Gå direkt till textinnehållet

Explosion inom nöjesjournalistiken Mest på ytan

Nöjesjournalistiken har exploderat de senaste decennierna. Men samtidigt som nöjesmaterialet har fördubblats i morgon- och kvällstidningar har andelen artiklar med ett kritiskt perspektiv halverats, visar en undersökning på JMG i Göteborg.Journalisten har tittat på genren och funnit både god och mindre god journalistik.

Nöjesjournalistiken har exploderat de senaste decennierna.

Men samtidigt som nöjesmaterialet har fördubblats i morgon- och kvällstidningar har andelen artiklar med ett kritiskt perspektiv halverats, visar en undersökning på JMG i Göteborg.

Journalisten har tittat på genren och funnit både god och mindre god journalistik.

Nöjesjournalistiken har rykte om sig att vara dagspressens svarta får. Nyhetsjournalister och medieforskare betraktar den i bästa fall med välvillig skepsis – harmlös läsning som lockar till skratt. Andra dömer ut den helt, avfärdar den som försåtlig textreklam utan kritisk perspektiv. Men vad tycker nöjesjournalisterna själva – om sitt uppdrag och den bild som manas fram av dem?

En undersökning av doktoranden Maria Domellöf på JMG drar slutsatsen att majoriteten av nöjesmaterialet i dagspressen saknar egen åsikt, och i princip aldrig är kritiskt granskande (se sid 19).

I sitt förord ifrågasätter hon om nöjesjournalister över huvud taget lockas av det journalistiska uppdraget: ”En del moderna nöjesjournalister verkar mer intresserade av att själva delta i konstruktionen underhållning – som en av flera införstådda aktörer. Kanske är de rädda att en kritisk hållning skulle kunna skada dem i karriären genom att allvarligt förminska deras chanser att umgås med artisterna.”, skriver hon, och antyder att man hellre har partyhatten på än reporterblocket framme.

Faktum är dock att det förekommer grävande och granskande nöjesartiklar i dagspress, även om det inte är speciellt vanligt. I en tid då att nöjesindustrin växt sig allt större och starkare och redaktioner skär ned på personal och frilansarvoden menar många nöjesredaktioner att man varken har råd eller tid att satsa på tunga, långa och granskande knäck.

– Under de tre månader jag varit här har vi haft en sådan artikel om nöjesbranschen. Det kostar oerhört mycket att lägga ut den här typen av jobb. Hade jag en frilansbudget på 50 000 kronor i veckan skulle jag gladeligen ha ett par sådana texter i varje nummer, säger Viggo Cavling, DN På Stans redaktör.

Han är relativt ny på sin post, och var tidigare redaktionschef på Nöjesguiden i Malmö, en tidning som blivit känd för att på ett självständigt och kritiskt sätt skildra branschen. Viggo Cavling menar att nöjesjournalister i storstäderna utsätts för många frestelser.

– Säg att du kommer från landsorten och plötsligt får ett privilegierat och välbetalt jobb på en stor tidning. Telefonen ringer hela tiden, inbjudningarna fyller brevfacket och alla vill träffa dig.

– Det är som att du sugs in i en virvel. Då är det klart att du har svårt att hela tiden säga nej. Fast för varje gratisdrink du tar kommer du ett steg längre bort från läsarna. De är inte intresserade av ditt festande.

I en ilsken krönika i Nöjesguiden gick han förra året till attack mot nöjesjournalisternas slappa bevakning av Melodifestivalen i Malmö.

– Jag slogs av hur de efteråt helt missade möjligheterna att skriva djupare och analyserande. Det finns ju massor att fundera på; hur public service-TV lekte glamour, och varför musiken var så totalt utslätad. Istället klagade man i sina krönikor över att baren stängde för tidigt.

Själv hoppas han mycket på att de projektgrupper man infört på DN ska ge nöjesredaktionen större möjligheter att göra jobb med annorlunda vinklar och mer granskande karaktär.

– Det är ett bra sätt att få tillgång till resurser man själv kanske saknar. Folk från andra redaktioner med bra nyhetskunnande kan bidra med sina kunskaper.

Thord Eriksson är frilans i Stockholm och har gjort ett antal längre grävande jobb inom nöjesbranschen för Nöjesguiden och DN. Han ser ett problem i att seriös nöjesjournalistik verkar sakna status bland nyhetsjournalister och dess chefer.

