ägare resonerar och vad de har för långsiktig strategi och mål, utöver de rent ekonomiska. De mer cyniskt lagda skulle nog gå ett steg längre och säga att de vill veta om det över huvud taget finns en strategi.

Det gör det naturligtvis. Men det är lätt att konstatera att Bonnierkoncernens högsta ledning inte varit tillräckligt tydlig när det gäller att klargöra den – och när det gäller att visa att dess publicistiska ansvar inte bara finns i historieböckerna, utan också på ett påtagligt sätt syns även i nuet.

bryt

I dag är det dags för Bonniers årsmöte. Det är ett bra tillfälle för koncernchefen Bengt Braun och styrelseordföranden Carl Johan Bonnier att signalera att de är beredda att möta sina kritiker. Vi får se om de tar det.

Journalisterna vill veta att deras ägare tycker att det de gör är viktigt – inte bara för koncernens lönsamhet utan för dess idé. Och de vill se att koncernen agerar på ett sätt som är i linje med det.

Det är en ganska rimlig begäran.

mj@journalisten.se

P.S. I förra veckan dog en tidskrift och en ny dök upp. Som det brukar vara på den rörliga tidskriftsmarknaden. Men rörligheten är inte läsarnas självvalda, utan förlagens kalkylerade. Åtminstone lär få av de 1 300 prenumeranterna på insomnade BLM välja att istället prenumerera på Slitz-gängets nya pryltidning Gear. Men i den högre Bonnier-ledningen lär det finns några chefer som diskret smyger iväg och köper Gear med betydligt större intresse än de mottog ett nytt nummer av BLM. Redan för fyra år sedan ville bland annat tidskrifts-VDn Jonas Bonnier lansera precis en sådan, extremt konsumtionsorienterad tidning för riktiga grabbar. Arbetsnamnet då: Grejer. Men tiden var inte mogen. Då.