– De har inte insett att det är en bransch som vilken annan – full av intressanta uppslag för bra artiklar. Ännu värre är att det ibland känns som att de vet om att det går att göra bra jobb, men att de är nöjda med att det ändå inte blir något – det är billigare och enklare så. Jag upplever i alla fall att det är ett lågprioriterat område.

Liksom Cavling har han även jobbat som redaktör på Nöjesguiden, och menar att avsaknaden av dagspressens fördomar och traditioner i fråga om nöjesjournalistik bidragit till att forma tidningens seriösa och originella bevakning.

– Där fanns det inga chefer som var ointresserade av nöje – tvärtom tog alla nöjesbranschen på allvar och gick in för att göra så mycket som möjligt av journalistiken.

Att nöjesjournalistik ofta drar till sig unga förmågor som har ett stark intresse för musik och film tycker han komplicerar situationen något.

– De är ofta fans och börjar inte jobba på tidning för att gräva fram oegentligheter. De vill skriva om saker de gillar och är främst en form av recensenter. Men de måste också få finnas.

– Däremot borde det vara fler äldre och erfarna reportrar inom området för att skapa balans och sprida kunskap om journalistiska spelregler.

Frilansjournalisten Per Andersson var redaktör på Nöjesguiden då den drog i gång under tidigt 80-tal. Under Jutterströms tid som chefredaktör värvades han sedan som nöjeschef till Expressen. Han har även varit på Månadsjournalen och Moderna Tider.

Försöket på Expressen att införa Nöjesguidens tuffa men analyserande storstadsjournalistik gick dock inte så bra.

– Folk blev förvirrade av mina idéer. Det finns en helt annan tradition på kvällstidningarna i hur man presenterar nöjet.

– Där är det den underhållande delen av tidningen, och det finns täta band till sportjournalistiken – man beundrar vissa stjärnor och är fixerad vid rangordning och framgång. Ofta har samma journalister jobbat både med sport och nöje.

Det fungerade inte, och i dag är Per Andersson glad att han gav upp. Nöjesguidens sätt att skriva har istället tagits upp av stora morgontidningar som DN.

– De läses av en bildad medelklass med hög inkomst som vill ha analyser och koll på nöjeslivet på det sättet. Nöjesguiden var ju i huvudsak en tidning som vände sig till samma grupper.

Trots misslyckandet på Expressen blev han kvar på tidningen ett tag som reporter och trivdes rätt bra.

– Kvällspressen är vår tids skillingtryck som gycklar och häcklar makten – drar ner byxorna på den. Nöjeskrönikörerna på kvällstidningarna fyller faktiskt en kritisk roll då de slår ner på avarter inom branschen.

– Det är en form av kritisk journalistik – den presenteras bara inte på samma sätt som nyhetsjournalistik.

Men han tillstår att det hos nöjesjournalister lätt skapas en värdegemenskap med branschen som är starkare än den med de övriga kollegerna på tidningen.

– Som nöjesreporter du lämnar du nog hellre arbetet som nöjesjournalist på kvällspressen för ett jobb inom till exempel nöjesproduktion på TV än börjar skriva om ekonomi eller kommunpolitik på samma tidning.

Per Andersson tycker dock att nöjesjournalistiken ofta får agera syndabock i etiska mediedebatter. Egentligen finns samma problem inom all fackjournalistik. I och med att medierna har blivit allt större och kommersialiserade ökar risken att fackskribenter kommer längre och längre ifrån journalistiken.

– Ekonomijournalister har läst på handelshögskolan och börjar jobbar med börshandel. Politiska journalister blir pressekreterare och talskrivare. De som skriver om IT börjar själv jobba på de företagen.

– Journalister och aktörer delar samma intressen, värderingar, umgänge och krogvanor. Man pendlar mellan journalistik och arbete inom branschen.

– Kvar blir väl en kärna av nyhetsjournalister som ska förvalta det journalistiska uppdraget.

På de tidningar vars artiklar utgjort källmaterial i JMGs undersökning är man kluven till Domellöfs påståenden. En del håller med, men hävdar att ambitionerna alltid är högre ställda än vad man mäktar med, medan andra förkastar hennes resultat.

Martin Andersson är redaktör för Dygnet Runt, Sydsvenskans nöjesbilaga. Han upplever att nöjesbranschens explosion gjort bevakningsområdet enormt stort.

– Det kommer så mycket filmer och skivor, öppnas så mycket krogar och kaféer att vi inte har tid att sätta oss ner och jobba mer långsiktigt. Våra recensenter har ju ett uppdrag gentemot läsarna att ha koll på vad som kommer.

Han medger dock att de klassiska nöjesjobben – recensioner och artistintervjuer – ofta är populärare bland redaktionsmedlemmarna än de nyhetsmässiga.

Men just nu planerar han ett längre grävjobb om ölsponsring på Malmös krogar.

– Det kommer att bli en större kartläggning över hur det fungerar. Då tar jag hjälp av en specialreporter som har erfarenhet av granskande.

Staffan Erfors, nöjeschef på Expressen, tycker inte det finns mycket i JMGs undersökning som stämmer in på hans verklighet.

– Jag och flera andra på nöjet har också erfarenhet av vanlig nyhetsjournalistik på Expressen. Det kanske skiljer sig lite med fredagsbilagan, men på de dagliga nöjessidorna går vi in för att hela tiden presentera nyheter.

– Att ha mer nyheter och mindre feature är ett av mina mål, säger Erfors, som tillträdde i höstas.

Han tycker inte att urvalet av källmaterial i undersökningen ger en rättvis bild av sin redaktions arbete, och hävdar att man är mycket noga med att markera sin integritet gentemot branschföreträdare.

– Jag fick ett surt mail från en hög chef på ett filmbolag som klagade på en intervju vi gjort med en skådespelare – mitt svar var att vi sysslar med journalistik och inte med att marknadsföra hans produkter.

– Vi har även sagt nej till att göra intervjuer med skådespelare innan deras film haft premiär. De flesta respekterar våra beslut. Det är en myt att vi skulle sitta i knät på branschen.

Men när jag ber honom exemplifiera granskningar man genomfört är det avslöjanden om djurplågeri i Ökenguldet och intriger och missförhållanden i samband med Expedition Robinson som nämns – knappast bredare branschkritiska grepp.

Fast Erfors tycker den biten också täcks in.

– Vår krönikör Lars Lindström har till exempel skrivit om de ekonomiska motiven i musikbranschen – vad producenter och artister tjänar, och hur industrin drar in vinster på höga CD-priser. Vi har skrivit mycket om just prissättningen på CD-skivor.

Men längre granskande reportage är han mer tveksam till.

– De skulle nog ta för mycket plats – och riskera att bli tråkig läsning. Fast en variant är att dela upp materialet och göra en artikelserie. Det är mycket möjligt att vi kommer att ha sånt framöver.

Han opponerar sig mot Per Anderssons beskrivning av kvällspressens nöjesjournalistik som något journalistiskt väsensfrämmande som hellre underhåller än avslöjar.

– Det måste vara ett tag sedan han jobbade här. Vi har precis samma målsättning och metoder som de andra journalisterna på Expressen. Därmed inte sagt att vi inte kan bli bättre, eller kanske kan ha nytta av den kompetens som finns på andra avdelningar.

På landsorten är läget lite annorlunda. Där är nöjesutbudet mindre än i storstäderna. Följaktligen får nöjesjournalistiken en lite mer undanskymd plats.

Lisa Pehrsdotter är redaktör och en av två anställda på Arbetarbladets nöjesredaktion i Gävle. Redaktionen gör bland annat På Gång, en nöjebilaga som publiceras veckovis.

– Vi står inte under lika starkt tryck från film och skivbolag som riksmedierna. Många bryr sig inte om tidningar med en upplaga mindre än 40 000. Under 90-talet har också antalet kända artistbeök minskat jämför med 70- och 80-talet.

– Det blir mest att vi fokuserar på det lokala perspektivet.

Kritiskt granskande är något man sällan hinner med. Samtidigt säger hon sig ha ambitionen att hitta nya och annorlunda vinklar då hon gör intervjuer med artister.

– När jag träffade Wille Crafoord pratade jag till exempel mycket politik med honom. Men jag känner ofta att jag inte riktigt hinner med att göra saker så bra som skulle vilja.

Nöjesjournalistik i landsortspressen är nämligen i ledningens ögon ofta lika med ungdomsjournalistik och främst ett markandsföringsinstrument för att locka till sig yngre läsargrupper. Alltså knappast något man vill ödsla redaktionella resurser på.

Lisa Pehrsdotter tycker att beskrivningen delvis stämmer.

– Man vill ha nöje, men det ska helst inte kosta något. Jag tycker vi gör ett hyfsat jobb under de omständigheter som råder, men det är klart att vi skulle vilja att det fanns större möjligheter att satsa på innehållet.

Läs artikel om Maria Domellöfs rapport

Fler avsnitt
Fler videos